Hej. Känner att jag bör göra ett inlägg här, men jag tror ni ändå är vana att sällan se så mycket nytt här - tyvärr. Jag vill jättegärna blogga ihållande och jag har tid, men sanningen är den att jag är lat. Det tar tid och energi att strukturera upp ett blogginlägg när jag kan dumpa tankar på instagram på 2 minuter. 
Men jag tänker att jag kör en liten januariuppdatering. Och är det några särskilda teman eller något ni skulle vilja att jag skrev om utöver dessa uppdateringar, funderingar osv som dyker upp ibland - så be my guest och droppa en kommentar ni trogna som fortsatt tittar in. Det hade vart roligt att inte lägga ner bloggandet helt då jag förhoppningsvis börjar plugga till djursjukskötare till hösten och då kanske det är lite spännande att höra om studierna osv? Plus att jag tycker det är roligt att då och då spåna runt hundträning, hunderiet och mycket annat. Och en dag så kommer det ju in fler hundar i mitt liv förhoppningsvis och det vore kul att även om uppdateringar kanske är få så finns det något iallafall. Även om jag inte orkat skriva inlägg har jag ändå kontinuerligt uppdaterat sidan. Bytt omslagsbild, uppdaterat mål, lagt nya bilder i vevan växer osv. Jag har bara bestämt att inte försöka satsa mer på bloggen i år, eftersom jag vet att jag kommer svika den önskningen. Men som sagt, den är inte död och kommer inte att dö! 

Så, det är inte skitmycket som hänt sedan oktober egentligen och det som hänt har väl hänt nu i Januari så vi hoppar fram tills nu. Året startade pang på med dubbla startklass-tävlingar på Hallsbergs BK. Kul med lydnadstävling och kul med två dagar på rad så man har chansen med en ung, ny tävlingshund att utvärdera mellan och sedan snabbt kunna pröva nya idéer redan dagen efter om något inte fungerat! 
Jag fick otroligt fin och värdefull pepp från Alba (Sane is Boring Dogtraining) som är en av mina förebilder i hundvärlden. Vad var denna värdefulla peppen kanske ni frågar er? Jo, var en hockeymorsa. Inte svårare än så. Se till att hunden har kul och känner sig som en kung på planen, både under uppvärmning och program. Och som det hjälpte mig. Lek med hunden dämpar stress och nervositet hos föraren, eller kan iallafall maskera det jäkligt bra. Och tack vare en suverän uppvärmning med en hund som jag (till skillnad från vår debuttävling) kände var mer harmonisk och "i rätt fack" och fokus för prestation så gick det bra med. Vi lekte, jag tjöt och tjoade och värmde upp med koncentrerade stegförflyttningar och ingångar i hopp om att det skulle få ner henne på jorden. Hon stod inte och skrek i väntan på sin tur men ballade ur av glädje på testledaren som mötte oss i dörren och skulle ta vår apportbock. Svår ingång på plan för en startklass att gå från utsidan, in genom en dörr och rätt in på tävlingsområdet. Föraren skulle klä av jacka och skor och torka tassar. Dock fick vi ett par minuter att värma upp på mattan och transportera oss bort mot startpunkten i egen takt vilket var ett smidigt upplägg. Jag tog med uppvärmningen in, tränade snabbt på start och halt i position och vändningar på stället tillsammans med kommunikation och peppande till Vee. Det var bra. Känslan dag ett var magisk. Fotgåendet var fortfarande bristfälligt men allt annat (bortsett från ingångarna) kändes kanon. och vi slutade på första plats med uppflytt på 189,5 poäng! Jag, helt i chock med hjärtklappning fick ta emot en fin pokal och bli grattad av resterande deltagare när jag tänkte att vi iallafall skulle få 160 poäng kontra debutens 152. Skitkul, peppigt och mycket vill ha mer. Jag började redan se fram emot nästa tävlingsdag för att se om vi kunde göra det igen eller om vi hade tur. Vi tränade ute på appellplanen efter vår start för att behålla känslan av att det var mer träning än allvar. Jag var otroligt nöjd och jag är så tacksam för alla grattishälsningar vi fick.
Vee var nu en klass 1-hund, min första tävlingshund från scratch!

Dag två var jag mer avspänd, då jag inte åkte till tävlingen med samma driv att "vinna" då vi redan nått långt över vårt mål att bli uppflyttade ur startklassen. Vi fick även då ett tidigt startnummer och värmde upp. Hon var lugn och lite tröttare överlag dagen efter. Lite gnällig på uppvärmningen vilket oroade mig. Jag försökte vara hockeymorsa igen till 110% men kände mig inte helt där - just med tanke på tidigare bravader. 
Vi gick in och skulle då tävla med omvänt program, börja med hopp över hinder och sluta med fotgående. Kul, men lite nervigt! Och det kändes rätt bra då med. Inte i närheten som dagen innan men ganska stabilt i helhet. Jag värmde upp som innan, berömde stort och brett mellan moment och peppade henne. Hockeymorsan var definitivt med inne på plan! 
Inkallningen var med ryggen mot publiken för hunden och trots tyst publik var det svårt med mumlande och läskburkar som öppnades om vartannat. Men Vee satt kvar och trots störning när vi hade kommenderat fotgående ända fram till publiken, rättade hon till sig och återupptog fokus. Hon satt stabilt vid sidan när TL lämnade apporten från hundens sida, vilket till och med sällan hänt i de klass 3 tävlingar jag sett. Första dagen påminde jag med ett "stanna", andra dagen chansade jag och var tyst och hon satt fokuserad. Så bra!! 
Chockad igen slutade vi på en andraplats för dagen med 184,5, ett halvt poäng bakom plats 1 på 185 poäng! Vee hade helt klart överträffat mina förhoppningar. TVÅ UPPFLYTT! Och då vi hade högst resultat sammanlagt vann vi även Hallsberg BKs nyårscup, helt gröna och nyinflyttade. Hur kul som helst.
Så vi åkte hem tre pokaler totalt rikare efter den helgen! Sinnessjukt! 

Sedan dess har vi egentligen inte gjort mycket alls prestationsmässigt. Vi fortsätter träna och pillar med teknik och detaljer för att skapa en stabilare helhet i moment. Största förändringen är ju att vi nu tränar klass 1 moment på heltid! Om jag trycker in en tredje startklasstävling för en potentiell titel får vi se. Jag är personligen inte särskilt intresserad av startklassens titel då det är något alla klarar av att ta med väldigt milda kriterier. Missförstå mig inte, to each their own. Men jag som siktar mot klass 3 och förhoppningsvis SM i lydnad, samlar hellre LD 1-3, bara min preferens.
Men det är KUL att träna inför klass 1 och anta nya utmaningar och slipa på momenten som blir uttökat från startklassens repertoar. Många utmaningar och nötter att knäcka (vissa moment är upplagda för att vara enklare, ex. sitt i grupp med föraren en koppellängd bort. Men då Vee är van vid plats längre bort blir det orimligt svårt så nära och hon tror att jag väntar på att shejpa något hon erbjuder... Så ja. Dessutom blir hon uppe i varv i miljön runt andra hundar så det är mest det som blir svårt!) Rutan är dessutom ny, så jag måste skaffa en egen ruta vid nästa lön för att kunna träna oftare och smidigare på hemmaplan. 

Ändå så fortsätter jag träna på och fila på grunder till klass 2-3 momenten. De är såååå roliga och jag ser så fram emot tills vi klättrat dit, förutsatt att vi får bukt på gruppmomenten!

Annars har vi såklart fortsatt med vallningen. I December gick vi tvådagarskurs för Lena Karlsson som bor nere utanför Växjö. Hon har en fodertik genom FTW,  Fanny och Thomas och anordnar kurs här uppe vid några tillfällen. Jag visste sedan innan att Lena fått bukt på många hundar med pannben och tänkte att vi ser om vi kan få några råd. Jag tyckte precis innan att jag börjat få bukt på Vee och lite kommandon osv men Lena hade en helt annan approach och under de två dagarna började vi om på ruta ett för femtioelfte gången på hennes då 1,5 åriga liv och körde back to basic. Det visade sig att det skulle låsa upp något i Vee, att förstå att jag som förare är nyckeln till fåren. Vi har sedan dess och i hela januari jobbat på med det lilla i det stora hela vi hann gå igenom och sett enorma framsteg. En lyhördare hund, en mjukare och mildare hund. Avspända rörelser, mer hjärna i det hon gör. Svårt att förklara mer men det har definitivt hjälpt och förändrat henne som hund. Nu kan hon liksom stanna upp och tydligt fråga mig om jag verkligen vill att hon ska göra si eller då. Det är i och för sig inte positivt om det slår över heller, men med tanke på att hon från 6 månader inte haft en tanke på att släppa in mig i bilden är det inte bara en förändring överlag i vallningsprocessen men även i henne som individ. Visst, hon är fortfarande tuff, lite för snabb på benen och kan ibland testa gränser rejält. Men konsekvens i hagen och att backa och påminna så fort det blir fel har gjort henne till en annan hund. Hoppet som dog i tårar har blommat igen. Det är såklart träligt att det ska ta sådan otrolig tid med Vee som vallhund men jag påminner mig själv så ofta att jag lär mig minst lika mycket som henne och vi får möjlighet att växa tillsammans. Det finns få gånger jag reflekterar över träningen och dess resultat med mig själv som i vallningen. 
Men ja, där står vi. 

