Hej. Känner att jag bör göra ett inlägg här, men jag tror ni ändå är vana att sällan se så mycket nytt här - tyvärr. Jag vill jättegärna blogga ihållande och jag har tid, men sanningen är den att jag är lat. Det tar tid och energi att strukturera upp ett blogginlägg när jag kan dumpa tankar på instagram på 2 minuter. 
Men jag tänker att jag kör en liten januariuppdatering. Och är det några särskilda teman eller något ni skulle vilja att jag skrev om utöver dessa uppdateringar, funderingar osv som dyker upp ibland - så be my guest och droppa en kommentar ni trogna som fortsatt tittar in. Det hade vart roligt att inte lägga ner bloggandet helt då jag förhoppningsvis börjar plugga till djursjukskötare till hösten och då kanske det är lite spännande att höra om studierna osv? Plus att jag tycker det är roligt att då och då spåna runt hundträning, hunderiet och mycket annat. Och en dag så kommer det ju in fler hundar i mitt liv förhoppningsvis och det vore kul att även om uppdateringar kanske är få så finns det något iallafall. Även om jag inte orkat skriva inlägg har jag ändå kontinuerligt uppdaterat sidan. Bytt omslagsbild, uppdaterat mål, lagt nya bilder i vevan växer osv. Jag har bara bestämt att inte försöka satsa mer på bloggen i år, eftersom jag vet att jag kommer svika den önskningen. Men som sagt, den är inte död och kommer inte att dö! 

Så, det är inte skitmycket som hänt sedan oktober egentligen och det som hänt har väl hänt nu i Januari så vi hoppar fram tills nu. Året startade pang på med dubbla startklass-tävlingar på Hallsbergs BK. Kul med lydnadstävling och kul med två dagar på rad så man har chansen med en ung, ny tävlingshund att utvärdera mellan och sedan snabbt kunna pröva nya idéer redan dagen efter om något inte fungerat! 
Jag fick otroligt fin och värdefull pepp från Alba (Sane is Boring Dogtraining) som är en av mina förebilder i hundvärlden. Vad var denna värdefulla peppen kanske ni frågar er? Jo, var en hockeymorsa. Inte svårare än så. Se till att hunden har kul och känner sig som en kung på planen, både under uppvärmning och program. Och som det hjälpte mig. Lek med hunden dämpar stress och nervositet hos föraren, eller kan iallafall maskera det jäkligt bra. Och tack vare en suverän uppvärmning med en hund som jag (till skillnad från vår debuttävling) kände var mer harmonisk och "i rätt fack" och fokus för prestation så gick det bra med. Vi lekte, jag tjöt och tjoade och värmde upp med koncentrerade stegförflyttningar och ingångar i hopp om att det skulle få ner henne på jorden. Hon stod inte och skrek i väntan på sin tur men ballade ur av glädje på testledaren som mötte oss i dörren och skulle ta vår apportbock. Svår ingång på plan för en startklass att gå från utsidan, in genom en dörr och rätt in på tävlingsområdet. Föraren skulle klä av jacka och skor och torka tassar. Dock fick vi ett par minuter att värma upp på mattan och transportera oss bort mot startpunkten i egen takt vilket var ett smidigt upplägg. Jag tog med uppvärmningen in, tränade snabbt på start och halt i position och vändningar på stället tillsammans med kommunikation och peppande till Vee. Det var bra. Känslan dag ett var magisk. Fotgåendet var fortfarande bristfälligt men allt annat (bortsett från ingångarna) kändes kanon. och vi slutade på första plats med uppflytt på 189,5 poäng! Jag, helt i chock med hjärtklappning fick ta emot en fin pokal och bli grattad av resterande deltagare när jag tänkte att vi iallafall skulle få 160 poäng kontra debutens 152. Skitkul, peppigt och mycket vill ha mer. Jag började redan se fram emot nästa tävlingsdag för att se om vi kunde göra det igen eller om vi hade tur. Vi tränade ute på appellplanen efter vår start för att behålla känslan av att det var mer träning än allvar. Jag var otroligt nöjd och jag är så tacksam för alla grattishälsningar vi fick.
Vee var nu en klass 1-hund, min första tävlingshund från scratch!

