Hej igen, jag skulle egentligen skrivit ett utförligare inlägg här om röntgenresultat osv, men då jag har en hel del att göra i vardagen just nu så att jag inte hinner med så mycket extra hundrelaterat så drar jag allt lite snabbt.
Vee röntgades med resultated C-höfter och 0/0 på armbågarna. Jag ansåg inte att hennes ena höft, som troligtvis gav anledning till att det blev C och inte B då den andra såg bättre ut, är såpass dålig för att vara C så det var väl lite osäkert vilket håll de skulle bedöma då bäckenbenet dessutom var lite sned på bilden, men jag är inte förvånad. Men Vee har hittills inget problem med den något grundare höftkulan och då HD är problem som vanligast kommer med åldern om det inte är grov höftledsdysplasi är jag inte orolig och fortsätter som vanligt med vallningsträning, lyndad, bruksspår och agility på träningsnivå. Jag har ändå alltid haft som mål att hålla henne i lättare form och med bra muskler så där behövs det inte heller kompromissas.

Mitt telezoom som i Fjugesta föll i stengolvet och tappade all möjlighet att fokusera är nu lagat och upphämtat av mig i Göteborg så det får jag checka nu snart så allt stämmer som det ska. Har int haft något vidare fotointresse sedan Fjugesta men ska försöka ta mig ut och få några nya, fina sommarbilder på Vee innan det är dags att jobba och energin inte räcker till lika länge. 
Så förvänta er kanske inte några textinlägg här på ex antal veckor igen, men kanske ett eller till och med två bildinlägg om jag får till det.

Annars har vi fortfarande tålmodigt väntat på vallningsmöjligheter men det verkar inte hända innan vi flyttar ner till sommarjobbet så vi får göra det vi kan och träna mycket lydnad etc istället ett tag nu för att hålla igång, när Vee ändå kommit ur det mesta av hennes jobbiga period när hon vägrade att engagera sig och vara explosiv i vår lydnadsträning! Får ta vara på det och hoppas hon kan få vara med lite mer i sommar på jobbet iallafall, vare sig det lyckas bli någon vallning eller om det får räcka med att hålla koll på kor osv. Det får vi se. 

Så, det var väl det! Jag ska återgå till tentaplugg i Kemi och njuta av att vi har AC inomhus när det är 26 grader och vindstilla ute. 
Hoppas ni har det bra därute!

Idag hade jag bokat röntgen och vaccinationstid till Vee 10:30 nere på en av stans mindre (men väldigt bra) kliniker. Såklart hade mobilen dött under natten och jag vaknade i panik när Vee väckte mig och tänkte "fan, nu är klockan 12" men till min lättnad visade klockan 9:50, vilket är fullt dugligt då kliniken ligger 15-20 min promenad från vårt hus. Jag hade packat det jag behövde ta med dagen innan och sände en tacksam tanke till Oh My Dog att jag fick hem vår fina mapp för ett tag sedan så jag hade alla viktiga papper redan på ett samlat ställe, annars hade jag fått leta länge, hehe. 
Vi kom iallafall dit i tid och Vee var suuperglad av att få uppmärksamhet av veterinären, kramas och tjuta är ett måste!
Sedan fick hon lugnande, damp ihop och blev röntgad. Första gången jag har en hund som ska röntgas och första gången jag är med på röntgen. Spännande, särskilt när det måste vara precist för att få rättvisa bilder man kan gå efter. Sedan tog vi båda armbågarna med. När vi väl var färdiga fick hon uppvaks-spruta och vaccinet direkt och fick sen lugnt vakna inne i ett besöksrum och jag fick några snabba mobilbilder på resultatet. Det skickades in till SKK på stört, så svaren kommer inom en vecka, och det ska bli så spännande att se vad de tycker. Men allt jag tänker säga att det ser otroligt mycket bättre ut än jag väntade mig, men då är jag "lite" pessimist med. Hon har ju inte haft några problem fram tills nu så det känns skönt att se vad det blir för bokstav på dom. Armbågarna såg också bra ut!