Jag har om 2,5 vecka pluggat klart min engelska 7 kurs för att få meritpoäng till universitetet, jag jobbar på och försöker mitt bästa att göra alla nöjda, våldgästar mina vänner i Fjugesta och klappar på hundar och fotograferar valpar och mycket annat. 
Planer framåt är att i mitten på februari åka upp till Stockholm och gå en tvådagarskurs i lydnad för Alba som jag nämnde tidigare och hennes vän Moa, två grymma hundtränare. Fokuset på kursen är fogående och apportering samt ett valfritt moment och varje gång jag tror jag bestämt mig, bestämmer jag mig för något annat. Det ska iallafall bli fruktansvärt kul hoppas jag, och jag hoppas att det ska ge samma "religiösa upplevelse" som vallkursen gjorde, haha. Har knappt vågat röra fotgåendeträningen och apporteringen det senaste i försök att inte göra mer skada än nödvändigt. Ska förhoppningsvis hinna träffa nån internetvän i Stockholm under övrig tid och gå lite promenader osv. Superskoj helt enkelt. När näst tävling blir har jag inte alls planerat, så vi får se.
​Vi fortsätter träna på som vanligt och sikta uppåt!

Tänkte att vi kör en liten uppdatering igen då bloggen stått tom väldigt länge nu.
​Och det är ju igen mest för att vi inte har så mycket att skriva om och det som väl händer hamnar på instagram för enkelhetens skull. 
I min egna vardag händer inte så mycket, jag jobbar mycket och ofta och när jag inte gör det hänger jag med Vevan och tränar med henne, vare sig det är vallning eller lydnaden. I slutet på september drabbades jag av nån mystisk influensaliknande sjukdom vilket visade sig vara Mononukleos, en version av Körtelfeber som jag fick vänta ut med otaliga iprentabletter, många liter vatten och konstant sömn i princip. 3 veckor av sängliggande för mig och även då för Vee, som fick kissa i trädgården som mest. Men hon hanterade det jättebra vilket jag än idag är himla glad över. Men nu är vi friska och igång sedan några veckor tillbaka och har både startat upp vallningen igen, samt fortsatt med vårat lydnadspill.

I vallningen har jag fortsatt förberett mig själv för att jobba med mitt humör och att vara en rättvis förare för Vee. Det är som jag alltid säger jättesvårt med en så intensiv och snabb hund som Vee som är lite väl bekväm med djuren så jag får jobba mycket med att lära mig press för att trycka ut henne. Thomas som hjälpt oss och även kört henne i fålla det senaste har hittat bra taktiker vi utforskar nu som verkar ge något lite varje gång vi kör. Tyvärr kör vi väl för sällan för att kunna göra några stora framsteg, men jag är glad för det lilla. Jag har dock vart skitskraj för att gå in och ta över pinnen  som den metodiska, läskigt lugna och okänsliga vallhundsförare Vee kräver då vi kommit fram till att vi länge dragit upp och hetsat varann. Vee har kutat, låst sig eller stängt av och som svar på det har jag blivit rosenrasande och pga det har hon hetsat ännu mer. Målet är att föraren ska hålla sig lugn och sansad, lägga press och stoppa på rätt ställen samtidigt som man utmanar henne mentalt såpass att hon mjuknar i huvudet och på så sätt blir mer mottaglig för att faktiskt samarbeta med förare. Det låter kanske inte särskilt enkelt i teorin i och för sig, för jag kan även intyga att det INTE är enkelt i praktiken heller.. Inte för en person som jag, helgrön och väldigt lätthetsad och känslosam när det kommer till hundträning. Det plus en hetsig hund som springer i 140km/h. Katasrtrof? Tja, lite. Men jag tänker att hon blir skithäftig när jag kan hålla huvudet kallt till 100% och har lite mer kommandon på henne. Hon jobbar gärna fint med eget ansvar och på avstånd från mig men blir spänd när man blockar henne från fåren i fållan. Jag tycker väl att jag blivit lite bättre på att inte gnälla när jag hanterar henne bland fåren fastän jag inte vill annat än att nån som är bättre ska ta över. Samtidigt känns det skit för jag VILL ju vara den som är bättre. Jag vill utvecklas men vågar inte liksom, det är komplicerat!  Dock hade vi lite publik i söndags, Vee var sitt vanliga galna, intensiva ja när vi skulle köra. Jag hade hjärtklappning och det kom både gnäll och lite annat snack som inte hör hemma i fållan egentligen. Jag vet att det blir fel. Jag måste bli bättre på att hålla käft mer, vara lågmäld och fokusera på det jag gör. För även om jag tycker jag har koll när jag säger nått annat, så håller inte Vee med = kaos. 
Men, även fast jag brast en del så tyckte jag själv att jag både hade mer möjligheter att ta djupa andetag kontinuerligt och "cool down" igen som man säger. Så fort min ton blev för arg så drog jag mig tillbaka och försökte hålla mig så känslokall som möjligt. Det var längesedan jag körde henne liksom. Jag har vart dålig på detta innan men nu registrerade jag mina snedsteg och försökte rätta dom under passet bäst jag kunde. Det är jag nöjd med. Jag fick mycket mer trevliga rörelser från henne på våra minuter hos fåren, några ok miniflanker, puttade ut henne med press och liknande. Jag tycker även jag gjorde ett ok jobb med långpisken som vi använder som förlängd arm för att lägga press. Jag kom på mig själv flera gånger med att jag behövde sänka den för att ge efter på pressen jag lagt på henne osv och det kan väl bara bli fortsatt bättre hoppas jag. Det är mycket att tänka på samtidigt, får, snabb hund, humöret hos både mig och hunden, min ton, pisken och vad den berättar för hunden, och vad mitt kroppspråk berättar. Jag lyckades även blocka upp med kroppen och vara på rätt ställe lite bättre än jag tidigare kunnat, men vi har också en metod nu där det är lite lättare att hinna ikapp än tidigare när jag varit snett bakom hunden. Jag har ju sett fram emot att köra henne själv igen men samtidigt är jag livrädd varje gång eftersom jag har väldiga krav på mig själv. Jag är en renskuren perfektionist och går gärna ner mig under träning och inlärningsfasen oavsett hundsport. 
Men som jag försöker se det nu där vi är, är att jag åker dit för att jag vill träna mig själv först och främst. Vee vill ju träna vallning lika mycket som jag så! Mitt fortsatta mål är att bli ännu bättre på dessa saker, kroppspråket, press, vara på rätt ställe, kontrollera känslorna och hålla huvudet kallt ignorera publik och prata bara om det är något jag undrar eller behöver mer hjälp med. Kan jag lösa det borde det indirekt  påverka Vees prestationer med, så det blir att jobba på, helt enkelt. 

