30/10

Tänkte att vi kör en liten uppdatering igen då bloggen stått tom väldigt länge nu.
​Och det är ju igen mest för att vi inte har så mycket att skriva om och det som väl händer hamnar på instagram för enkelhetens skull. 
I min egna vardag händer inte så mycket, jag jobbar mycket och ofta och när jag inte gör det hänger jag med Vevan och tränar med henne, vare sig det är vallning eller lydnaden. I slutet på september drabbades jag av nån mystisk influensaliknande sjukdom vilket visade sig vara Mononukleos, en version av Körtelfeber som jag fick vänta ut med otaliga iprentabletter, många liter vatten och konstant sömn i princip. 3 veckor av sängliggande för mig och även då för Vee, som fick kissa i trädgården som mest. Men hon hanterade det jättebra vilket jag än idag är himla glad över. Men nu är vi friska och igång sedan några veckor tillbaka och har både startat upp vallningen igen, samt fortsatt med vårat lydnadspill.

I vallningen har jag fortsatt förberett mig själv för att jobba med mitt humör och att vara en rättvis förare för Vee. Det är som jag alltid säger jättesvårt med en så intensiv och snabb hund som Vee som är lite väl bekväm med djuren så jag får jobba mycket med att lära mig press för att trycka ut henne. Thomas som hjälpt oss och även kört henne i fålla det senaste har hittat bra taktiker vi utforskar nu som verkar ge något lite varje gång vi kör. Tyvärr kör vi väl för sällan för att kunna göra några stora framsteg, men jag är glad för det lilla. Jag har dock vart skitskraj för att gå in och ta över pinnen  som den metodiska, läskigt lugna och okänsliga vallhundsförare Vee kräver då vi kommit fram till att vi länge dragit upp och hetsat varann. Vee har kutat, låst sig eller stängt av och som svar på det har jag blivit rosenrasande och pga det har hon hetsat ännu mer. Målet är att föraren ska hålla sig lugn och sansad, lägga press och stoppa på rätt ställen samtidigt som man utmanar henne mentalt såpass att hon mjuknar i huvudet och på så sätt blir mer mottaglig för att faktiskt samarbeta med förare. Det låter kanske inte särskilt enkelt i teorin i och för sig, för jag kan även intyga att det INTE är enkelt i praktiken heller.. Inte för en person som jag, helgrön och väldigt lätthetsad och känslosam när det kommer till hundträning. Det plus en hetsig hund som springer i 140km/h. Katasrtrof? Tja, lite. Men jag tänker att hon blir skithäftig när jag kan hålla huvudet kallt till 100% och har lite mer kommandon på henne. Hon jobbar gärna fint med eget ansvar och på avstånd från mig men blir spänd när man blockar henne från fåren i fållan. Jag tycker väl att jag blivit lite bättre på att inte gnälla när jag hanterar henne bland fåren fastän jag inte vill annat än att nån som är bättre ska ta över. Samtidigt känns det skit för jag VILL ju vara den som är bättre. Jag vill utvecklas men vågar inte liksom, det är komplicerat!  Dock hade vi lite publik i söndags, Vee var sitt vanliga galna, intensiva ja när vi skulle köra. Jag hade hjärtklappning och det kom både gnäll och lite annat snack som inte hör hemma i fållan egentligen. Jag vet att det blir fel. Jag måste bli bättre på att hålla käft mer, vara lågmäld och fokusera på det jag gör. För även om jag tycker jag har koll när jag säger nått annat, så håller inte Vee med = kaos. 
Men, även fast jag brast en del så tyckte jag själv att jag både hade mer möjligheter att ta djupa andetag kontinuerligt och "cool down" igen som man säger. Så fort min ton blev för arg så drog jag mig tillbaka och försökte hålla mig så känslokall som möjligt. Det var längesedan jag körde henne liksom. Jag har vart dålig på detta innan men nu registrerade jag mina snedsteg och försökte rätta dom under passet bäst jag kunde. Det är jag nöjd med. Jag fick mycket mer trevliga rörelser från henne på våra minuter hos fåren, några ok miniflanker, puttade ut henne med press och liknande. Jag tycker även jag gjorde ett ok jobb med långpisken som vi använder som förlängd arm för att lägga press. Jag kom på mig själv flera gånger med att jag behövde sänka den för att ge efter på pressen jag lagt på henne osv och det kan väl bara bli fortsatt bättre hoppas jag. Det är mycket att tänka på samtidigt, får, snabb hund, humöret hos både mig och hunden, min ton, pisken och vad den berättar för hunden, och vad mitt kroppspråk berättar. Jag lyckades även blocka upp med kroppen och vara på rätt ställe lite bättre än jag tidigare kunnat, men vi har också en metod nu där det är lite lättare att hinna ikapp än tidigare när jag varit snett bakom hunden. Jag har ju sett fram emot att köra henne själv igen men samtidigt är jag livrädd varje gång eftersom jag har väldiga krav på mig själv. Jag är en renskuren perfektionist och går gärna ner mig under träning och inlärningsfasen oavsett hundsport. 
Men som jag försöker se det nu där vi är, är att jag åker dit för att jag vill träna mig själv först och främst. Vee vill ju träna vallning lika mycket som jag så! Mitt fortsatta mål är att bli ännu bättre på dessa saker, kroppspråket, press, vara på rätt ställe, kontrollera känslorna och hålla huvudet kallt ignorera publik och prata bara om det är något jag undrar eller behöver mer hjälp med. Kan jag lösa det borde det indirekt  påverka Vees prestationer med, så det blir att jobba på, helt enkelt. 

I lydnaden så är vi där vi är! Jag gjorde slag i saken och anmälde oss till en startklasstävling i Örebro mot slutet av November och vi har sedan e vecka tillbaka ungefär tränat en del med sporadiska mellanrum. Jag har blandat små ingångar och fot/transporter med kedjor av de olika momenten bäst jag kunnat. Vi tragglar fortfarande med den jäkla fotpositionen och jag blir galen. Har prövat allt men ska fortsätta med nån halv-food drive teknik jag plockade upp på instagram. Det har gett några småhintar av resultat i varje fall. Saken som frustrerar är att hon glider fram för ögonkontakt osv och tränger då främst i svängar och annat som en följd av detta. Uttrycker jag då mitt missnöje genom ett korrigerande ord/ljud faller hon tillbaka i rätt position. Så vi tenderar att hamna i att hon förlitar sig på min korregering istället för att söka positionen rätt på egen hand. För hon har ju uppenbarligen en förståelse för var hon bör vara men hon inte är. Antagligen sitter inte förståelsen tillräckligt så vi fortsätter försiktigt och varierar vårat food drive med leksak i armhålan, leksak i högerhand samt leksak i fickan. Jag känner att det inte behöver vara perfekt alls på tävlingen bara hon håller sig inom ramen, så det ska jag vara nooooga med när vi värmer upp. Men då vi vill klättra i klasserna (men inte har särskilt bråttom) så fortsätter vi med detta träningssätt och hoppas på mer förståelse och mer öppenhet med fortsatt mognad. Jag märker att hon blir öppnare i huvudet ju mer hon mognar, för Vee har aldrig riktigt haft den där riktiga snabbheten och precisionen som brukar känneteckna en border collie i träning och tävling. Kanske är det jag som grundat bristfälligt eller så är hon inte lika öppen, med tanke på vallningen och hur mycket pannben hon bjudit på där i sin uppväxt. Hon vill gärna försöka att göra rätt och flamsar gärna runt, ljudar och slarvar ibland för att hon inte tänker men samtidigt brukar en generellt "långsammare" hund vara ett tecken på att den tänker för mycket. Så det är svårt att känna sig fram med Vee även där men det är kul att jobba med henne och jag lär mig som sagt hela tiden från henne. Det är ju min första riktiga träning och kommande tävlingshund sååå, det blir mer ett guessing game när man varken är van eller superduktig på att träna hund in general!
Men överlag iallafall så är momenten fina och hon kan kedja rätt bra på träning så det blir att se hur hon reagerar i tävlingsmiljön helt enkelt, spännande kvitto oavsett om allt går åt pipan, haha! Vi detaljpillar fotgående, fart samt greppande av apportbocken nu särskilt utöver helheten för att fortsatt förbättra. Hon är rätt långsam i apporteringsmomentet men det är inte många moment där hunden måste starta fort, greppa med precision och sen gasa på igen. Tränar på att hon ska kunna starta fort och liksom skopa med apporten i farten, och har fått sätta kreativiteten på prov. Idag fick jag några bra resultat. Viktigast är att hon fixar momentet på tävlingen oavsett hur snyggt hon lyckas greppa eller inte. Hon greppar skitfint med bra fart i den klassiska apporteringen bland annat samt hopp apport vi prövat lite bland annat inför cirkusmomentet. Så ja, lyckas vi ta ett uppflytt så lämnar vi startklassen för gott.

Men ja, det är väl det vi gör samt många tankar runtom. Annars så chillar vi i varandras sällskap. Vevan hade ett bakslag i separationsångesten och tuggade på några fönsterlister och lite på en dörr. Vart bättre de senaste dagarna och nu när vi passar FTW Epic ett litet tag så har hon lugnats att det vart någon mer i huset. Målet är att utnyttja honom nu för att sprida trygghet till Vee på den fronten, samt att träna på att vänta inne eller bunden när jag tränar/leker med en annan hund. Lite förberedande för den dagen det kommer en valp eftersom Vee är avundsjukan själv. 
Det är iallafall kul med Epic här och han är ju så okomplicerad att det inte märks mer än att viss logistik och några rutiner får ändras lite bara. Mysigt (men konstigt) med två hundar!
Har jag nämnt att jag är otroligt valpsjuk med? Två hundar är verkligen ultimata antalet. Suck. 

Thomas Fly, fotad under en solig dag hos fåren!