Det är ju jäkligt tufft när man importerar valp från ett land där man inte röntgar vallhundarna, det blir mer jeopardy än i ex norden. Dessutom har Vee's gammelmorfar lämnat väldigt blandade resultat genom åren, och jag tror inte någon av syskonen kommer att röntgas då ingen kommit till Sverige vid valp- eller ung ålder. Moster och morbror har B- höfter i varje fall. Och vad för bokstav SKK än må sätta så ser det fint ut i mina ögon och kommer förhoppningsvis ge henne ett smärtfritt liv! :)
Bilder kommer ev när resultatet är inne.

De bränner alla häxor även om du inte är en. De letar och längtar efter minsta snedsteg. En gång i tiden var jag en av dom, det är jag inte rädd för att erkänna. Men jag är förbi det stadiet och jag är redo att vara transparent. För andra, för de som behöver något att prata om, och för mig själv. 

Vi lever i en internetkultur, vilket oftast innebär att folk som du aldrig träffat kan se och följa allt du gör från det du väljer att dela. Detta kan skapa - och skapar, ofta hat, avundsjuka och osäkerhet hos människor. Det du gör och lyckas med blir en tävling, ett mål de måste slå. Det du misslyckas med blir en triumf för dom, för att de befinner sig i en till synes bättre situation än vad du gör. 
Ett fascinerande fenomen, eftersom detta oftast baseras på det lilla de vet om dig utifrån vad du valt att berätta för omvärlden. Jag kan förstå motiveringen om de känner dig, om så på ett plan att ni träffats flertalet gånger eller hamnat i konfrontationer med varann så de fått en uppfattning. Det var den situationen jag själv var i, innan jag beslöt mig för att släppa bitterheten och gå vidare. 
Men just att människor kan frodas så på en annan, okänd persons motgångar att hen är redo att göra vad som helst. Att man som person inte vågar säga det man tycker och tänker online, för där visar människan sitt sanna jag.

Ofiltrerat, men ändå försöker alla leva sitt liv bakom ständiga framgångar. Blir vi transparenta, blottar våra själar för världen så kommer kråkorna för att ta sin del av kadavret. Det kan vara hemskt. Det är hemskt. 
Hundvärlden är en av många platser som innehåller detta. Dock har jag haft turen att få se allt mer och mer kärlek och stöd det senaste, vilket gett mig kontinuerligt hopp. Men man ser aldrig baksidan av månen. Det är för mörkt för att befinna sig där. Men den finns. 

Jag har beslutat mig för att inte bry mig längre. Jag har öppnat min instagram. Den som brukade vara privat. Jag har ett konto tillägnat mitt hundägande. Det är offentligt, precis som denna bloggen. Jag vet att dom finns där ute - kråkorna. Dock är jag inte lika säker på vilka dom är längre, vilket för mig är mer av en lättnad än tvärtom. Visst vet jag inte exakt vem jag borde "passa mig för" längre, men vet jag inte det hindrar det mig heller inte från att vara ärlig, och att visa vem jag egentligen är för dessa. Så att de faktiskt kan bestämma själv vem man tycks vara, och inte från orden av någon annan. Vi har alla kråkor, vissa fler än andra. 
Jag har tur. Jag har tur att jag inte längre känner att jag behöver gömma mig. Många har inte den turen idag, och det kommer förmodligen ändras för mig med. Men jag lever i nuet.

Vi lever i en tidsålder där folk vill läsa om med och motgångar, men delar man annat än det förstnämnda med världen så blir man bränd.
Jag vill följa dina med- och motgångar, för jag vill lära känna dig, eller delen av dig som du inte vill visa ansikte mot ansikte. Det outtalade samtalet som förs via text på en skärm. Jag kanske inspireras av dig, ser upp till dig eller önskar vi kände varann. Jag vill se en verklig människa. Det vill många andra med. Sen finns det kråkorna, och just därför ska man inte dela allt. Men att få lov att skriva hur du har svårt med relationen till din hund, hur den kanske inte har allt du önskar, hur ni kämpar utan resultat, hur kass du känner dig just idag när det kommer till hundträning är en befrielse. För det finns andra som dig. Just nu, precis förut eller imorgon. Jag har bestämt mig för att värdera den känslan över min rädsla för kråkor. En så länge har det inte bitit mig, men som sagt lovar jag heller inte att det aldrig kommer att göra det, eller att det inte är helt individuellt. Men personligen älskar jag att vara transparent, om ens lite. 