I lydnaden så är vi där vi är! Jag gjorde slag i saken och anmälde oss till en startklasstävling i Örebro mot slutet av November och vi har sedan e vecka tillbaka ungefär tränat en del med sporadiska mellanrum. Jag har blandat små ingångar och fot/transporter med kedjor av de olika momenten bäst jag kunnat. Vi tragglar fortfarande med den jäkla fotpositionen och jag blir galen. Har prövat allt men ska fortsätta med nån halv-food drive teknik jag plockade upp på instagram. Det har gett några småhintar av resultat i varje fall. Saken som frustrerar är att hon glider fram för ögonkontakt osv och tränger då främst i svängar och annat som en följd av detta. Uttrycker jag då mitt missnöje genom ett korrigerande ord/ljud faller hon tillbaka i rätt position. Så vi tenderar att hamna i att hon förlitar sig på min korregering istället för att söka positionen rätt på egen hand. För hon har ju uppenbarligen en förståelse för var hon bör vara men hon inte är. Antagligen sitter inte förståelsen tillräckligt så vi fortsätter försiktigt och varierar vårat food drive med leksak i armhålan, leksak i högerhand samt leksak i fickan. Jag känner att det inte behöver vara perfekt alls på tävlingen bara hon håller sig inom ramen, så det ska jag vara nooooga med när vi värmer upp. Men då vi vill klättra i klasserna (men inte har särskilt bråttom) så fortsätter vi med detta träningssätt och hoppas på mer förståelse och mer öppenhet med fortsatt mognad. Jag märker att hon blir öppnare i huvudet ju mer hon mognar, för Vee har aldrig riktigt haft den där riktiga snabbheten och precisionen som brukar känneteckna en border collie i träning och tävling. Kanske är det jag som grundat bristfälligt eller så är hon inte lika öppen, med tanke på vallningen och hur mycket pannben hon bjudit på där i sin uppväxt. Hon vill gärna försöka att göra rätt och flamsar gärna runt, ljudar och slarvar ibland för att hon inte tänker men samtidigt brukar en generellt "långsammare" hund vara ett tecken på att den tänker för mycket. Så det är svårt att känna sig fram med Vee även där men det är kul att jobba med henne och jag lär mig som sagt hela tiden från henne. Det är ju min första riktiga träning och kommande tävlingshund sååå, det blir mer ett guessing game när man varken är van eller superduktig på att träna hund in general!
Men överlag iallafall så är momenten fina och hon kan kedja rätt bra på träning så det blir att se hur hon reagerar i tävlingsmiljön helt enkelt, spännande kvitto oavsett om allt går åt pipan, haha! Vi detaljpillar fotgående, fart samt greppande av apportbocken nu särskilt utöver helheten för att fortsatt förbättra. Hon är rätt långsam i apporteringsmomentet men det är inte många moment där hunden måste starta fort, greppa med precision och sen gasa på igen. Tränar på att hon ska kunna starta fort och liksom skopa med apporten i farten, och har fått sätta kreativiteten på prov. Idag fick jag några bra resultat. Viktigast är att hon fixar momentet på tävlingen oavsett hur snyggt hon lyckas greppa eller inte. Hon greppar skitfint med bra fart i den klassiska apporteringen bland annat samt hopp apport vi prövat lite bland annat inför cirkusmomentet. Så ja, lyckas vi ta ett uppflytt så lämnar vi startklassen för gott.

Men ja, det är väl det vi gör samt många tankar runtom. Annars så chillar vi i varandras sällskap. Vevan hade ett bakslag i separationsångesten och tuggade på några fönsterlister och lite på en dörr. Vart bättre de senaste dagarna och nu när vi passar FTW Epic ett litet tag så har hon lugnats att det vart någon mer i huset. Målet är att utnyttja honom nu för att sprida trygghet till Vee på den fronten, samt att träna på att vänta inne eller bunden när jag tränar/leker med en annan hund. Lite förberedande för den dagen det kommer en valp eftersom Vee är avundsjukan själv. 
Det är iallafall kul med Epic här och han är ju så okomplicerad att det inte märks mer än att viss logistik och några rutiner får ändras lite bara. Mysigt (men konstigt) med två hundar!
Har jag nämnt att jag är otroligt valpsjuk med? Två hundar är verkligen ultimata antalet. Suck. 

Hej alla! Det blev bara ett endaste inlägg i sommar, wow. Jag hade egentligen massor av tid men plötsligt hade jag min semestervecka och skulle hem på Ed Sheeran konsert och FTW-kennelläger i Fjugesta innan vi åkte tillbaka och jobbade många dagar i rad. 
Dessutom blev det ju så fruktansvärt varmt på dagarna fram till åttatiden så att träna gick i princip inte.. Vi hann dragträna ett par gånger, träna lite lydnad, agility samt en hel del kovallning som sagt. Sedan drog vi hem för två veckor semester innan vi reste vidare igen. Det var även då vi åkte till Uddevalla en fredagkväll i blåsväder och sporadiska skurar för att ÄNTLIGEN gå vårt efterlängtade MH. Har ju sedan jag blev intresserad av Aussien och brukshundar i allmänhet vart inställd på att lyckas man komma med på MH, så kör på! Det må inte vara nått krav hos BCn och det räcker idag med BPH för att få starta på brukstävling, men jag tycker det är kul och inte minst en ny och bra erfarenhet. Och jag fick på papper vilken jäkla cool, stabil, modig och inte minst skottfast unghund jag faktiskt har fått.
Det var jag och Vee, samt 3 andra med en Dobermann, en Chodsky Pes och en Briard. Och med tanke på de hejarop och beröm vi fick tror jag nästan att Vevan hade starkast MH för dagen, fuck jantelagen! Jag är stolt! Jag tror absolut att de förväntade sig en vek, nervig BC som skulle gå upp i stress eller inte avreagera, och att vi då lyckades representera den positiva sidan av rasen för domare, TL och figgar var riktigt kul!

 Sedan gjorde vi inte så mycket den resterande tiden. Vi träffade Emma och Lincon inne på GMBK i Göteborg för lydnadsträning på annan klubb och appellplan. Först valde vi runt i 40 min utan att hitta sedan kom Emma och hittade oss, bra flyt med andra ord. Jag bodde även inne i stan hos min vän Ebba och hängde med mina mindre hundtränande vänner en längre period vilket var väldigt trevligt. 
Vi träffade även Elina och Zaffran en sväng på långpromenad ute på ön innan flyttlasset bar av igen, denna gången upp till Sköllersta utanför Kumla, söder om Örebro. 
Varför flyttar jag då så långt bort igen och hur länge?

Jo, först och främst så ska jag bo och jobba här uppe i minst ett år. Jag har fått jobb som djurskötare på mjölkgård och jag och Vevan hyr ett eget hus på gården. Dessutom ligger gården bara ca 30 min med bil från Fjugesta och FTW familjen som jag planerar att terrorisera samt våldgästa med träning och sällskap så fort jag kan få tillgång till egen bil. Jag sökte helt enkelt de flesta gårdsjobb jag kunde under våren samt sommaren, men fick väldigt få napp. Jag var nere i Kalmar och provjobbade på ett samt uppe här utanför Kumla och träffade mitt nuvarande samt några av deras kollegor. Jag valde helt enkelt detta för att jag iallafall hade nära till några jag känner oh har möjlighet att träffa (förhoppningsvis), till skillnad från Kalmartrakten. Hade det funnits något närmre hemtrakterna med boende hade det troligtvis vart aktuellt med, men icke. Så nu är vi här. Vi har ett rymligt litet hus med två våningar, en stor trädgård samt fält och skogspartier runt om. Och för att inte glömma alla kor vi kan titta på. Tyvärr får vi nog vänta ett tag innan vi kan få provputta lite på dom då de aldrig använt hund till djuren innan men förhoppningsvis kommer vi överens på jobbet så jag får fortsätta tills önskad tid och kanske då även träna Vee på djuren lite granna! Ska även fila på idéen om att få tag på ett gäng löpankor i hönshuset som finns på tomten med tiden men det ska finnas tillgång med. 
Varför blev det såhär nu då? Jo, kort och gott - jag sökte till djursjukskötarlinjen på SLU och kom in som reserv 31, som sedan gick ner som reserv 2 på andra antagningen. Då jag inte klarade mitt basår i Jönköping utan endast slutförde kemikursen under året kunde jag inte söka nya studier på gymnasienivå på heltid då jag inte skulle beviljas studiebidrag. Därför lät jag drömmen om att plugga veterinär dö, alternativt läggas på is, until further notice. Då jag låg precis utanför snittet på ansökan till Djursjukskötare fick jag hitta på något annat. Jag kunde inte flytta hem på grund av Vee och min pappas allergi och Vee har ju fortfarande svårt att ta det lugnt hemma och hålla sig till sina egna saker när det kommer till att tugga och gnaga ibland. Dessutom blev min mamma allvarligt sjuk under våren och livssituationen vändes upp och ner. Jag visste en sak iallafall, att jag skulle göra allt i min makt för att få behålla Vee, som fortfarande är ung, omogen, valpig och massor av andra synonymer. Jag ville utvärdera henne mer, se hur hon skulle mogna, om vi får bukt med separationsångesten/tuggapågrundavuttråkad. Jag har sedan länge sagt att blir hon aldrig bra så kommer det bli svårt att få det att funka med studier eventuellt jobb och annat i framtiden, men långt från alla hundar kan vara ensamma ansvarsfullt när de är runt året så jag ger henne tiden hon behöver. 
Så ja. Jag fick jobbet här på gården och flyttade upp efter mycket om och men. Offrade upp 4 timmar från vänner och familj i princip för att rädda situationen för mig och min hund, men jag har lite hopp om att kunna ta mig runt mer självständigt framöver så att jag kan träffa andra åtminstone. Dessutom så flyttar en hel drös av mina vänner för egna studier så jag hade definitivt mått sämre av att omplacera hunden, flytta hem och ta ett jobb på Burger King basically för att livet blev kaosigt. Tack och lov att det löste sig, då Vee såklart gett mig många grå hår och tårar men samtidigt så mycket annat positivt. 

