Varför vågar man inte tävla?Jag tänkte börja med en miniserie av inlägg här på bloggen med lite tankar runt problem vi alla möts av som skapar vissa problem i vår hundträning och mina tankar kring dessa. Det blir ganska personligt och förhoppningsvis fungerar det lite peppande för er i den situationen det handlar om. Jag säger redan nu att alla fall är olika och att jag bara spånar rent allmänt i dessa inlägg och delar mina tankar. Delar vi inte samma är det okej, jag kanske tittar tillbaka om ett år och tänker "wow, hur kunde jag tänka så", men låt gå då vi alla är människor. Nåväl, till dagens ämne som ni kan se här ovanför.. Varför vågar man inte tävla? Något jag tänkt på mycket när jag kommit i kontakt med faktumet. Vad är det som skapar osäkerheten, oron och oviljan? Ska det inte vara roligt att gå ut på plan med sin bästa vän och visa alla vad ni går för? Gällande hundträningen finner jag ett återkommande uttryck bland mina tankar; Det ska vara roligt att träna hund. Och jag tycker att precis som det gäller träning, ska det också gälla tävling. Det ska vara skoj att tävla, både för dig och för hunden. Men det är ju inte så konstigt att det hålls kurser i tävligspsykologi, när det trots allt hänger på matte/husse om hunden ska kunna starta eller ej. Men just vad! Vad är det som ligger till grund? Om man bortser från att hunden kanske inte anses startklar, eller att ägaren får ångest vid tanken på tävling. Jag tycker det är synd om vi ska låta oss hindras av tankar som att vi inte är duktiga nog, folk kommer dömma eller bara det faktum att folk kommer se det ni som ekipage så omsorgsfullt byggt upp. Det största som hindrar är nog känslan av att man måste vinna om man tävlar. Vi matas fulla av resultat och titlar via bloggar, Facebook och Instagram varje dag på hundar som tar förstaplatser på debuten. Pressen ökar och motivationen svalnar. Men det är sånt som jag tycker ska sporra oss. Vi ska sikta mot liknande mål och gå in på plan med flaggan i topp och försöka hålla den där. Vi ska göra vårt bästa! Och viktigast är att vi måste vara okej med tanken på att misslyckas. Men det ska inte behöva bli ett "vi kan inte starta för vi kommer bara att misslyckas" heller, det är sånt vi vill undvika. Jag tror det kan vara bra att ha tydliga mål, ställen dit man vill komma, och se lättsamt på situationen. Ge järnet och går det inte riktigt ända fram, ja då prövar ni nästa gång. Att komma ut och tävla ger er även en utvärdering på vad hunden inte klarar i ett sådant sammanhang, om ni nu skulle misslyckas totalt. Man måste inte vinna! Sen att man betalt massor av pengar för start och resa är en annan femma, men då får ni betala för erfarenheten och utvärderingen. Kom ihåg att den är minst lika viktig. Det är även en av anledningarna till jag tycker att det är bra att arbetande raser har tävlingsmeriter i stamtavlan när de går i avel till exempel. Tävling är så mycket mer än momenten som ingår. Det är atmosfär, hundens förmåga att hålla ihop och fokusera. Inte bara att gå fot eller hoppa hinder. Hur hunden klarar tävlingssammanhang säger delar om hundens mentala bit och hur den hanterar situationer tycker jag, med vissa undantag (det finns det alltid). Sen kommer folk alltid att dömma. Det gör dom bara dom ser en bild på nätet. De dömmer dig efter hur du klär dig, efter hur du berömmer din hund och till och med efter vilken ras du har. Tro mig jag känner folk som inte kan umgås med andra på grund av rasen den andre äger. Träna på att det ska va du och hunden i eran lilla bubbla, inget kommer emellan er två även om hundens nos är nerkörd i backen och är överallt utan i kontakt med dig. Träna på att våga pröva, och börja inofficiellt! Det är en ypperlig chans att testa på tävling, utan samma höga krav på er som ekipage att prestera. Det ska vara roligt att träna och det ska vara givande att tävla. Varför inte annars fråga en vän som känner sig manad eller låta någon som redan tävlar och är duktig tävla med hunden? Det kanske blir motiverande att stå vid sidan av och se hur det går. Går det bra kanske det blir första steget mot en debut för dig som ägare också. Allt som krävs är trots allt ett första steg, kanske bara att boka en start till och med. Jag har ännu inte haft den äran att kunna tävla i någon hundsport, men är så taggad för den dagen det är dags. Jag är säker på att jag kommer vara sjukt nervös, men det är så det är. Det är bara när det kommit till utställning som jag har vart med ett fåtal gånger. Varje gång har det vart rent sagt skitnervöst, men alltid lika roligt. Jag utmanar mig själv genom att tävla, jag utmanar den scenskräck jag har. För jag vet att jag inte står där ensam inför domaren, tävlingsledaren eller springer själv runt banan. Jag har min hund med mig och vi är ett team.
0 Kommentarer
Din kommentar kommer att publiceras när den har godkänts.
Lämna ett svar. |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |