Jag är (inte) tillbaka

Hej. Känner att jag bör göra ett inlägg här, men jag tror ni ändå är vana att sällan se så mycket nytt här - tyvärr. Jag vill jättegärna blogga ihållande och jag har tid, men sanningen är den att jag är lat. Det tar tid och energi att strukturera upp ett blogginlägg när jag kan dumpa tankar på instagram på 2 minuter. 
Men jag tänker att jag kör en liten januariuppdatering. Och är det några särskilda teman eller något ni skulle vilja att jag skrev om utöver dessa uppdateringar, funderingar osv som dyker upp ibland - så be my guest och droppa en kommentar ni trogna som fortsatt tittar in. Det hade vart roligt att inte lägga ner bloggandet helt då jag förhoppningsvis börjar plugga till djursjukskötare till hösten och då kanske det är lite spännande att höra om studierna osv? Plus att jag tycker det är roligt att då och då spåna runt hundträning, hunderiet och mycket annat. Och en dag så kommer det ju in fler hundar i mitt liv förhoppningsvis och det vore kul att även om uppdateringar kanske är få så finns det något iallafall. Även om jag inte orkat skriva inlägg har jag ändå kontinuerligt uppdaterat sidan. Bytt omslagsbild, uppdaterat mål, lagt nya bilder i vevan växer osv. Jag har bara bestämt att inte försöka satsa mer på bloggen i år, eftersom jag vet att jag kommer svika den önskningen. Men som sagt, den är inte död och kommer inte att dö! 

Så, det är inte skitmycket som hänt sedan oktober egentligen och det som hänt har väl hänt nu i Januari så vi hoppar fram tills nu. Året startade pang på med dubbla startklass-tävlingar på Hallsbergs BK. Kul med lydnadstävling och kul med två dagar på rad så man har chansen med en ung, ny tävlingshund att utvärdera mellan och sedan snabbt kunna pröva nya idéer redan dagen efter om något inte fungerat! 
Jag fick otroligt fin och värdefull pepp från Alba (Sane is Boring Dogtraining) som är en av mina förebilder i hundvärlden. Vad var denna värdefulla peppen kanske ni frågar er? Jo, var en hockeymorsa. Inte svårare än så. Se till att hunden har kul och känner sig som en kung på planen, både under uppvärmning och program. Och som det hjälpte mig. Lek med hunden dämpar stress och nervositet hos föraren, eller kan iallafall maskera det jäkligt bra. Och tack vare en suverän uppvärmning med en hund som jag (till skillnad från vår debuttävling) kände var mer harmonisk och "i rätt fack" och fokus för prestation så gick det bra med. Vi lekte, jag tjöt och tjoade och värmde upp med koncentrerade stegförflyttningar och ingångar i hopp om att det skulle få ner henne på jorden. Hon stod inte och skrek i väntan på sin tur men ballade ur av glädje på testledaren som mötte oss i dörren och skulle ta vår apportbock. Svår ingång på plan för en startklass att gå från utsidan, in genom en dörr och rätt in på tävlingsområdet. Föraren skulle klä av jacka och skor och torka tassar. Dock fick vi ett par minuter att värma upp på mattan och transportera oss bort mot startpunkten i egen takt vilket var ett smidigt upplägg. Jag tog med uppvärmningen in, tränade snabbt på start och halt i position och vändningar på stället tillsammans med kommunikation och peppande till Vee. Det var bra. Känslan dag ett var magisk. Fotgåendet var fortfarande bristfälligt men allt annat (bortsett från ingångarna) kändes kanon. och vi slutade på första plats med uppflytt på 189,5 poäng! Jag, helt i chock med hjärtklappning fick ta emot en fin pokal och bli grattad av resterande deltagare när jag tänkte att vi iallafall skulle få 160 poäng kontra debutens 152. Skitkul, peppigt och mycket vill ha mer. Jag började redan se fram emot nästa tävlingsdag för att se om vi kunde göra det igen eller om vi hade tur. Vi tränade ute på appellplanen efter vår start för att behålla känslan av att det var mer träning än allvar. Jag var otroligt nöjd och jag är så tacksam för alla grattishälsningar vi fick.
Vee var nu en klass 1-hund, min första tävlingshund från scratch!

Dag två var jag mer avspänd, då jag inte åkte till tävlingen med samma driv att "vinna" då vi redan nått långt över vårt mål att bli uppflyttade ur startklassen. Vi fick även då ett tidigt startnummer och värmde upp. Hon var lugn och lite tröttare överlag dagen efter. Lite gnällig på uppvärmningen vilket oroade mig. Jag försökte vara hockeymorsa igen till 110% men kände mig inte helt där - just med tanke på tidigare bravader. 
Vi gick in och skulle då tävla med omvänt program, börja med hopp över hinder och sluta med fotgående. Kul, men lite nervigt! Och det kändes rätt bra då med. Inte i närheten som dagen innan men ganska stabilt i helhet. Jag värmde upp som innan, berömde stort och brett mellan moment och peppade henne. Hockeymorsan var definitivt med inne på plan! 
Inkallningen var med ryggen mot publiken för hunden och trots tyst publik var det svårt med mumlande och läskburkar som öppnades om vartannat. Men Vee satt kvar och trots störning när vi hade kommenderat fotgående ända fram till publiken, rättade hon till sig och återupptog fokus. Hon satt stabilt vid sidan när TL lämnade apporten från hundens sida, vilket till och med sällan hänt i de klass 3 tävlingar jag sett. Första dagen påminde jag med ett "stanna", andra dagen chansade jag och var tyst och hon satt fokuserad. Så bra!! 
Chockad igen slutade vi på en andraplats för dagen med 184,5, ett halvt poäng bakom plats 1 på 185 poäng! Vee hade helt klart överträffat mina förhoppningar. TVÅ UPPFLYTT! Och då vi hade högst resultat sammanlagt vann vi även Hallsberg BKs nyårscup, helt gröna och nyinflyttade. Hur kul som helst.
Så vi åkte hem tre pokaler totalt rikare efter den helgen! Sinnessjukt! 

Sedan dess har vi egentligen inte gjort mycket alls prestationsmässigt. Vi fortsätter träna och pillar med teknik och detaljer för att skapa en stabilare helhet i moment. Största förändringen är ju att vi nu tränar klass 1 moment på heltid! Om jag trycker in en tredje startklasstävling för en potentiell titel får vi se. Jag är personligen inte särskilt intresserad av startklassens titel då det är något alla klarar av att ta med väldigt milda kriterier. Missförstå mig inte, to each their own. Men jag som siktar mot klass 3 och förhoppningsvis SM i lydnad, samlar hellre LD 1-3, bara min preferens.
Men det är KUL att träna inför klass 1 och anta nya utmaningar och slipa på momenten som blir uttökat från startklassens repertoar. Många utmaningar och nötter att knäcka (vissa moment är upplagda för att vara enklare, ex. sitt i grupp med föraren en koppellängd bort. Men då Vee är van vid plats längre bort blir det orimligt svårt så nära och hon tror att jag väntar på att shejpa något hon erbjuder... Så ja. Dessutom blir hon uppe i varv i miljön runt andra hundar så det är mest det som blir svårt!) Rutan är dessutom ny, så jag måste skaffa en egen ruta vid nästa lön för att kunna träna oftare och smidigare på hemmaplan. 

Ändå så fortsätter jag träna på och fila på grunder till klass 2-3 momenten. De är såååå roliga och jag ser så fram emot tills vi klättrat dit, förutsatt att vi får bukt på gruppmomenten!

Annars har vi såklart fortsatt med vallningen. I December gick vi tvådagarskurs för Lena Karlsson som bor nere utanför Växjö. Hon har en fodertik genom FTW,  Fanny och Thomas och anordnar kurs här uppe vid några tillfällen. Jag visste sedan innan att Lena fått bukt på många hundar med pannben och tänkte att vi ser om vi kan få några råd. Jag tyckte precis innan att jag börjat få bukt på Vee och lite kommandon osv men Lena hade en helt annan approach och under de två dagarna började vi om på ruta ett för femtioelfte gången på hennes då 1,5 åriga liv och körde back to basic. Det visade sig att det skulle låsa upp något i Vee, att förstå att jag som förare är nyckeln till fåren. Vi har sedan dess och i hela januari jobbat på med det lilla i det stora hela vi hann gå igenom och sett enorma framsteg. En lyhördare hund, en mjukare och mildare hund. Avspända rörelser, mer hjärna i det hon gör. Svårt att förklara mer men det har definitivt hjälpt och förändrat henne som hund. Nu kan hon liksom stanna upp och tydligt fråga mig om jag verkligen vill att hon ska göra si eller då. Det är i och för sig inte positivt om det slår över heller, men med tanke på att hon från 6 månader inte haft en tanke på att släppa in mig i bilden är det inte bara en förändring överlag i vallningsprocessen men även i henne som individ. Visst, hon är fortfarande tuff, lite för snabb på benen och kan ibland testa gränser rejält. Men konsekvens i hagen och att backa och påminna så fort det blir fel har gjort henne till en annan hund. Hoppet som dog i tårar har blommat igen. Det är såklart träligt att det ska ta sådan otrolig tid med Vee som vallhund men jag påminner mig själv så ofta att jag lär mig minst lika mycket som henne och vi får möjlighet att växa tillsammans. Det finns få gånger jag reflekterar över träningen och dess resultat med mig själv som i vallningen. 
Men ja, där står vi. 

Jag har om 2,5 vecka pluggat klart min engelska 7 kurs för att få meritpoäng till universitetet, jag jobbar på och försöker mitt bästa att göra alla nöjda, våldgästar mina vänner i Fjugesta och klappar på hundar och fotograferar valpar och mycket annat. 
Planer framåt är att i mitten på februari åka upp till Stockholm och gå en tvådagarskurs i lydnad för Alba som jag nämnde tidigare och hennes vän Moa, två grymma hundtränare. Fokuset på kursen är fogående och apportering samt ett valfritt moment och varje gång jag tror jag bestämt mig, bestämmer jag mig för något annat. Det ska iallafall bli fruktansvärt kul hoppas jag, och jag hoppas att det ska ge samma "religiösa upplevelse" som vallkursen gjorde, haha. Har knappt vågat röra fotgåendeträningen och apporteringen det senaste i försök att inte göra mer skada än nödvändigt. Ska förhoppningsvis hinna träffa nån internetvän i Stockholm under övrig tid och gå lite promenader osv. Superskoj helt enkelt. När näst tävling blir har jag inte alls planerat, så vi får se.
​Vi fortsätter träna på som vanligt och sikta uppåt!