Jag vill att vi stöttar varandra. Du vet när man skrattar med någon istället för åt någon? Du vet när man lyfter upp någon istället för att dra ner? Försök se problem från andras perspektiv. Hur är denna personen/hur verkar hen vara? Är det värt att lägga sin kraft på att gå flera år i bitterhet?
Ser du något fint, inspirerande eller liknande på instagram eller facebook - lämna en kommentar! Följer du någon som du ser upp till? Berätta det för dom! Jag är ganska säker på att de flesta blir jäkligt glada att höra det. Vi är alla människor. 
Jag medger att jag ex inte kanske kommer överens med en viss person. Vi har en brokig historia, men jag har sedan länge valt att lägga det bakom mig. Det förstörde mycket för mig och för andra i min närhet, men idag har det lärt mig en hel del istället. Och vet ni vad, jag tycker exempelvis att hon tar fantastiskt fina bilder och har en hel del vettiga åsikter om mycket annat. 

Men det finns andra, som inte förtjänat min förlåtelse. Kråkor. Dom vet vilka dom är. De kommer aldrig förtjäna den, men samtidigt lägger jag inte min aktiva tid på dom. Jag är transparent ändå. Vill dom skratta åt att jag har en hund med separationsångest, so be it. Vill dom skratta åt att min hund inte kan gå i koppel utan att halvt strypa sig, so be it. Vill dom göra det till deras egna problem, so be it. Jag är upptagen med att leva mitt liv och träna min hund. Det måste vara tröttsamt att försöka hinna med båda delarna. Det må låta hycklande, och det får man gärna tycka. Det tycker jag själv när jag skriver det. Men å andra sidan tänker jag inte lägga tid på att tala gott om någon som inte förtjänar det. Men jag tänker heller inte aktivt gå och berätta för andra om personen, det är för mycket arbete. 

Men jag har som sagt tur. Jag har turen att slippa vara ökänd bland hundfolk, så vitt jag känner till i varje fall. Jag har turen att ha vänner som stöttar mig. Jag har turen att hittills ha sluppit näthat av större grad, så jag enkelt kunnat skita i det. Alla har inte den turen. Men om jag ska vara ärlig har jag heller inte möjligheten att begränsa mig själv för andras skull. Jag har beslutat mig för att vara öppen, ärlig och transparent oavsett dödlighetsgrad. Dock så har jag filter för vad som syns igenom och inte. Jag vill dela mer men inte allt, för det har allmänheten inte med att göra. Men jag känner bara att många ibland gör hundägandet till mer än vad det är.

För att citera en av mina favorit Drag Queens, Alyssa Edwards:
"It's not personal, it's drag."

Get over it, släpp det iallafall för en stund. Låt oss ha roligt och stötta varann istället. Känner ni att ni kan så våga visa er både mäktiga och därtill svaga! För oavsett hur svaga ni än må känna er, eller visa, så är ni mäktiga. 
Mäktiga att stå ut och göra det ni älskar mer än något annat, mäktiga att bestämma över ert eget liv och era egna beslut, mäktiga nog att vända kråkorna ryggen. 
Vi håller inte på med hund för att vi måste, för att vi vill bevisa något, för att trampa på varann. Vi gör det för det är roligt, för vi älskar det, för att det håller oss gående. Det var iallafall därför de flesta av oss började. Keep it that way. 

​Remember why you started. Visa hur mäktig du är.

Tjena tjena, long time no see! Ytterligare en vardagsuppdatering som brukar dyka upp såhär efter jag vart frånvarande ett tag!
Vi är tillbaka i Jönköping sedan en vecka tillbaka, naturen är i fullt högsommar-mode med 20+ grader och livet rullar på som vanligt igen. Saknar fortfarande Fjugesta, valpar, får och vallning otroligt men förhoppningsvis får vi komma tillbaka på visit i framtiden. 
Vi har lyckats vara lite aktiva denna veckan trots värme, tro det eller ej! Dock har mycket skett mot eftermiddagen då solen står lite lägre och vi slipper smälta ihop till två små fläckar och sugas upp av den torra, numera törstiga jorden. Vi började veckan med att utforska nya promenadstigar. Man kan inte tro att det finns såpass många skogsstigar 5 minuter från Jönköpings centrum som det faktiskt finns, något som jag verkligen gillar med staden. Hade definitivt kunnat tänka mig att bo utanför stan någon gång i mitt liv. 
Vi utforskade en gammal banvall som ligger ca 10 min gångväg från vårt hus. Banvallen är numera en enkel grusväg som leder en bra bit genom stan, mer exakt rakt bort till vår vän vi brukar valla hos! Istället för att åka buss 30 min kan vi alltså gå raskt bort dit på samma tid, och varför inte göra det när det är både gratis och fint väder? Hoppas att de delar upp fåren snart så vi hinner träna något mer innan det är dags att flytta ner och jobba, nu när hon faktiskt kan en hel del. Det blev iallafall strax över 5 km fram och tillbaka och vi var båda lite trötta av värmen. Senare på kvällen prövade jag lite småträning med hot-dogs som belöning och vilken skillnad det har gjort mot tidigare godisbelöningar! En hel annan hund som tiggde godis och bjöd på allt möjligt. Hon hade oxå en av dagarna innan vart ensam hemma i rummet i ca 40 min medans jag handlat utan att varken synligt stressa och flåsa eller gjort försök till att förstöra något.

Någon dag senare tänkte jag att hon skulle få sig lite mer hjärngympa. Målet var egentligen två eller tre olika spår, men då jag är ganska rädd för fästingar och ormar, vågade jag mig som mest på ett, och gjorde istället en uppletande-ruta med två leksaker som hon fick söka upp. Istället la jag tid på att promenera och värma upp emellan så det skulle bli längre liggtid än vad Vee vart van vid tidigare, då hon fått gå spåren nästan direkt eller med kortare liggtid. Ca 40 minuter på spåret som varken var rakt eller strukturerat. Jag trampade runt bland vitsippor mellan träden så gott jag kunde och droppade korvbitar lite varsom för att jag inte visste om hon skulle klara utan näring eller inte. Spåret gick över sumpmark med och då la jag korv precis innan och precis efter, men det stjälpte nog mer än det hjälpte överlag. Korv i spåret var ingen bra idé pga myror, massor av myror.
Kanske borde börja med godislådor i spåret istället för att börja pröva markeringar samt att bespara henne från myror i nosen eller bara slumpa det helt och pröva pinnar! Iallafall, hon löste det skitfint med tanke på att hon inte spårat sedan i februari/mars och dessutom första skogsspåret i år och första spåret på icke-snö sedan hon förstod innebörden av att spåra på riktigt. Hon tog sig över sumpmarken helt ok förutom de överdrivna korvätarpauserna (my bad!), och spårade något långsamt men å andra sidan noggrant och behövde ingen hjälp utan löste allt själv från början till slut. Något jag är bortskämd med gällande Vee är just en mer naturlig spårnäsa och att hon när hon väl spårar inte drar särskilt mycket utan låter linan hänga. Möjligtvis på raksträcka, och det ska utvärderas på ängsspår nästa vecka förhoppningsvis. Dessutom är hon så tydlig på svanshållningen när hon har spåret kontra när hon måste jobba mer. Svansen åker upp och börjar svänga fram och tillbaka vilket är roligt att se. Och förmågan att lösa problem själv är ibland en mycket bra egenskap. Oavsett om vi kommer ut på nån appelltävling i framtiden eller inte (mest pga lydnadsdelen som vi har svårt för) så är hon jäkligt rolig att spåra med och det är något jag försöker ta vara på. 

