vikten av Ensamträning

Medans andra kampanjar fotgående och fjärr, kampanjar vi numera ensamträning.

Det är förvånansvärt lite saker som inte funkar i min och Vee's vardag, vilket är lite av ett under med första hunden i formen av en intensiv Border collie valp. Men allt var extra frid och fröjd fram tills ca 8-9 månader då valpen började känna av unghunds/slungelvibbar och bestämde sig för att hon minsann inte skulle vara ensam när jag lämnade huset en längre stund minsann.. Och det visade hon tydligt.. genom att riva ner och bita sönder diverse saker i vårt rum. Hon har bland annat strimlat ena sidan på en IKEA-papperskorg, vanställt en tandborste med tillhörande fodral, dragit ner och massakrerat diverse antal tomma bajspåsar, och gjort snöänglar med kaninens kiss-strö över hela golvet och i min säng.
Älskar min hund...

Nu är det så att jag särskilt i en chatt med min kära vän Vendela som har en hel del erfarenhet av ensamträning och stress relaterat till ensamhet hos hund, kom fram till vad som antagligen troligast är problemet bakom beteendet som jag inte verkar kunna få bukt på. Att ha en hund som aldrig kommer kunna vara ensam är omöjligt, iallafall i mitt liv, men då hon är trygg och lugn i att vara ensam på rummet bakom stängd dörr när jag duschar, lagar mat, äter i köket, städar osv. så tror vi båda att hon dels går igång på signalerna som säger "nu ska jag gå och vara borta minst 30-40 minuter och du får inte följa med" och att det stressar henne och att förstörandet både underhåller henne, minskar hennes egen stress och är självbelönande, men också att det troligast beror på en unghundsfas och slyngelålder som trädt fram mer och mer. 
Anledingen till det är att hon fram tills detta börjat varit lugn och klarat ensamheten i runt en timma utan problem så länge jag inte lämnat något som kunde uppfattas som ätbart eller som luktade väldigt ätbart, vilket jag snabbt lärde mig att undvika. Men, plastpåsar och tandborstar varken luktar gott eller går att passera som ätbara. En ganska stor beteendeförändring helt enkelt. Och den triggas när hon tror jag lämnat huset. Sitter jag i köket? Fine! Sitter jag på toaletten? Okej! Duschar jag i 35 minuter? Super!
Men! Ger jag signalerna att jag ska lämna huset en längre stund, då kommer det krypande. 
Dessutom lyckades jag förra lördagen lämna henne ensam hemma i 2 (!!!) timmar på villkoret att jag plockade bort ALLT attraktivt som hon brukar vilja eller kunna tänka sig förstöra. Och därför utlöste det inga större skador. Däremot gick jag och gjorde iordning mig för natten i 20 min senare den kvällen och då hade hon förstört min digitala ritplatta till en nästan oanvändbarhet, då hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka såpass snart igen. Varje gång jag kommit in och nått vart trasigt eller eliminerat från jordens yta av unghundens ytterst välfungerande små tänder, har jag inte brytt mig, bara suckat och plockat undan det och frågat mig själv hur fan detta ska gå överhuvudtaget. Hon har inte fått skäll, hon har inte fått beröm. Men något säger mig att hon vet något när hon skamset möter min blick när jag öppnar dörren. Kanske som för att säga "Det är ditt fel alltihop du som övergav mig". 

Nåväl, kampanja ensamhetsträning. Jag ska plocka undan allt av värde och intresse varje gång hon lämnas längre. Och jag ska ta på mig jacka etc och hela faderuttan flera gånger per dag. Jag ska rassla med nycklar, slänga i ytterdörren och jag ska sitta timmar i köket vid mån av möjlighet. Vi ska klara det här. För hon är kolugn så fort jag är med henne igen, hon är kolugn så fort hon har koll. Och jag vet ifrån vallningen att hon har ett extremt kontrollbehov, särskilt just nu. Inte konstigt att man vill ha koll på flocken när man är vallidiot.
Jag hoppas faktiskt kunna göra slag i saken och uppdatera iallafall veckovis på vår stundande komna träning. Och jag hoppas att någon kanske finner intresse i att följa det, oavsett om det går mot guld eller käpprätt åt helvete (då kan ju de som är skadeglada få lite lycka, då de annars verkar leva otroligt bittra liv). Det känns som att det idag lägga mycket spotlight på det "glamorösa" träningslivet, som även jag bara velat blogga om innan. Men vardagen är viktig, och vikten av ensamhetsträning är förskräckligt tung, för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv tillsammans utan låsningar i vardagen. Jag måste kunna handla, eller gå till läkaren etc. utan att hunden välter huset. Det har hon gjort tillräckligt. Nu kör vi.