Dag två var jag mer avspänd, då jag inte åkte till tävlingen med samma driv att "vinna" då vi redan nått långt över vårt mål att bli uppflyttade ur startklassen. Vi fick även då ett tidigt startnummer och värmde upp. Hon var lugn och lite tröttare överlag dagen efter. Lite gnällig på uppvärmningen vilket oroade mig. Jag försökte vara hockeymorsa igen till 110% men kände mig inte helt där - just med tanke på tidigare bravader. 
Vi gick in och skulle då tävla med omvänt program, börja med hopp över hinder och sluta med fotgående. Kul, men lite nervigt! Och det kändes rätt bra då med. Inte i närheten som dagen innan men ganska stabilt i helhet. Jag värmde upp som innan, berömde stort och brett mellan moment och peppade henne. Hockeymorsan var definitivt med inne på plan! 
Inkallningen var med ryggen mot publiken för hunden och trots tyst publik var det svårt med mumlande och läskburkar som öppnades om vartannat. Men Vee satt kvar och trots störning när vi hade kommenderat fotgående ända fram till publiken, rättade hon till sig och återupptog fokus. Hon satt stabilt vid sidan när TL lämnade apporten från hundens sida, vilket till och med sällan hänt i de klass 3 tävlingar jag sett. Första dagen påminde jag med ett "stanna", andra dagen chansade jag och var tyst och hon satt fokuserad. Så bra!! 
Chockad igen slutade vi på en andraplats för dagen med 184,5, ett halvt poäng bakom plats 1 på 185 poäng! Vee hade helt klart överträffat mina förhoppningar. TVÅ UPPFLYTT! Och då vi hade högst resultat sammanlagt vann vi även Hallsberg BKs nyårscup, helt gröna och nyinflyttade. Hur kul som helst.
Så vi åkte hem tre pokaler totalt rikare efter den helgen! Sinnessjukt! 

Sedan dess har vi egentligen inte gjort mycket alls prestationsmässigt. Vi fortsätter träna och pillar med teknik och detaljer för att skapa en stabilare helhet i moment. Största förändringen är ju att vi nu tränar klass 1 moment på heltid! Om jag trycker in en tredje startklasstävling för en potentiell titel får vi se. Jag är personligen inte särskilt intresserad av startklassens titel då det är något alla klarar av att ta med väldigt milda kriterier. Missförstå mig inte, to each their own. Men jag som siktar mot klass 3 och förhoppningsvis SM i lydnad, samlar hellre LD 1-3, bara min preferens.
Men det är KUL att träna inför klass 1 och anta nya utmaningar och slipa på momenten som blir uttökat från startklassens repertoar. Många utmaningar och nötter att knäcka (vissa moment är upplagda för att vara enklare, ex. sitt i grupp med föraren en koppellängd bort. Men då Vee är van vid plats längre bort blir det orimligt svårt så nära och hon tror att jag väntar på att shejpa något hon erbjuder... Så ja. Dessutom blir hon uppe i varv i miljön runt andra hundar så det är mest det som blir svårt!) Rutan är dessutom ny, så jag måste skaffa en egen ruta vid nästa lön för att kunna träna oftare och smidigare på hemmaplan. 

Ändå så fortsätter jag träna på och fila på grunder till klass 2-3 momenten. De är såååå roliga och jag ser så fram emot tills vi klättrat dit, förutsatt att vi får bukt på gruppmomenten!

Annars har vi såklart fortsatt med vallningen. I December gick vi tvådagarskurs för Lena Karlsson som bor nere utanför Växjö. Hon har en fodertik genom FTW,  Fanny och Thomas och anordnar kurs här uppe vid några tillfällen. Jag visste sedan innan att Lena fått bukt på många hundar med pannben och tänkte att vi ser om vi kan få några råd. Jag tyckte precis innan att jag börjat få bukt på Vee och lite kommandon osv men Lena hade en helt annan approach och under de två dagarna började vi om på ruta ett för femtioelfte gången på hennes då 1,5 åriga liv och körde back to basic. Det visade sig att det skulle låsa upp något i Vee, att förstå att jag som förare är nyckeln till fåren. Vi har sedan dess och i hela januari jobbat på med det lilla i det stora hela vi hann gå igenom och sett enorma framsteg. En lyhördare hund, en mjukare och mildare hund. Avspända rörelser, mer hjärna i det hon gör. Svårt att förklara mer men det har definitivt hjälpt och förändrat henne som hund. Nu kan hon liksom stanna upp och tydligt fråga mig om jag verkligen vill att hon ska göra si eller då. Det är i och för sig inte positivt om det slår över heller, men med tanke på att hon från 6 månader inte haft en tanke på att släppa in mig i bilden är det inte bara en förändring överlag i vallningsprocessen men även i henne som individ. Visst, hon är fortfarande tuff, lite för snabb på benen och kan ibland testa gränser rejält. Men konsekvens i hagen och att backa och påminna så fort det blir fel har gjort henne till en annan hund. Hoppet som dog i tårar har blommat igen. Det är såklart träligt att det ska ta sådan otrolig tid med Vee som vallhund men jag påminner mig själv så ofta att jag lär mig minst lika mycket som henne och vi får möjlighet att växa tillsammans. Det finns få gånger jag reflekterar över träningen och dess resultat med mig själv som i vallningen. 
Men ja, där står vi. 

Jag har om 2,5 vecka pluggat klart min engelska 7 kurs för att få meritpoäng till universitetet, jag jobbar på och försöker mitt bästa att göra alla nöjda, våldgästar mina vänner i Fjugesta och klappar på hundar och fotograferar valpar och mycket annat. 
Planer framåt är att i mitten på februari åka upp till Stockholm och gå en tvådagarskurs i lydnad för Alba som jag nämnde tidigare och hennes vän Moa, två grymma hundtränare. Fokuset på kursen är fogående och apportering samt ett valfritt moment och varje gång jag tror jag bestämt mig, bestämmer jag mig för något annat. Det ska iallafall bli fruktansvärt kul hoppas jag, och jag hoppas att det ska ge samma "religiösa upplevelse" som vallkursen gjorde, haha. Har knappt vågat röra fotgåendeträningen och apporteringen det senaste i försök att inte göra mer skada än nödvändigt. Ska förhoppningsvis hinna träffa nån internetvän i Stockholm under övrig tid och gå lite promenader osv. Superskoj helt enkelt. När näst tävling blir har jag inte alls planerat, så vi får se.
​Vi fortsätter träna på som vanligt och sikta uppåt!

Hallå igen, ännu ett uppehåll som heter duga. Har dock uppdaterad en del på instagram under denna perioden då det generellt är både enklare och mer tillgängligt i vardagen!
Har ni instagram? Följ oss där!

Nåväl, vi har flyttat ner till Reftele, mer specifikt på Vevans 14 månaders dag, 16/6. Under sommaren jobbar jag i djurstallarna på Stora Segerstads Naturbruksgymnasium, med bland annat mjölkkor, grisar och höns! Jag trivs jättebra och det är verkligen ett stimulerande arbete. Uppe med tuppen vid vanliga fall, jobba fysiskt hela dagen och sedan däcka på kvällen. Dock blir det svårt iallafall nu i början att alltid få tid över till Vee varje dag då man blir helt slut i kroppen. Jag går enligt mätningar en mil sammanlagt varje dag i obekväma stövlar liksom. Men någon kväll får vi ihop ett lydnadspass, en annan kanske v kör lite agility och andra fysar vi med tex. kickbike/sparkcykel så den fysiska energin tas ut rejält.
Jag har dock vart kontinuerligt dålig på att planera om ens lite överlag när det kommer till hennes träning så det ska jag försöka denna kommande veckan, främst på de lediga dagarna när vi har hela dagen på oss! Planerar bland annat att bygga någon form av längre agility-kombination på tisdag och nöta med henne av och på tills hon lyssnar, följer och vi klarar den utan problem. Blir en rolig utmaning. På tisdag är det dessutom min födelsedag!! Jag fyller 20 och det är väl typ då ett nytt kapitel i livet ska börja eller nått, jag vet inte. Men oavsett, det betyder helt enkelt att ytterligare ett år gått och att ett nytt ligger framför mig, hur det blir får tiden avgöra. Oavsett, vad är bättre än att fira in 20 år än med riktig agilityträning och förhoppningsvis lite nötvallning på det? Mja du, det är allt svårslaget om jag och Vevan får säga det själva!

Apropå nötvallning! Jag skrev på instagram när vi provjobbade på gården att det inte blir någon nöthund av Vee. Första gången hon träffar kor, särskilt på nära håll. Vuxna kor, inget intresse av att flytta på sig för varken människa eller hund och en nervös Vee = inget bra, haha! 
Men i veckan när jag jobbat i svinhuset med min tidigare vallningsinstruktör berättade han att han brukar träna på korna under lunchrasten och bjöd med oss och självklart (!!!) tackade vi ja. De har precis släppt ut en liten grupp med ungdjur i en hage bakom vårt hus bredvid ladugården och de hade aldrig träffat en hund innan. Dock väldigt coola kossor må jag säga då de var snälla och flyttade sig för hundarna, lunkade och travade  på, och utmanade inte. Lite skönare för Vee iallafall med, då hon är för oerfaren för att jobba riktigt med tunga djur som gör motstånd. Bekvämt för både djur och hund gör att hela träningen blir mer avslappnad och trevlig för alla parter.
För mig som förare märks det iallafall att tändningen på fåren sitter i på henne även på kor, vilket är positivt. Mycket mer avslappnade rörelser i det stora hela, lyssnar bättre, och jobbar lite klokare helt enkelt. Jag har ju ännu inte befäst några höger/vänster på henne så det är lite osmidigt men stoppet i form av ett "lie down" sitter bättre än det gjorde i slutet på april. Dock brast hon ibland, rann runt djuren för att hävda sig lite och sätta dom på plats innan hon samlade sig igen. Hon går inte på dom överhuvudtaget, som hon försökte länge med fåren i början - men det handlar ju om djurhantering så hon har långt koppel eller lina emellanåt när vi håller oss närmre. Jag tränar annars på hennes tempo, nöter vidare på stoppen och signalkänsligheten då unghundshjärnan ibland tappar bort mig och låtsas vara döv. Vi tränar på att avslappnat stanna vid djuren och vänta ut dom, självbehärskning och att avslappnat röra sig nära runt djuren (i nuläget utanför fålla). Har lattjat lite vidare med höger och vänster och känt mig lite fram men inga större framsteg, hon lyckades dock fixa en utgång vänsterflank igår som jag inte riktigt vet vart ifrån den kom. Fint i varje fall!
Bästa sättet att trötta ut en liten BC-dam måste jag säga!

