Varning för "ånej, stackars mig"-inlägg.
Karnske inte skräck.. men måste erkänna att man är nervöst illamående inför tanken på att bli godkänd om man ska få köpa valp eller inte. Förhoppningsvis om allt faller rätt i tiden skaffar jag min första egna hund nästa sommar. Gah, och ska man kunna skaffa någon överhuvudtaget är det nog ganska dags att börja kontakta uppfödare, sätta upp sig på intresselistor och hålla koll på avelsdjuren redan nu. Men, innan det kan göras måste man få en första godkännande, för att ens kunna stå på listan. Självklart är ju detta en måste men det blir ju inte mindre skräckinjagande för en sån som jag. Det värsta väl ändå när man ställer in sig på en kull, mejlar eller tar kontakt och får positiv respons men sedan inser att man faktiskt är chanslös till att få en valp från den kombinationen. Man inser att man faktiskt inte kan stirra sig blind och vidga sina vyer en aning. Jag har insett att jag faktiskt kanske måste se över mina "reservraser" till och med, att ingen kanske vill sälja nån Aussievalp till mig. Det känns inte som att någon skulle vilja sälja till mig överhuvudtaget, och jag kan inte heller sätta fingret på varför. Men, men, det är bara till att utmana sig själv och sin något sociala fobi och kasta sig ut i hundvärlden. Dock något jag drömmer om att kunna uppnå med en framtida uppfödare är att hitta en vän i den personen. Fatta hur givande att vara nära vän med den som fött upp ens hund? Det blir naturligt med träffar, hundsnack och hjälp när det behövs. Det är sånt jag drömmer om. Hoppas jag hittar mig någon sådan inom en ras jag vill ha, annars får jag nöja mig med det jag får ;) Men, trots att man fantiserar och ser varmt välkomnande uppfödare framför sig möts man oftast av hårda människor, har jag tyckt. Jag förstår naturligtvis vart den tuffa fasaden kommer ifrån och att man som uppfödare behöver vara bestämd mot nytt, okänt folk som vill ta sig ann någon av ens valpar. Det hade jag också varit så missförstå mig rätt. Jag har bara funnit mig själv sakna lite av den där välkomnande känslan när man skriver ett mejl etc och berättar om sig själv, sina planer och anger sitt intresse. Det finns dock såklart hos många uppfödare och jag har även talat med några av dom. Vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte låta alltför naiv men det är en tuffare värld än man tror. Och jag vet inte hur jag ska bevisa mig värdig en plats i den världen. Allt jag önskar hade vart en miljö som välkomnar en fastän man är ny, fastän man är osäker och fastän man ställer dumma frågor. Uppfödare som ser ens passion och brinnande intresse. Ens ambitioner. Uppfödare som inte utesluter en direkt för att man kontaktar andra uppfödare samtidigt. Man känner sig så ensam och hjälplös som icke-hundägare på rastorget. Allt man önskar är att någon ska skratta med en själv när man sitter där som ett nervöst vrak och säga "det blir nog bra det här". Jag scrollar dessutom dagligen genom sociala media och vilken annan person som helst. Jag ser hundfolk som träffas över nätet, via konton, bloggar och grupper. Men det har aldrig hänt mig, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag försöker ta kontakt med folk men det krävs mycket från min sida, och jag är inte direkt mer introvert än närmsta granne. Jag antar att man är rädd för att bli dömd, för det är så lätt att bli. Man kontaktar inga uppfödare eftersom man fått ett negativt svar någon gång, man kontaktar ingen eftersom man inte har någon anledning till det. Man skriver inte i några grupper, eftersom man inte kommer på några frågor. Jag har ingen hund, så därför kan man varken byta erfarenheter, diskutera individer/raser eller åka på "tränigsdejter" eller träffar. Och jag vet inte hur man ska ta sig ur det. Samtidigt som jag älskar hundvärlden och allt det innebär känner jag mig ofta så fruktansvärt skräckslagen inför den. Man känner sig verkligen så ensam och hjälplös som icke-hundägare.
0 Kommentarer
Din kommentar kommer att publiceras när den har godkänts.
Lämna ett svar. |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |