Medans andra kampanjar fotgående och fjärr, kampanjar vi numera ensamträning.
Det är förvånansvärt lite saker som inte funkar i min och Vee's vardag, vilket är lite av ett under med första hunden i formen av en intensiv Border collie valp. Men allt var extra frid och fröjd fram tills ca 8-9 månader då valpen började känna av unghunds/slungelvibbar och bestämde sig för att hon minsann inte skulle vara ensam när jag lämnade huset en längre stund minsann.. Och det visade hon tydligt.. genom att riva ner och bita sönder diverse saker i vårt rum. Hon har bland annat strimlat ena sidan på en IKEA-papperskorg, vanställt en tandborste med tillhörande fodral, dragit ner och massakrerat diverse antal tomma bajspåsar, och gjort snöänglar med kaninens kiss-strö över hela golvet och i min säng. Älskar min hund... Nu är det så att jag särskilt i en chatt med min kära vän Vendela som har en hel del erfarenhet av ensamträning och stress relaterat till ensamhet hos hund, kom fram till vad som antagligen troligast är problemet bakom beteendet som jag inte verkar kunna få bukt på. Att ha en hund som aldrig kommer kunna vara ensam är omöjligt, iallafall i mitt liv, men då hon är trygg och lugn i att vara ensam på rummet bakom stängd dörr när jag duschar, lagar mat, äter i köket, städar osv. så tror vi båda att hon dels går igång på signalerna som säger "nu ska jag gå och vara borta minst 30-40 minuter och du får inte följa med" och att det stressar henne och att förstörandet både underhåller henne, minskar hennes egen stress och är självbelönande, men också att det troligast beror på en unghundsfas och slyngelålder som trädt fram mer och mer. Anledingen till det är att hon fram tills detta börjat varit lugn och klarat ensamheten i runt en timma utan problem så länge jag inte lämnat något som kunde uppfattas som ätbart eller som luktade väldigt ätbart, vilket jag snabbt lärde mig att undvika. Men, plastpåsar och tandborstar varken luktar gott eller går att passera som ätbara. En ganska stor beteendeförändring helt enkelt. Och den triggas när hon tror jag lämnat huset. Sitter jag i köket? Fine! Sitter jag på toaletten? Okej! Duschar jag i 35 minuter? Super! Men! Ger jag signalerna att jag ska lämna huset en längre stund, då kommer det krypande. Dessutom lyckades jag förra lördagen lämna henne ensam hemma i 2 (!!!) timmar på villkoret att jag plockade bort ALLT attraktivt som hon brukar vilja eller kunna tänka sig förstöra. Och därför utlöste det inga större skador. Däremot gick jag och gjorde iordning mig för natten i 20 min senare den kvällen och då hade hon förstört min digitala ritplatta till en nästan oanvändbarhet, då hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka såpass snart igen. Varje gång jag kommit in och nått vart trasigt eller eliminerat från jordens yta av unghundens ytterst välfungerande små tänder, har jag inte brytt mig, bara suckat och plockat undan det och frågat mig själv hur fan detta ska gå överhuvudtaget. Hon har inte fått skäll, hon har inte fått beröm. Men något säger mig att hon vet något när hon skamset möter min blick när jag öppnar dörren. Kanske som för att säga "Det är ditt fel alltihop du som övergav mig". Nåväl, kampanja ensamhetsträning. Jag ska plocka undan allt av värde och intresse varje gång hon lämnas längre. Och jag ska ta på mig jacka etc och hela faderuttan flera gånger per dag. Jag ska rassla med nycklar, slänga i ytterdörren och jag ska sitta timmar i köket vid mån av möjlighet. Vi ska klara det här. För hon är kolugn så fort jag är med henne igen, hon är kolugn så fort hon har koll. Och jag vet ifrån vallningen att hon har ett extremt kontrollbehov, särskilt just nu. Inte konstigt att man vill ha koll på flocken när man är vallidiot. Jag hoppas faktiskt kunna göra slag i saken och uppdatera iallafall veckovis på vår stundande komna träning. Och jag hoppas att någon kanske finner intresse i att följa det, oavsett om det går mot guld eller käpprätt åt helvete (då kan ju de som är skadeglada få lite lycka, då de annars verkar leva otroligt bittra liv). Det känns som att det idag lägga mycket spotlight på det "glamorösa" träningslivet, som även jag bara velat blogga om innan. Men vardagen är viktig, och vikten av ensamhetsträning är förskräckligt tung, för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv tillsammans utan låsningar i vardagen. Jag måste kunna handla, eller gå till läkaren etc. utan att hunden välter huset. Det har hon gjort tillräckligt. Nu kör vi.
0 Kommentarer
Idag var vi på tredje kurstillfället av fyra i vallning! Hunden som nu legat däckad i flertalet timmar var väldigt pepp på träning och var som vanligt inte jättesugen på att hänga med mig.
Jag hade tidigare i veckan prövat hur Vee reagerade på att valla i sele istället för halsband då hon jämt hänger i halsbandet och liksom spänner sig, och då hon vanligtvis drar mindre i sele till vardags samt det är lättare att bromsa hela kroppen med selen istället för halsbandet var det värt att pröva. Vi skulle även pröva att träna in ett stående stoppkommando istället för ett läggande, eftersom hon ändå väldigt sporadiskt och ojämnt lägger sig på "ligg"-kommandot. Jag tog då möjligheten att använda "stand" då jag alltid innerst inne velat ha engelska kommandon på Vevan, sedan Skottland. Jag gillar det helt enkelt, så vi får se på den biten i framtiden. Iallfall, jag fick en idén under ett av våra träningspass hemma då jag sett en hel del med unghundar på exempelvis instagram som grundtränat i sele, och jag upplevde att Vee var något lättare att stoppa och reglera i selen under vårt träningspass, samt att träna "stand", vilket gjorde att jag lite nervöst frågade om vi kunde pröva selen under iallafall ett av passen idag för att se om vårt eget tidigare pass endast var en ren tillfällighet eller om det faktiskt var någon skillnad. Vi fick ett solklart ok och uppmuntrande om att det var bra att se om det gav någon förändring. Vi började med att bara gå runt som vi gjort annars med med Vee vid min sida, och transporterade oss runt fålla där fåren stod under dagens pass. En fördel då Vee's kontrollbehov tar över lite när djuren har fri springväg. Det var lite svårt när en kursares und fick lov att gå enda fram med inte Vee, då både stannade hon upp och slog på dövörat samt försökte gå in själv. Nolltolerans och börja om igen. efter lite repetitioner där jag hade tummen i ögat på henne tillräckligt så gav det med sig och positivt nog fick jag höra att slyngeln tydligen var mycket mer avspänd idag än vad hon brukar vara! Själv såg jag det inte, haha, men jag litar mer på instruktören i det fallet. Hon studsade en del och var lite frustrerad att inte stackars hon fick jobba men det fick vi tips att kontrollera med liggkommando för att dra ner på intensiteten. Målbilden är att hon ska kunna transporteras med mig runt vid sidan utan att studsa eller springa runt! Efter det kom dagens energiboost, som började i mixade känslor, haha. Vi skulle pröva att gå mot djuren, detta eviga moment som aldrig verkar ge något. Det blev ett tag alldeles för mycket för mig att koncentrera mig på och hunden var sjövild, vilket gav ett nära sammanbrott (överdrift, men you get it), men efter lite tänkande fick vi en ny taktik och den fungerade bra. Selen gjorde stor skillnad, hunden var lättare att lugna ner och bromsa upp, samt få stopp på med linan. Vi hade flera meter där jag kunde gå med slak lina efter Vee, innan det blev för snabbt igen. Men det är något vi aldrig kunnat annars, så alla små framsteg är superbra. Detta ska vi fortsätta med och försöka se om selen fortsätter ge resultat, för att kanske i framtiden pröva att köra halsbandet igen isåfall då det är smidigare i längden, men någonstans ska man börja. I samband med att gå på djuren så tränade vi "stand" och stadga i det. Vi gjorde samma övning vi gjort med ligg innan, och jag gick runt medan jag ständigt betingade kommandot. Hon lyssnade bra, stod fint still och höll sig i