När vi nosat färdigt och hittat både korv och leksaker i skogen testade jag en ni skogsväg för att försöka ta mig runt tillbaka till vår vanliga promenadstig men icke. Vi velade in oss i skogen och lyckades efter en extra timma komma ut vid civilisationen och mer exakt vår kära banvall igen! 8,5 km stod det på telefonen sen när vi kom hem igen. Tanken hade vart att träna lydnad på hemvägen men det fick vänta och mina axlar värkte av att ha burit en tung träningsväska i 2,5 timma genom skogen. Men trevligt var det iallafall och jag hittade så många otroligt fina platser som jag garanterat inte kommer lyckas hitta igen, hehe. 

Lydnad körde vi ett minipass kvällen därpå, med korv och en suuuperpepp hund! Skitkul fotgåendenötande inomhus med peppig hund med tryck! Sådana pass har vi inte ofta haft det senaste, tvärtom. Dessutom lyckades jag direkt shejpa in ett backande på henne vilket jag kämpat med innan. Så jag funderar på att bjuda in henne till träning med rätt belöningar, samt när jag märker att hon har önskad sinnesstämning!
Detta pangpass gjorde att vi tog oss ut dagen efter och tragglade lite till utomhus. Härligt tryck där med men hon blev snart trött och då också lite såsigare. Men överlag härlig attityd och vilja att göra rätt. Hon är så söt när hon tigger godis genom att sätta sig i fotposition!! Dessutom gjorde vi både lite trickträning, hantering och stretching!

Efter det har vi mest tagit det lugnt och vilat emellan. Jag fick ett ryck en kväll och tänkte "jag skulle ju ensamträna henne idag" och beslutade mig för att kl 21 på kvällen dra ner till stan, käka subway och sedan promenera hem, vilket allt som allt tog ca 1,5 timma. Kom hem och hon var inte synligt påverkad, hoppade upp i sängen till mig, akutgosade som hon gör då och då med diverse ljud och hoppade sen självmant ner och somnade på golvet. Jag har fått hopp igen, snälla låt Fjugesta ha hjälpt henne. 
Idag gick vi en till längre promenad på runt 6 km på kvällen, då det var svalare. Trampade nästan på en liten snok, första ormen jag ser i år, och hade allmänt trevligt. Förhoppningsvis kan jag försiktigt börja att pröva jogga med henne lite innan jag vågar pröva cykel för att träna lite kondition, drag och att fortsätta bygga lite muskler! Vardagen rullar på helt enkelt. Hoppas kunna fortsätta hålla igång oss lite varje dag iallafall, vare sig det är motion eller träning!

Och plötsligt var 5 veckor i Fjugesta över. Det är galet hur snabbt tiden går när man har roligt. Vee hann fylla ett år, vi hann valla och utvecklas en hel del, vi fick en hel del lydnadstips och fick träna lite agility när vi hade tid och lust, vilket har vart svårt att få till tidigare. Jag har trivts så himla bra där uppe och hoppas kunna besöka dom snart igen! 

Igår åkte vi hem ner till Göteborg och träffade några vänner i stan innan vi in på kvällen åkte ut för att bli upplockade av Matilda som vi snällt får bo hos under några dagar här på öarna. På fredag reser vi vidare ner till Emmaboda över helgen och hälsar på min vän Linnéa med flock! Vi ska hänga, promenera och kanske kan vi valla lite, who knows. Ska iallafall bli roligt att träffa henne och hennes hundar igen, då vi bor så vitt spridda och hon är uppbokad nu när agilitysäsongen startat för året! På söndag drar jag tillbaka till Jönköping för att plugga inför kompletterande tentor. Wish me luck.

Jag har egentligen inte så mycket att säga just nu än så, men har desto mer bilder att dela, så jag bjuder på bilder!
​Valpbilder jag fotat från FTW's nuvarande kullar går att hitta på deras blogg här.