Nu plot twist nummer två. Två dagar innan jag flyttade upp och ca 2 veckor innan upprop fick jag ett mejl att ytterligare två på djursjukskötarlinjen hade valt att hoppa av. Nu fanns det plötsligt en plats för mig, oh wow. 
Men vart i Uppsala skulle jag hitta stabilt boende för mig och en hund på 2 veckor? Vilka böcker skulle jag få tag på? Hur skulle jag säga upp jobbet jag PRECIS tackat ja till? Nej, det fick ändå vänta i år. Jag har som plan att i kombination med jobbet ska jag plugga kursen Engelska 7 för att höja mitt snitt. Så vill jag plugga nästa höst borde jag kunna komma in direkt eller på förök nummer 2 istället för 2 veckor innan.. Och nu bor jag dessutom mycket närmre Uppsala än vad jag hade gjort i Göteborg eller Södra Småland inför flyttar eller visningar. Såååå, med andra ord, detta blir nog rätt okej ändå.

Nu har jag babblat på om diverse grejer ett tag. Vevan har iallafall nu blivit superhungrig igen (som när hon var valp ungefär) samt fått ett stort lydnadssug vilket är skitbra när vi inte kommit igång med vallmöjligheterna ännu. 
Vi tränar mest olika separata moment och nöter detaljpill men så fort jag får hem min nya planeringskalender från Adlibris ska jag samla både jobb, planer samt strukturerad hundträning däri så jag går ut med en plan på vad som ska göras och hur, samt vad som ska fokuseras på. Jag har äntligen fått tillbaka motivationen för seriös lydnadsträning med fokus mot tävling, stabilitet med mera! Det var så länge sedan jag hade det på riktigt sist, och att vevan svarar bra på det just nu är guld värt!
Jag är även supersugen på att anmäla till tävlingsdebut i startklassen men det vågar jag inte förens jag har fri tillgång till bil men det blir väl iallafall troligast i början på nästa år då förhoppningsvis. Vi behöver se vad som händer, få lite erfarenhet samt se vad som funkar eller inte. Skulle det mot all förmodan funka skulle vi snabbt kunna ta oss upp och in i klass 1 under nästa år om man ser till vad hon klarar momentmässigt. Vi fortsätter detaljpilla, hitta varann och rätt engagemang och modus sålänge! Har även funderat på att lära in/grunda fler moment i de högre klasserna det senaste för att umanat och utveckla och inte minst variera. Därför har jag även tänkt sporadiskt pilla lite på brukslydnadsmoment framöver för just variationen samt att även utmana mig själv. Flera av bruksmomenten tar oftast lite längre tid att fixa och nu när vi även gjort vårt MH hade det väl vart lite skoj med iallafall en appellstart i framtiden, även fast drömmen om brukset även det lagts lite på hyllan, iallafall med Vee. Så mycket annat som tar tid och jag får nästan hålla mig till färre saker om jag ska komma framåt. Dock vill jag ju fortfarande skaffa mig en rejäl  bruksras en dag och att då ha basic kunskap är ju en fördel, så även om vi inte tävlar mycket eller alls i brukset i framtiden så har vi testat momentinlärningen iallafall. Det ska bli så kul att planera detta framöver!

Hallå igen, ännu ett uppehåll som heter duga. Har dock uppdaterad en del på instagram under denna perioden då det generellt är både enklare och mer tillgängligt i vardagen!
Har ni instagram? Följ oss där!

Nåväl, vi har flyttat ner till Reftele, mer specifikt på Vevans 14 månaders dag, 16/6. Under sommaren jobbar jag i djurstallarna på Stora Segerstads Naturbruksgymnasium, med bland annat mjölkkor, grisar och höns! Jag trivs jättebra och det är verkligen ett stimulerande arbete. Uppe med tuppen vid vanliga fall, jobba fysiskt hela dagen och sedan däcka på kvällen. Dock blir det svårt iallafall nu i början att alltid få tid över till Vee varje dag då man blir helt slut i kroppen. Jag går enligt mätningar en mil sammanlagt varje dag i obekväma stövlar liksom. Men någon kväll får vi ihop ett lydnadspass, en annan kanske v kör lite agility och andra fysar vi med tex. kickbike/sparkcykel så den fysiska energin tas ut rejält.
Jag har dock vart kontinuerligt dålig på att planera om ens lite överlag när det kommer till hennes träning så det ska jag försöka denna kommande veckan, främst på de lediga dagarna när vi har hela dagen på oss! Planerar bland annat att bygga någon form av längre agility-kombination på tisdag och nöta med henne av och på tills hon lyssnar, följer och vi klarar den utan problem. Blir en rolig utmaning. På tisdag är det dessutom min födelsedag!! Jag fyller 20 och det är väl typ då ett nytt kapitel i livet ska börja eller nått, jag vet inte. Men oavsett, det betyder helt enkelt att ytterligare ett år gått och att ett nytt ligger framför mig, hur det blir får tiden avgöra. Oavsett, vad är bättre än att fira in 20 år än med riktig agilityträning och förhoppningsvis lite nötvallning på det? Mja du, det är allt svårslaget om jag och Vevan får säga det själva!

Apropå nötvallning! Jag skrev på instagram när vi provjobbade på gården att det inte blir någon nöthund av Vee. Första gången hon träffar kor, särskilt på nära håll. Vuxna kor, inget intresse av att flytta på sig för varken människa eller hund och en nervös Vee = inget bra, haha! 
Men i veckan när jag jobbat i svinhuset med min tidigare vallningsinstruktör berättade han att han brukar träna på korna under lunchrasten och bjöd med oss och självklart (!!!) tackade vi ja. De har precis släppt ut en liten grupp med ungdjur i en hage bakom vårt hus bredvid ladugården och de hade aldrig träffat en hund innan. Dock väldigt coola kossor må jag säga då de var snälla och flyttade sig för hundarna, lunkade och travade  på, och utmanade inte. Lite skönare för Vee iallafall med, då hon är för oerfaren för att jobba riktigt med tunga djur som gör motstånd. Bekvämt för både djur och hund gör att hela träningen blir mer avslappnad och trevlig för alla parter.
För mig som förare märks det iallafall att tändningen på fåren sitter i på henne även på kor, vilket är positivt. Mycket mer avslappnade rörelser i det stora hela, lyssnar bättre, och jobbar lite klokare helt enkelt. Jag har ju ännu inte befäst några höger/vänster på henne så det är lite osmidigt men stoppet i form av ett "lie down" sitter bättre än det gjorde i slutet på april. Dock brast hon ibland, rann runt djuren för att hävda sig lite och sätta dom på plats innan hon samlade sig igen. Hon går inte på dom överhuvudtaget, som hon försökte länge med fåren i början - men det handlar ju om djurhantering så hon har långt koppel eller lina emellanåt när vi håller oss närmre. Jag tränar annars på hennes tempo, nöter vidare på stoppen och signalkänsligheten då unghundshjärnan ibland tappar bort mig och låtsas vara döv. Vi tränar på att avslappnat stanna vid djuren och vänta ut dom, självbehärskning och att avslappnat röra sig nära runt djuren (i nuläget utanför fålla). Har lattjat lite vidare med höger och vänster och känt mig lite fram men inga större framsteg, hon lyckades dock fixa en utgång vänsterflank igår som jag inte riktigt vet vart ifrån den kom. Fint i varje fall!
Bästa sättet att trötta ut en liten BC-dam måste jag säga!

Såå ja, det var väl det egentligen. Har funderat på om jag skulle försöka lägga upp filmer eller så här på bloggen men det tar sådan tid att ladda över mobilfilmer och att filma med kameran så vi får se. Kanske hinner filma en liten "vardags"film under tiden här iallafall, men ja, jag har inte orken till så mycket extra arbete tyvärr, hehe. 

Hoppas ni har det gott där ute i sommar. Ska försöka att träna lite mer och uppdatera efter hand så det blir lite mer träningsrelaterat här på bloggen likaså! 

Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna. 
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. 

Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul!

Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. 

Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. 
När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. 

Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. 
Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände?
Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. 
Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!!

Idag var vi på tredje kurstillfället av fyra i vallning! Hunden som nu legat däckad i flertalet timmar var väldigt pepp på träning och var som vanligt inte jättesugen på att hänga med mig. 
Jag hade tidigare i veckan prövat hur Vee reagerade på att valla i sele istället för halsband då hon jämt hänger i halsbandet och liksom spänner sig, och då hon vanligtvis drar mindre i sele till vardags samt det är lättare att bromsa hela kroppen med selen istället för halsbandet var det värt att pröva. Vi skulle även pröva att träna in ett stående stoppkommando istället för ett läggande, eftersom hon ändå väldigt sporadiskt och ojämnt lägger sig på "ligg"-kommandot. Jag tog då möjligheten att använda "stand" då jag alltid innerst inne velat ha engelska kommandon på Vevan, sedan Skottland. Jag gillar det helt enkelt, så vi får se på den biten i framtiden. 

Iallfall, jag fick en idén under ett av våra träningspass hemma då jag sett en hel del med unghundar på exempelvis instagram som grundtränat i sele, och jag upplevde att Vee var något lättare att stoppa och reglera i selen under vårt träningspass, samt att träna "stand", vilket gjorde att jag lite nervöst frågade om vi kunde pröva selen under iallafall ett av passen idag för att se om vårt eget tidigare pass endast var en ren tillfällighet eller om det faktiskt var någon skillnad. Vi fick ett solklart ok och uppmuntrande om att det var bra att se om det gav någon förändring. 

Vi började med att bara gå runt som vi gjort annars med med Vee vid min sida, och transporterade oss runt fålla där fåren stod under dagens pass. En fördel då Vee's kontrollbehov tar över lite när djuren har fri springväg. Det var lite svårt när en kursares und fick lov att gå enda fram med inte Vee, då både stannade hon upp och slog på dövörat samt försökte gå in själv. Nolltolerans och börja om igen. efter lite repetitioner där jag hade tummen i ögat på henne tillräckligt så gav det med sig och positivt nog fick jag höra att slyngeln tydligen var mycket mer avspänd idag än vad hon brukar vara! Själv såg jag det inte, haha, men jag litar mer på instruktören i det fallet. Hon studsade en del och var lite frustrerad att inte stackars hon fick jobba men det fick vi tips att kontrollera med liggkommando för att dra ner på intensiteten. Målbilden är att hon ska kunna transporteras med mig runt vid sidan utan att studsa eller springa runt!
Efter det kom dagens energiboost, som började i mixade känslor, haha. Vi skulle pröva att gå mot djuren, detta eviga moment som aldrig verkar ge något. Det blev ett tag alldeles för mycket för mig att koncentrera mig på och hunden var sjövild, vilket gav ett nära sammanbrott (överdrift, men you get it), men efter lite tänkande fick vi en ny taktik och den fungerade bra. Selen gjorde stor skillnad, hunden var lättare att lugna ner och bromsa upp, samt få stopp på med linan. Vi hade flera meter där jag kunde gå med slak lina efter Vee, innan det blev för snabbt igen. Men det är något vi aldrig kunnat annars, så alla små framsteg är superbra. Detta ska vi fortsätta med och försöka se om selen fortsätter ge resultat, för att kanske i framtiden pröva att köra halsbandet igen isåfall då det är smidigare i längden, men någonstans ska man börja. 
I samband med att gå på djuren så tränade vi "stand" och stadga i det. Vi gjorde samma övning vi gjort med ligg innan, och jag gick runt medan jag ständigt betingade kommandot. Hon lyssnade bra, stod fint still och höll sig i skinnet. Därefter kombinerade vi det med inkallningar, både lite längre ifrån och närmre djuren rakt bak mot mig. Hon släppte bra och kom som hon skulle. Vi fick ibland repetera att hon skulle ligga bredvid mig och inte krypa två meter fram när jag bad henne att ligga *suck* och det ska vi fortsätta betinga. Ett "ligg" är bra att ha för att ta ner henne i aktivitet.
Efter det tog vi en paus, hämtade fleecetäcket till en liten frusen Veva och passivitetstränade medans det andra ekipaget tränae klart. Idag märkte jag TYDLIGT att hon separerade arbete och vila på plats, när jag ställde det kravet. Hon stängde av fint när vi gick utanför hagen och hämtade täcket och efter lite påminnelse låg hon tryggt bredvid mig med rumpan på sidan och tittade på de andra som tränade och på bilarna som passerade. Annars brukar hon ofta ligga spänt och upprätt, försöka krypa mot hagen/fållan samt gny av att dom andra jobbar och inte hon men idag var det superfint! Tumme upp på den. Hon satt även snällt i bilen bakom ratten när vi tittade på demonstrationer utan hund. 

Efter detta fick vi titta på hur instruktören jobbade med sin hund i fållan och både grunderna, samt påbyggnad av dessa vilket var bra och tydligt! Kul och nyttigt att redan nu få tips på hur man kan tackla momentet med fålla och närarbete med djuren, oavsett om det är långt bort i nuläget. Efter det var Vee taggad igen men fick snällt vänta på sin tur. In i den lilla fållan var det. Relativt lugnt och koncentrerat, låg okej innan och la sig på kommando efter hon fått lov att gå in till mig. Här fick jag lov att låna en lättare käpp för att ha som förlängd ärm och på så sätt lättare kunna stoppa, bromsa och styra henne utöver den lilla linan som jag fäst i selen. Hon svarade bra på pinnen i början men började snabbt utmana lite, vilket gjorde det svårare men överlag skötte hon det bra. Bättre än jag trodde iallafall, och allt som inte är kaos, käka ull och rusa runt är så kallat "bättre", haha! Det ska bli intressant att träna vidare i trängre utrymmen och Vee ska mer och mer få vara med och ta in och ut fåren vi tränar på regelbundet. Det är ju hennes chans att få påverka djuren lite mer än vad hon har möjlighet att göra i nuläget. Och förhoppningsvis kanske det öppnar för att hennes spänningar på djur ska släppa lite grann, om än lite. Det avdramatiserar djuren lite, eftersom de annars oftast är för långt bort ur hennes kontroll.

Så, hur ser vår läxa ut nu innan nästa  och sista tillfället 25/2? Let's summera!

• Gå runt i hagen! Flänger hon så lägg henne, inga onödiga kommandon hon ändå inte förstår, prata inte i onödan utan fokusera på att få med mig hunden!
• Starta lugnt mot djuren utan smackning (eventuellt väldigt mjukt och lågt för en mjuk start), och gå med tillsammans med henne, håll linan kort och släpp efter om hon håller sig lugn, dra annars lätt i linan för att lugna/bromsa/stanna upp henne lite. Var noga med att släppa efter som belöning, tydligt! Fortsätt stanna henne med "stand" och stoppa henne mjukt med linan om hon inte tar kommando. 
• Stand! Fortsätt drilla! Gå runt henne i position, förflytta mig runt henne och upprepa kommando för att påminna. Kalla in först när blicken är på djuren. Tänka på min egna röst och val av kommando för att inte trigga någon spänning. Eventuellt förstärka inkallningen med ett extra "kom" om jag känner att jag tappar henne. Lägga henne vid mig and start over again!
• Fålla! Lugn ingång, noga med stadga i ligg. Gå lugnt. Jag mellan hunden och fåren. Bromsa henne är hon är för långt fram med käpp och röst, eventuellt lägg henne. Byt håll. Korta pass (noga!!). Beröm lugnt, lågt och försiktigt när hon gör rätt. Håll stenkoll på hennes sinnesstämning. Eventuellt flytta fåren så hon inte behöver känna att hon "måste" gå in och nafsa. 

Kom ihåg allmänt:

• Finn balansen mellan bra och dåligt, när exakt ska jag berömma, när exakt ska jag rätta henne? 
• Tonläge, tonläge, tonläge.
• Fortsätt med sele för att få en helhetsbild.

Hoppas det var lite intressant att läsa om vår kursdag, utveckling och planering Håll tummarna för att det ger några små framsteg!

Jag vet inte mycket om vallningens värld, men jag vet med säkerhet att det finns få saker som gör mig så glad som att få valla med Vee. Eller ja, valla och valla.. Snarare att gå runt i hagen och öva lydnad och impulskontroll. Men att jobba med en hunds otroligt starka instinkter är svårslaget. Ibland leder det till stor frustration och otrolig irritation, men trots det och att man känner för att lägga av då man fått en unghund för sina synder, så räcker det att "hon gick lugnt, kontrollerat och koncentrerat i 10 sekunder!!!!" och det gör ens dag. Vallningen lär mig också att förstå och se min egna hunds minst, små ytte-pytte signaler och hur jag kan ligga steget före. Vee lär mig mycket, väldigt mycket. Även om det är mycket rytande från mig i hagen under passen just nu. Nolltolerans för fjantigheter, beröm för samarbete!
Ge och ta.
Jag pratar ofta med folk om vad jag önskar för typ av vallhund nästa gång, och ja, en mjukare och mer lättformad hund hade inte vart fel och det hade nog passad mig bättre, en hund som är öppnare i huvudet med mjukare djurkänsla mer naturligt..
Men som jag skrivit tidigare; Lyckas jag komma ut och tävla med Vee i ett vallprov eller IK 1 oavsett hur lång tid det tar, så har jag lyckats. Om det så ska ta 10 år, envisast vinner.

Och ofta känner jag inte mycket motivation eller ork att lägga massa spår med timtals liggtid, valla upplet-rutor eller traggla fotgående för femtioelfte gången när jag inte får en spontan feeling. Men oavsett hur det går i vallningen, och hur lite om ens något utvecklas från gång till gång så ger det mig en sån energiboost och träningspepp. Sen boostar det såklart mer när det går bra, ja då är det ju som på moln, men även om hon bara lyssnade liiite bättre än annars så ger det mig en vilja och en eld inom mig att träna vidare just för att jag sett att det finns där. 
Ja, jag vet inte. 

Lite snurriga natt-tankar märker ni kanske, men jag ville bara skriva av mig hur lycklig vallningen gör mig och hur roligt det är att få möjlighet att förvalta en så personligt utvecklande vallhund och få tillgång att göra det som den avlats till flera hundra år bakåt.
Hur mycket blod svett och tårar det kommer ligga bakom den där lilla korta träningsfilmen på sociala media den dagen den publiceras. Hur mycket förtroende jag kommer lägga i Vee's tassar den dagen jag knäpper loss linan för sista gången.

Det är fruktansvärt häftigt, och jag kunde nog inte hittat mer rätt!
Ser fram emot att få fortsätta att utvecklas, lära mig och en dag även få uppleva nya äventyr med kommande vallhundar precis som jag får med Vee idag.
Men den biten har vi inte bråttom med.

Man borde nog vara något försiktig med hur glad man blir så fort hundar börjar visa resultat i någon form av träning, för då går det ofta neråt igen rätt kvickt! Men, man måste få glädjas när utveckligen går att ta på så att säga.
Vee är en tuff och skarp hund i vallningen. Det ska helst gå fort, gärna hänga lite i linan samt gärna springa långt in på fåren och "spränga" upp flocken eller till och med nafsa åt sig lite ull. Jag ska inte ljuga och försköna något utan hon är mycket hund att ha i hagen. 
Djuren är alltid prio ett när man vallar, det är ju därför vi har hunden till hjälp och bara för att man har träningsdjur eller som jag som hobbyvallar med sikte på VP och ev. nån tävling om man får drömma lite, så ska djuren såklart slippa onödiga incidenter.

När jag började valla med Vee på på vallningskursen för Smålands VK var det kaos, såklart. Vee var 6-7 månader, vi hade nyss börjat bonda osv. men hon var ju så jäkla tänd och jag beslutade mig för att gå med för att hon skulle få träffa lite djur igen och få "utlopp" för sin instinkt och till viss del hennes eye. Instruktörerna gick med på att hon bara skulle få pröva att gå runt lite i hagen vid mån av tid men lägga all kraft på lydnaden, vilket jag anser är helt rätt. Vi satte lina på henne och hon fick pröva och se om hon ville testa att gå mot djuren lite försiktigt, inget puttande eller så utan bara få prata lite med dom så att säga. Men den lilla valpen hängde och ströp sig i linan. Dock fick hon ju ändå lite lydnadsträning inne i hagen vilket tröttade ut en liten Vee tillräckligt. Sen fick hon ju även pröva på annat bland massa andra unga Border Collies i en annorlunda typ av kursmiljö. Jag tror den kursen har bidragit mycket till hennes nuvarande mognad, trots att det var liiiite väl tidigt att börja. Men det var ju inga krav, bara positiva, mjuka och lugna erfarenheter, men såklart var det inte okej att kasta sig på djuren direkt. När vi började kunde hon inte ens ligg utan att jag visade henne men genast efter två veckor så nötte vi och vi tränade och sen satt det. Kursen varade under 8 veckor med 4 tillfällen, och nu har vi börjat ytterliggare en 8 veckors kurs med samma upplägg och jag är så himla nöjd. Allting görs med största erfarenhet och respekt.
Även om det må ha varit för tidigt för Vee då frånvaron av mognad lyste hos henne så växte vi och mognade tillsammans under kursens gång. Relationen stärktes, hon lugnade sig mer och mer och släppte en del av frustrationen som satt i linan så att säga. Lydnaden blev bättre, hon lyssnade mer men ännu inte tillräckligt. 

Jag är ny i vallningsvärlden, och lärde mig lite ytlig träning hos Mosse och Lotta i Skottland. Och jag ångrar det inte en sekund alltså! Där tränas hundarna lite på andra sätt vilket har vart nyttigt att kunna jämföra med, så att börja träna en övertänd unghund (som var rädd för fåren so valp men genomgick någon sorts förvandling) på svenskt vis var en utmaning vi båda var villiga att gå med på. Dessutom har vi ju som ni vet inga egna djur så vi gjorde det vi kunde tills vi fick möjligheten att träna då och då hos min kurskompis Marita! 

I slutet av första kursen i December så hade vi gjort flertalet framsteg, även fast de var väldigt små. Hon var mer avspänd i linan, lyssande mer på vad jag hade att säga om saker och ting, lydnaden och förmågan att avbryta och kallas in var på topp. Småsaker jag vet, men ni skulle sätt henne när vi började - rabiat, haha! 
Och ni ska veta att Vee fick beskrivningen på kursen att hon var en "tuff och envis individ, som egentligen inte är någon ypperlig nybörjarhund", men med vilja och engagemang skulle det kunna bli något av henne med beslutade vi. Sedan vi började kursa tillsammans kan jag säga att "målen" jag har i vallning är få. Jag brukar säga att "Lyckas jag med Vee, då är jag jävligt nöjd med mig själv som aldrig tränat vallhund tidigare". Och som det ser ut nu efter jul så finns det en rolig vallhund där inne i huvudet! Hur bra vet jag inte då jag är långt ifrån kunnig nog att yttra mig men dålig är hon då inte. 

Nu till det som ni möjligtvis tänkt på sedan ni började läsa inlägget, "Vadå från klarhet till klarhet? Vad för nått fantastiskt har hänt eftersom du fokuserar så mycket på hur hon varit förut?". Jo, nu ni!
Vi har ju som jag skrev börjat kursen igen, med mer fokus på vallningen. Och efter 1,5 månads vallningspaus trodde jag vi skulle vara tillbaka på ruta 1. Särskilt när hunden skriker av excitement när hon kommer ur bilen. Jag tänkte att ånej, nu har unghundsperioden slått till på riktigt, kanske jag skulle väntat. Men efter lite lösspring osv så gick vi in i hagen och hunden lyssnade som aldrig förr, tog liggkommandot jättebra, och kunde till och med släppa djuren till viss del om jag krävde det när vi gick runt i hagen. Hon klarade mer krav i träningen, det kändes. Vi fick en annan instruktör denna gång med några nya perspektiv och som kunde låna henne lite mot slutet och visa hur han tänkte vilket underlättade mycket. Hälften av det man lär sig kommer av att titta på! Och eftersom han märkte hur benhård Vee är då och då, så prövade vi att sätta till några krav i form av vad som är okej och inte. Det krävs en nödbroms hos en ung hund när det kommer till såpass starka instinkter, och särskilt om då hunden har en tendens att räcka långfingret åt en och köra eget race. Och just det behövs när svansen åker upp i hagen och Vee tänker "nu jävlar tar vi dom matte". Det är inte okej. 
Jag fick helt enkelt fokusera mer på mig själv och vilka signaler jag förmedlar. Och efter en stund kunde vi släppa linan mer och låta den ligga på marken och hon kunde kallas in runt fåren i bågar osv. utan större problem. Hon lyssnade faktiskt väldigt bra! Flertalet repetitioner och att inte belöna ogenomtänkta beslut av resultat helt enkelt. 

Nu till vad som egentligen överträffat mina förväntningar; förra helgen och träningen igår. Både lördag och söndag spenderades till viss del hos Marita där vi körde några pass på hennes får igen. Lördagen var lite som vanligt, svårt med impulskontrollen, lite hänga i linan, lite frustration då fåren hellre letade pellets i snön än att flytta på sig. Även några försök till att käka. Marita hjälpte mig att gå runt med fåren vilket gjorde det svårare men också lättare för Vee då mycket av frustrationen och viljan att gå in och nypa kommer från att fåren flyttat sig för snabbt eller inte alls. Svårt i början för valpen! 
Så Lördagen var egentligen inget att hänga i granen i stort, men vi kom överens att jag skulle pröva att ta rejäla pauser mellan de två tänkta passen på söndagen och gå en bit bort och släppa henne för lite lösspring. Jag körde den strategin dagen efter enligt plan och jag vill tro att det gör skillnad, att hon får rusa av sig emellanåt så hon slipper samla ihop sig helt och bli en tickande bomb i hagen. Det i samband med att något verkar ha lossnat eller att jag ändrat mig på nått vis, haha, resulterade i mycket bättre resultat! Hon tog ut inkallningarna tvärs över hagen så de började likna flanker mer och mer, lyssnade på ligg fint överlag osv jämfört med lördagens pass. Men finast på passet var helt klart när vi skulle gå in sakta mot fåren i hörnen och putta ut som därifrån. Fåren var mer lättrörliga och kanske har lärt sig att den där skitvalpen bara ska nypas om man inte flyttar på sig. Det underlättade en del frustration hos oss båda. Jag tog Vee tätt inpå linan och stod nära bakom henne när vi sakta gick mot fåren tillsammans. Hon fick lov att gå först då hon rörde sig lugnt och fint, tänkte och faktiskt kommunicerade med fåren. Och se där, dom flyttade sig utan onödigt drama! 

Nu till tisdagens pass, vilket var det bästa vi haft hittills och jag kände mig som på moln efter första halvan, och helt nöjd efter andra. Jag borde antagligen avbrutit tidigare och slutat där eller pausat men hon kämpade bra ändå och överlag fick vi till massa fint!
Hunden lyssnar, samarbetar, respekterar, anpassar hastigheten mer av sig själv, pratar med fåren utan att gå in och nypa och läser av dom mer än hon någonsin gjort innan!! 
Vi tränade på att putta runt fåren längs med hagens staket då dom var så pass lättrörliga, samt att bara gå rakt på men att starta lugnt och sansat samt att lyssna på ligg-kommandot. Vi tränade även som vanligt på inkallningarna som jag lite lättsamt börjat kalla för flanker.
I inkallningarna så tog hon ut svängarna ännu mer och längre, särskilt om jag gick med och motade ut henne med handtecken. I den övningen lyssnade hon utmärkt på ligg kommandot även om hon ibland utmanade och gick lite längre, men då får man minsann backa och lägga sig igen innan man får fortsätta att gå, konsekvens is key.
I slutet på passet här så sprang hon upp längs med staketet i inkallningarna även om jag stod en bit ifrån. Vee vill gärna ta ut svängen på cirkeln fram tills hon rundat mig då sticker hon gärna in mot flocken igen. Jag prövade spontant då att lägga på "gå bort"-kommandot vi sparsamt tränat på i vardagen utan större seriositet eller tillhörande framgång. Men tror ni inte då att hunden faktiskt släpper blicken och fokuserar utåt? Hon tar ut svängen rejält enda ut innan hon vänder upp?? Jag var helt sinnesjukt imponerad av hur villig hon plötsligt var att sätta ihop ett och två och vi lekte lite med det så hon fick köra en hel och vid halvcirkel runt fåren mot staketet. Hon skötte det makalöst fint. Nu är ju detta något vi hittat på själva så vem vet om det egentligen är nått positivt eller inte, det kändes bara som att det där med att ta ut svängar och flanker i framtiden inte kanske blir så omöjligt som jag trott! 
Hon tog ut svängen fint och rätade upp sig när hon gick rätt på längs staketet med. Frågan är hur det skulle se ut på ett fält, men vi tar en sak i taget då hon knappt kunnat driva runt fåren tidigare. Hon checkade av mer med mig vad jag ville och inte, lyssnade på min nöjda mjuka röst samt tog till sig av min mindre nöjda röst. Efter så mycket rundande var det dock svårt att gå rakt på, särskilt när fåren denna gången gärna flyttade sig, men det gick helt okej det med. Vi nötte ligg kommando från olika positioner och mot slutet tog hon det bra med tajta intervaller. När hon kommer för långt bort så tar hon det mer sällan men jag vet inte om det är hennes kan-själv-tankar eller om min uppfattning av "mjuk" röst och mjuka kommandon gör att jag är för låg i tonen. Jag måste pröva att höja volymen men inte ändra tonläget tills nästa pass helt enkelt! 
Dessutom lyssnar hon bättre på "lägg dig" eller "Vee ligg". Så jag hoppas att det ska ta sig med vanligt ligg också, men det är ju bra att ha ett extra förtydligande på kommandot så hon faktiskt stannar.
Jag tror även MYCKET blev bättre från förra passet genom att jag gjorde nått så enkelt som att hålla koll på Vevans svans och dess hållning. När hon blir mer jävlar anamma så höjer hon svansen och släpper den där djupa koncentrationen innan det till slut slår över. Igår gjorde jag så att när hon var en bit ifrån mig och närmre fåren, och jag såg att svansen började sväva upp något från platsen mellan benen så bromsade jag henne med ett "näää nä, jag ser svansen" eller liknande. Och det i kombination med hennes bättre lyssnande och samarbetande resulterade i att flera situationer som kunde lett till överslag inte gjorde det. Svansen säger otroligt mycket om sinnesstämningen och hundens koncentration och jag fick liksom en aha-upplevelse när jag läste en träningsdagbok i vallning av en kvinna nere i Kronobergs län som tränar en tuff hane som lätt slog över i andra former av vallbeteenden. Håll koll på svansen alltså! Det sparar en mycket frustration. Jag lyckades även bryta de enstaka få överslag idag mest via rösten, vilket även det är ett framsteg samt kunna bromsa upp henne något och guida vart jag ville att hon skulle gå.

Ja, nu det senaste är hon väldigt bra och det känns liksom som att vissa krav börjar klicka och landa hos henne. Ibland kan hon bli osäker och gå tillbaka till mig och vända upp fastän jag inte bett om det, men det är förmodligen för att jag är otydlig och förmodligen gör det för svårt vilket gör henne lite osäker. Förståerligt, vi prövar oss fram.
Bästa från igår var helt klart hur hon mer naturligt plötsligt, med få inflikningar av mig, själv kunde prata med fåren och styra dom, och jag tror att om jag släpper på tyglarna jag håller på henne liiiite lite, så kan hon nog snart visa fler väl genomtänkta och bra lösningar på egen hand!

Hej alla! 
Jag har inte fotat något från My Dog i år och det känns väldigt befriande. Första året jag inte gör det men det har vart så härligt att kunna fokusera på Vee (som förövrigt skötte sig huuuuur bra som helst och hånglade upp hela Svenska mässan) och umgås med folket jag gick med. Dessutom skönt att inte ha minst 500 bilder att gå igenom efteråt. Faktiskt. 
Den gångna veckan spenderades i gott sällskap av min kompis Elina och kära flatten Fabio igen, som jag saknar varje gång jag inte träffat honom på ett tag. Och Fabio ser alltid till att man får kärlek så det räcker och blir över tills nästa gång man träffas igen. Jag hade två tentor över veckan vilket gjorde att Elina fick agera hundvakt vilket var väldigt tacksamt. Annars var det väldigt mysigt, mycket film, serier, chips och hundpromenader! Elina föreslog att vi körde uppletande vilket vi gjorde två av dagarna och jag som inte har kört det på riktigt med Vee tidigare fick en positiv upplevelse och överraskning. Vi vallade stora rutor i skogsområdena runt en av parkerna i närheten. Sedan skickade vi hundarna omlott så de fick jobba och pausa naturligt. Båda hundarna skötte sig bra överlag. Vee jobbade superfint självständigt och använde nosen hur bra som helst. Två av de populära leksakerna hos henne fick ligga gömda i rutan och levererades fint in i byte av nya favoritkampisen i fårull från mässan! Bra fart, bra sök och härlig arbetsmoral. Får börja träna upplet med fler föremål framöver och sedan andra typer av föremål och inte bara leksaker! Träningspepp! 
I lördags började dessutom vallkursen igen, och det var vi även otroligt peppade på. Ingen vallning sedan början på December, en hund som MÄRKBART behövt valla under julledigheten och som jag trodde skulle vara helt borta när hon väl skulle få lov att valla igen. Men, min hund var fantastisk i våra mått mätt. Hon lyssnade väldigt bra överlag, tog till sig av bra grejer och mindre bra grejer, samarbetade och var duktig, dessutom fick vi henne att faktiskt tänka en helt del på vad hon gjorde och vad vi förväntade oss av henne. Det känns helt klart som att hon sakta börjat att mogna mer och mer och blivit mer mottaglig för samarbete inne i hagen. Igår körde vi ett pass hemma hos vår kurskompis innan mörkret fall, vilket även det var skapligt. Fick vara på henne några få gånger då hon gärna tänder till för mycket, räcker fingret åt mig och vill in och nafsa och "käka ull". Något vi jobbar med konstant! Det lönar sig inte att inte uppföra sig.
Men att faktiskt kunna släppa linan till viss del och kunna kommunicera med henne och få en positiv respons är guld. Vi "vallar" ännu ganska lite men jobbar desto mer på samarbete, kommunikation och hyfs bland djuren. Är så otroligt glad att vi är igång igen, och att Smålands VK har så oerhört trevliga och konstruktiva instruktörer som kan peta i små detaljer som förändrar så mycket från ena tillfället till det andra. Och även fast unghunden som snart fyller 9 månader är lite mer av ett as i vardagen till och från, är hon guld att träna vill jag lova. Vi jobbar vidare med tjuvvallningen i vardagen och hoppas på framsteg, det är mest det som inte sitter riktigt ännu. Impulskontrollen är svår!

Hoppas att ni som ännu läser ibland har kommit igång med era mål om ni har några, oavsett om det gäller hund eller inte. Om ni som jag lätt har svårt att uträtta saker/mål eller tycker att det lämnar för mycket press, sätt lösa mål! Att ha något att jobba mot och se fram emot är alltid en morot i vardagen. Mål som att "leka mer med min hund", "lämna mer tid till att koppla av", "ta han om mig själv" etc, är inte så himla ouppnåerliga kan man tycka! Ställ inte för mycket krav på er själva, mål ska vara motiverande inte stressande! 

Vi är igång!!
Vi har ju sedan några veckor tillbaka börjat vår första kurs tillsammans jag och Vevan - en förberedande/grundkurs i vallning via Smålands Vallhundsklubb och det har varit så himla bra hittills. I början var jag orolig att jag inte skulle få ut det jag hoppades av kursen och därför lika gärna avbryta, men tack vare lite tjat och tillmötesgående, trevliga instruktörer får vi nu fler tips och råd varje gång för att kunna utvecklas i vår takt!
Första gången prövade jag henne kort på fåren och herrejävlar vilken extra växel av instinkt hon slog på. Vi har ju sedan innan haft problem med tjuvvallning på bl.a. bilar och att hon inte riktigt svarat på skvallerträningen, men ändå blivit bättre. När hon fick komma in i hagen vill jag lova att instinkterna hon tidigare plockat fram på bilar inte ens var i närheten av de hon visade på fåren. "Oj, ja hon var väldigt tänd", fick vi höra med en hund som kröp längs marken och visade tendenser att hänga i linan. Tydligen är det få 6 månaders valpar som är såpass tända på kurs, haha. Vi fick också bedömningen att det är för tidigt att sätta press, men att hon skulle få komma in till fåren och träna på att lyssna, titta,  ta det lugnt och samarbeta. Precis som jag ville - att hon skulle få "blåsa ur sig" det behovet även om det innebar noll påverkan på fåren i övrigt. Annars var hon duktig plutt som låg tryggt och studerade de andra hundarna i hagen, var passiv och lyssnade bra trots kursmiljö. 

Tills nästa gång nötte vi ligg och stanna-kommando och började utnyttja dessa i vardagen mer och mer. Vi la mer kraft på självkontroll, stadga och att behärska sig. Målet var att hon skulle vara öppnare i huvudet till kommandon som stanna och ligg i vardagen och sedan även i hagen. Vi började att träna ligg och vänta på frikommando innan vi gick in och ut genom dörrarna i huset osv. Inte på grund av något ledarsnack, utan just för behärskningen att jag berättar när hon får lov att sätta fart. 
Förra veckan på andra tillfället av vallkursen visade det sig ha fastnat väldigt bra!
Hon var väldigt stojig, stressad och uppe i varv första halvan av kursdagen - troligtvis pga att hon inte hade fått springa av sig överskottsenergin dagen innan och fått tid nog att nosa runt innan kursen startade då vi blev sena. Inte lätt att fokusera med myror i brallan liksom. 
Men ändå fick vi till helt ok inkallningar, ligg, stanna och gå sakta trots får i hage en bit bort. Krävdes mycket koncentration vilket ledde till att hon slocknade vid lunch innan nästa pass. Efter det stack vi till inomhus-25an för att få titta på de andra som kunde lite mer än oss, lyssna på instruktörens coachning och även få pröva att vara lite inne hos djuren. Skönt med vallning inomhus där det var lagom varmt och behagligt att titta utan att frysa! Dessutom var det trångt och mycket väntan vilket gjorde att hundarna fick en del passivitetsträning (samt käka bajs.. aja baja!). Vee skötte det helt okej, lite passivitet och lite aktivitet, ny miljö osv. Ju mer situationer vi hamnar i, desto bättre träning. När det var vår tur var jag noggrann med att vara lugn, vänlig och konsekvent med att hon skulle ligga kvar trots djuren som störning medan jag kopplade på linan innan frikommando kom. Hon lyssnade superfint och behärskade sig bra. La sig fint när jag bad henne innan vi startade. Det tog en stund innan vi lugnt och fint hittade rätt knappar och kom fram till att bara tonläget kan göra en så stor skillnad, vilket är något av det magiska med bland annat vallningen. Små, små detaljer kan göra stora skillnader - både till det bättre och det värre om man har otur. 
Vee fick träna på att gå rakt på djuren, stanna, lägga sig och sedan kallas av för att upprepa igen. Jag fick upprepa övningen på olika placeringar, samt kalla in henne åt olika håll åt flankerna. Hon lyssnade jättefint och bara från ett kurstillfälle till ett annat såg man resultatet i responsen på det jag bad henne om. Och hon var mer mottaglig för att jobba med mig. Stolt matte måste jag säga att jag är. 

Förra veckan har vi varit två gånger och puttat på en kurskompis får innan dessa skulle in för vintern. Supersnällt då jag som ni vet inte har egna får för tillfället och hobbyvallar med sikte på tävling, om man nu ändå ska drömma (VP iallafall). Vi tränade ensamma på egen hand med lugna och trygga får, vilket tog bort en hel del spänning och prestationsångest hos mig. Första tillfället var superfint. Hon lyssnade bra, hon kom när hon skulle och bröt lika fint som hon gick mot djuren. Hon har tendens till att falla tillbaka i sitt eye när hon blir osäker, vilket gjorde att vi backade och jag stöttade genom att rätta det jag själv behövde ändra. Superfint gick hon om jag ska utgå från vad en 6,5 månader gammal valp kan med våra förutsättningar. 
Andra gången, två dagar senare var hon överladdad, även här hade hon nog hanterat situationen bättre om hon fått springa, nosa och trava av sig lite lös innan för att slippa ha den extra boosten av fysisk energi. Sen var hon säkert väldigt glad över att få träffa fåren igen. Fick bromsa henne, gå bort en bit och kolla så vi var på samma våglängd innan vi började om. Efter det gick det fint! Inte så mycket nytt att tillägga, mer än att hon överlag har börjat att lyssna bättre och arbeta lugnare. 

Denna gångna veckan har faktiskt resulterat i mindre tjuvvallning, hör och häpna! Hon tittar ibland mer intensivt, ibland bara för att kolla. Men hon är generellt öppen för mer kontakt och samarbete i vardagen, även när det kommit till bilarna. Jag hoppas att det fortsätter bli bättre och att hon fortsätter mogna på den biten ju mer vi får chansen att hålla på. Förhoppningsvis hinner vi gå mer kurs till våren innan vi flyttar igen, samt kanske till och med köra lite privata träningar för duktiga instruktörer tillsammans med kursvänner, då hon blir 1 i april och fortsätter att bli mer och mer mottaglig för att jag ställer krav på henne!

Vi har fått så många trevliga kommentarer att vi passar så fint ihop, att hon är läcker och lovande i hagen och att flertalet gärna ägt en liten Veva och det gör mig så glad. Första egna hunden, första vallhunden och dessutom en så fantastiskt positiv, i stort sett obrydd och fullkomligt aslycklig valp i alla situationer.
Jag blir så glad när träning ger resultat och att det inte bara är jag som ser det!
Hon är dyr för det mesta alltså!

För övrigt har jag nu äntligen skickat in ansökan om omregistrering i SKK, vi hoppas på snabb respons. Börjar även planera in att hitta ett lämpligt MH till henne och att fortsätta träna startklassens lydnad med tillhörande grunder! Bortsett från hennes känsliga mage som orsakat en del tumult det senaste, rullar livet på ganska bra just nu.
Vi taggar nytt kurstillfälle nästa lördag och förhoppningsvis fler tillfällen i hagen innan jul!