skinnet. Därefter kombinerade vi det med inkallningar, både lite längre ifrån och närmre djuren rakt bak mot mig. Hon släppte bra och kom som hon skulle. Vi fick ibland repetera att hon skulle ligga bredvid mig och inte krypa två meter fram när jag bad henne att ligga *suck* och det ska vi fortsätta betinga. Ett "ligg" är bra att ha för att ta ner henne i aktivitet. Efter det tog vi en paus, hämtade fleecetäcket till en liten frusen Veva och passivitetstränade medans det andra ekipaget tränae klart. Idag märkte jag TYDLIGT att hon separerade arbete och vila på plats, när jag ställde det kravet. Hon stängde av fint när vi gick utanför hagen och hämtade täcket och efter lite påminnelse låg hon tryggt bredvid mig med rumpan på sidan och tittade på de andra som tränade och på bilarna som passerade. Annars brukar hon ofta ligga spänt och upprätt, försöka krypa mot hagen/fållan samt gny av att dom andra jobbar och inte hon men idag var det superfint! Tumme upp på den. Hon satt även snällt i bilen bakom ratten när vi tittade på demonstrationer utan hund. Efter detta fick vi titta på hur instruktören jobbade med sin hund i fållan och både grunderna, samt påbyggnad av dessa vilket var bra och tydligt! Kul och nyttigt att redan nu få tips på hur man kan tackla momentet med fålla och närarbete med djuren, oavsett om det är långt bort i nuläget. Efter det var Vee taggad igen men fick snällt vänta på sin tur. In i den lilla fållan var det. Relativt lugnt och koncentrerat, låg okej innan och la sig på kommando efter hon fått lov att gå in till mig. Här fick jag lov att låna en lättare käpp för att ha som förlängd ärm och på så sätt lättare kunna stoppa, bromsa och styra henne utöver den lilla linan som jag fäst i selen. Hon svarade bra på pinnen i början men började snabbt utmana lite, vilket gjorde det svårare men överlag skötte hon det bra. Bättre än jag trodde iallafall, och allt som inte är kaos, käka ull och rusa runt är så kallat "bättre", haha! Det ska bli intressant att träna vidare i trängre utrymmen och Vee ska mer och mer få vara med och ta in och ut fåren vi tränar på regelbundet. Det är ju hennes chans att få påverka djuren lite mer än vad hon har möjlighet att göra i nuläget. Och förhoppningsvis kanske det öppnar för att hennes spänningar på djur ska släppa lite grann, om än lite. Det avdramatiserar djuren lite, eftersom de annars oftast är för långt bort ur hennes kontroll. Så, hur ser vår läxa ut nu innan nästa och sista tillfället 25/2? Let's summera!
Kom ihåg allmänt:
Hoppas det var lite intressant att läsa om vår kursdag, utveckling och planering Håll tummarna för att det ger några små framsteg! Jag vet inte mycket om vallningens värld, men jag vet med säkerhet att det finns få saker som gör mig så glad som att få valla med Vee. Eller ja, valla och valla.. Snarare att gå runt i hagen och öva lydnad och impulskontroll. Men att jobba med en hunds otroligt starka instinkter är svårslaget. Ibland leder det till stor frustration och otrolig irritation, men trots det och att man känner för att lägga av då man fått en unghund för sina synder, så räcker det att "hon gick lugnt, kontrollerat och koncentrerat i 10 sekunder!!!!" och det gör ens dag. Vallningen lär mig också att förstå och se min egna hunds minst, små ytte-pytte signaler och hur jag kan ligga steget före. Vee lär mig mycket, väldigt mycket. Även om det är mycket rytande från mig i hagen under passen just nu. Nolltolerans för fjantigheter, beröm för samarbete!
Ge och ta. Jag pratar ofta med folk om vad jag önskar för typ av vallhund nästa gång, och ja, en mjukare och mer lättformad hund hade inte vart fel och det hade nog passad mig bättre, en hund som är öppnare i huvudet med mjukare djurkänsla mer naturligt.. Men som jag skrivit tidigare; Lyckas jag komma ut och tävla med Vee i ett vallprov eller IK 1 oavsett hur lång tid det tar, så har jag lyckats. Om det så ska ta 10 år, envisast vinner. Och ofta känner jag inte mycket motivation eller ork att lägga massa spår med timtals liggtid, valla upplet-rutor eller traggla fotgående för femtioelfte gången när jag inte får en spontan feeling. Men oavsett hur det går i vallningen, och hur lite om ens något utvecklas från gång till gång så ger det mig en sån energiboost och träningspepp. Sen boostar det såklart mer när det går bra, ja då är det ju som på moln, men även om hon bara lyssnade liiite bättre än annars så ger det mig en vilja och en eld inom mig att träna vidare just för att jag sett att det finns där. Ja, jag vet inte. Lite snurriga natt-tankar märker ni kanske, men jag ville bara skriva av mig hur lycklig vallningen gör mig och hur roligt det är att få möjlighet att förvalta en så personligt utvecklande vallhund och få tillgång att göra det som den avlats till flera hundra år bakåt. Hur mycket blod svett och tårar det kommer ligga bakom den där lilla korta träningsfilmen på sociala media den dagen den publiceras. Hur mycket förtroende jag kommer lägga i Vee's tassar den dagen jag knäpper loss linan för sista gången. Det är fruktansvärt häftigt, och jag kunde nog inte hittat mer rätt! Ser fram emot att få fortsätta att utvecklas, lära mig och en dag även få uppleva nya äventyr med kommande vallhundar precis som jag får med Vee idag. Men den biten har vi inte bråttom med. Jag känner mig så otroligt omotiverad i hundträningen. Kanske är det mitt undermedvetna som säger, "Nu är det nog på blötsnö och kyla". Instämmer.
Denna veckan hittills har vi vilat helt och hållet från allt vad vallning och får är. Jag tror det behövdes efter såpass intensiv träning förra veckan. Och jag överarbetar ju liksom inte min hund direkt, och lever hellre efter att vi tar det lite väl lugnt så vilan aldrig blir ett problem. Men kraven som vi satte på henne förra veckan behöver tid att landa så vi kan komma tillbaka starkare i vallningen igen. Hoppas kunna få till något pass i helgen, då ska det dessutom frysa på så förhoppningsvis är det inte lika blött. Det hade iallafall gjort det lite trevligare. Denna veckan har jag pallrat mig ut och gjort lite nosarbete med Vevan. Vi fick också hem ett litet startpaket i Nosework med eukalyptus och tre olika små gömmor. Har försökt att lära in doften men har i princip nollställt allt vad sådan inlärning innebär när jag inte har tillgång till en stor mängd behållare eller en doftbana. Det kommer, hon tycker det är superkul än så länge så arbetsmoral finns det gott om. Jag ska fokusera på något annat som vi tränat denna veckan efter att det fått ligga på is litegranna, och fått sjunka in - nämligen personspåret. Det är det bästa med att det finns snö, blöt som fast. Jag kan se mina fotspår och se vart jag lägger näringen i spåret, samt så kan jag lättare hålla henne "on track" och se till att hon hittar rätt. I måndags fick hon två spår ute på ängarna en bit ifrån där vi bor. Första spåret - ca 100m, en vinkel på 90 grader (L-spår), godis i vinklarna, godis ganska tätt i fotspåren, liggtid på ca 15 min. Eftersom vi spårar själva och oftast har knappt med tid så blir det inte mycket liggtid, men det gör minsann inget säger Vee, ju tidigare man får arbeta desto bättre. Vi har innan mest spårat raka, korta spår med massa godis i varje fotspår för att få ner farten och slå på nosen och koncentrationen hos henne. Det gjorde vi några gånger i höstas utan större koll eller plan. Och till min positiva överraskning så spårade hon väldigt fint, tog varje fotspår och stannade in och fann alla små godbitar. Denna dagen hade vi sele och det gick väldigt bra även om hon fick spåra i koppel. Vinkeln tog hon bra själv, tappade bort sig lite på slutet när det blev lite sumpigt. Eventuellt fanns det annan vittring där. Andra spåret - ca 200m, två vinklar på 90 grader (U-spår), godis i vinklarna, godis lika tätt som spåret innan, mer appellkänsla, liggtid på ca 40 min. Mamma ringde innan vi hann gå, vilket gjorde att det blev en väldigt bra paus för att spåret skulle få ligga en stund och Vee fick passivitetsträna vid sidan om. Vi gick spåret med mamma i telefonen med, vilket gjorde att jag överlämnade mer ansvar till Vee. Godiset låg i vinklarna etc och hjälpte henne rätt. Detta spåret gick bättre än det förra. Nosen i kärnan i stort sätt hela tiden, lagom fart, tog varje fotsteg i nosen. Sedan fick hon springa av sig på vägen tillbaka. Tisdagen försökte vi uppletande och Nosework. Skicken gick bra överlag med leksaker som vanligt, men vi prövade en ny plats. Hon ignorerade konceptet av en ruta och sökte långt utanför vilket gjorde att jag fick hålla in henne med rösten eftersom vi sökte i stadsparken bland folk. Hon ville inte riktigt komma med sakerna sedan heller. Jag prövade att låta henne söka en penna vilket var för svårt i buskig terräng men hon tog ann uppgiften bra. Ska utveckla det med tiden men jag låter det ligga ett tag nu. Idag så tog vi två spår till, efter en ytterst tråkig vilodag igår! Första spåret - ca 150m, 3 vinklar på 90 grader (P-spår), godis endast några få gånger på varje sträcka, mindre godis i vinklarna, liggtid på ca 10 min. Härlig känsla, idag fick hon spåra i halsband och koppel, trädde kopplet under kroppen och höll emot lite mer för att hon tenderar att dra mer i halsband, vilket hon också gjorde. Att trä linan under kroppen puttar ner huvudet i kärnan lite mer vilket hjälpte henne. Väldigt noggrann i fotspåren, okej fart (lite bråttom), tog vinklarna jättefint utan inblandande av mig. Jag insåg dock att det var ett spår med bara högervinklar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att försvåra det på nästa spår. Överlag var detta en jättefin utveckling på måndagens spårande. Andra spåret - ca 200-250m, 4 vinklar på 90 grader (vänster, vänster, höger, vänster), godis endast i 2-3 fotspår per raksträcka (en eller två bitar), inget godis i vinklarna, liggtid på ca 30 min. Vi tog lite bilder och prövade min nya wi-fi adapter till kameran i väntan på spåret för att få lite liggtid. Adaptern kopplas till en app så man kan se live hur det ser ut i kameran via telefonen m.m. Jag ska pröva denna främst när jag fotar självporträtt framöver, planerar redan att få lite roliga bilder på lördag förhoppningsvis när det är uppehåll och kallare. Vee var taggad innan och lite snopen att inte få jobba direkt men gick snällt med och gick med på att sitta i knäet för lite bilder fastän det var rena plågeriet. Sedan gick vi spåret. Hon hade bra fart, superbra koncentration och även fast näsan inte var i varje fotsteg så ögat såg det, så missade hon inget godis vilket betydde att hon hade nosen bra i kärnan och gick efter mina fotsteg. Tappade bort sig lite i örsta vinkeln och snurrade lite när det inte var raksträcka eller högersväng (sa ju det!!) och jag höll emot och lät henne sköta det själv. Jag gav endast beröm där det behövdes. Hon sökte av runt vinkeln och hittade spåret nästan direkt och upptaget var hur fint som helst och hon var på banan igen. Resten av vinklarna var också lite svåra eftersom det inte blev något stopp för att käka godis som innan, men hon löste det bra efter hennes förra "misstaf" och tog snabbt upp och hittade rätt efter några få ögonblick av tvivel. Svansen i topp, och hon tuffade på. Hur fint som helst! Pepp, pepp! Vee är verkligen en tänkare. Inte så att hon riktigt tänker när hon väl jobbar, höhö, men mer så att hon lär sig av dagens erfarenheter och tänker över det tills nästa gång. Det är något jag gillar, även om det är jäkligt frustrerande när man står där och hunden har noll koll fastän man gjort samma om och om igen. Ja men visst, vi behövde ju bara vänta en vecka så låg det ju på plats! Hon är inte lätt på så vis och man är oftast osäker på om saker och ting går in och tas upp. Men jag föredrar att hon behöver vila mellan nya träningstillfällen och intryck för att bearbeta informationen. Då hinner jag också att samla på mig styrka, ork och motivation tills nästa gång när vi kan vila tillsammans! Nu sover hon gott, skithunden. Även fast vi är olika, så vill vi lika mycket. Även fast vi sällan tycker eller tänker samma, så vill vi båda få det att fungera för att kunna samarbeta harmoniskt. Och även fastän Vee är mycket hund som kräver sitt, hade jag inte hållit mig flytande utan henne. Hon är bäst helt enkelt. Min lilla byracka. |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |