Tredje veckan på FTW är snart över. Sol och vår har tagit sig till Örebrotrakten och varje dag spenderas bland får, lamm och hundar. Vi vallar flera gånger per dag och njuter i fulla drag.
Men nu till den lilla korta och koncisa sammanfattningen jag tänkte publicera angående Vees ensamhetsträning, då jag just insåg att jag lovat mig själv att uppdatera regelbundet. Hur har det gått i vårt temporära boende? När vi kom bodde vi med flertalet andra hundar, så Vee fick sitta och sova en del i bur i huset och i bil under dagarna. I början ylade hon och hade såååå tråkigt och var sååå övergiven. Men ibland kom minsann matte och man fick en promenad, bus eller till och med titta på hundarna som jobbade, och snart vart hon tyst och avkopplad - grymt! Men, hon kan inte sitta i en bur för evigt. Dessutom är det förbjudet enligt lag, så vi fortsatte att pröva oss fram, och variera att vara lös och i bur då hon kopplade buren till att lägga sig och sova och vara lugn, mest för att gradvis vänja henne igen. Hon fick en komposthagar som hon rymde ur men samtidigt förstörde hon inget särskilt så jag tog snart bort dom mest för att själv slippa hoppa över och plocka upp dom för jämnan. En dag var det lugnt flera timmar, andra så hittade hon ett gäng gömda tidningar att strimla. Sedan lugnt en vecka, sedan hade hon hittat och rullat ut hela rullen med bajspåsar och dragit sönder delar av dom osv. Fördelen som hjälpt henne här tror jag är att det finns ett fönster bredvid ytterdörren. Det finns finns flera fönster men just detta har även en bänk under sig, som är PERFEKT att ligga på som om man vore en katt och spana ut över vem som rör sig på gården. Där ligger hon alltså på dagarna när hon är ensam, hon ligger där och vilar eller sover. Så passiviteten finns där när hon inte får sina fåtal knäppar - för jag har lämnat noll saker i rummet som hon skulle kunna nå, som kan strimlas. På kvällarna drar jag för gardinerna som hon ibland puttar bort för att fortfarande kunna se, men säkrar jag lite så ligger hon och vilar i fönstret ändå, på en av extrasängarna eller i min säng. Att dra för tycker jag är bra att det fungerar, eftersom jag inte har fönster i mitt rum i Jönköping. Förhoppningsvis faller hon inte tillbaka i sina gamla ångestfyllda beteenden när vi kommer hem igen. Jag har lämnat en hel del "tuggvänligare" saker framme åt henne ifall hon får tvång till att tugga, bland annat en stor, mjuk socka hon hittade själv under en säng, en tom kong, en bäver i gummi som piper om man biter på den (bäverkong) och ett stort tuggben som hon vägrar tugga på. Hittills har det funkat bra. Hon är ensam där flera timmar, både i sträck och uppdelat per dag och det har bara blivit bättre och bättre. Jag funderar på att ställa en tom kartong från dagens leverans från Arken Zoo på ett tillgängligt ställe och se om den lockar till förstörelse.. Ett litet test liksom. Å andra sidan så är hon med bland fåren varje dag, hon får springa lös varje dag och hon får valla och ta press och krav två gånger varje dag. Ibland får hon agility och lydnadspass på det och däckar gott om kvällarna. Inte konstigt isåfall att hon har vara på ensamtimmarna i vila, när hon tidigare nästan bara fått vila och nu får vara med och jobba jättemycket. Nyttigt för vallhunds- och unghundshjärnan tror jag. Så visst, det skulle kunna ha varit viss understimulans som orsakat problem med, men att hon haft den inombords och vart duktig på att kväva den i min närvaro. Intressant iallafall och jag är så glad att jag efter 2,5 vecka här faktiskt kunde sluta tänka på "river Vee stugan nu när jag är borta" och bara lämna huset och vara borta längre stunder. För det är ju så man vill att det ska vara. Jag hoppas kunna fortsätta att behålla denna vana senare - att när jag kommer betyder det uppmärksamhet och att det händer något eller att det ska hända äventyr, och när jag går är det vila och lugn. Jag hoppas så otroligt att detta ger en förändring på vår situation i Jönköping och framtida boendesituationer. Löpet är klart, hon blir snart ett år, hon har tänt på fåren, hon får arbeta så mycket hon orkar med och hon får ett rimligt utbyte av aktivitet och vila. Jag hoppas innerligt att det ger ett förbättrat resultat.
0 Kommentarer
Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna.
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul! Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände? Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!! |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |