Två veckor på landet

Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna. 
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. 

Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul!

Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. 

Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. 
När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. 

Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. 
Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände?
Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. 
Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!!