Såå ja, det var väl det egentligen. Har funderat på om jag skulle försöka lägga upp filmer eller så här på bloggen men det tar sådan tid att ladda över mobilfilmer och att filma med kameran så vi får se. Kanske hinner filma en liten "vardags"film under tiden här iallafall, men ja, jag har inte orken till så mycket extra arbete tyvärr, hehe. 

Hoppas ni har det gott där ute i sommar. Ska försöka att träna lite mer och uppdatera efter hand så det blir lite mer träningsrelaterat här på bloggen likaså! 

Tjena tjena, long time no see! Ytterligare en vardagsuppdatering som brukar dyka upp såhär efter jag vart frånvarande ett tag!
Vi är tillbaka i Jönköping sedan en vecka tillbaka, naturen är i fullt högsommar-mode med 20+ grader och livet rullar på som vanligt igen. Saknar fortfarande Fjugesta, valpar, får och vallning otroligt men förhoppningsvis får vi komma tillbaka på visit i framtiden. 
Vi har lyckats vara lite aktiva denna veckan trots värme, tro det eller ej! Dock har mycket skett mot eftermiddagen då solen står lite lägre och vi slipper smälta ihop till två små fläckar och sugas upp av den torra, numera törstiga jorden. Vi började veckan med att utforska nya promenadstigar. Man kan inte tro att det finns såpass många skogsstigar 5 minuter från Jönköpings centrum som det faktiskt finns, något som jag verkligen gillar med staden. Hade definitivt kunnat tänka mig att bo utanför stan någon gång i mitt liv. 
Vi utforskade en gammal banvall som ligger ca 10 min gångväg från vårt hus. Banvallen är numera en enkel grusväg som leder en bra bit genom stan, mer exakt rakt bort till vår vän vi brukar valla hos! Istället för att åka buss 30 min kan vi alltså gå raskt bort dit på samma tid, och varför inte göra det när det är både gratis och fint väder? Hoppas att de delar upp fåren snart så vi hinner träna något mer innan det är dags att flytta ner och jobba, nu när hon faktiskt kan en hel del. Det blev iallafall strax över 5 km fram och tillbaka och vi var båda lite trötta av värmen. Senare på kvällen prövade jag lite småträning med hot-dogs som belöning och vilken skillnad det har gjort mot tidigare godisbelöningar! En hel annan hund som tiggde godis och bjöd på allt möjligt. Hon hade oxå en av dagarna innan vart ensam hemma i rummet i ca 40 min medans jag handlat utan att varken synligt stressa och flåsa eller gjort försök till att förstöra något.

Någon dag senare tänkte jag att hon skulle få sig lite mer hjärngympa. Målet var egentligen två eller tre olika spår, men då jag är ganska rädd för fästingar och ormar, vågade jag mig som mest på ett, och gjorde istället en uppletande-ruta med två leksaker som hon fick söka upp. Istället la jag tid på att promenera och värma upp emellan så det skulle bli längre liggtid än vad Vee vart van vid tidigare, då hon fått gå spåren nästan direkt eller med kortare liggtid. Ca 40 minuter på spåret som varken var rakt eller strukturerat. Jag trampade runt bland vitsippor mellan träden så gott jag kunde och droppade korvbitar lite varsom för att jag inte visste om hon skulle klara utan näring eller inte. Spåret gick över sumpmark med och då la jag korv precis innan och precis efter, men det stjälpte nog mer än det hjälpte överlag. Korv i spåret var ingen bra idé pga myror, massor av myror.
Kanske borde börja med godislådor i spåret istället för att börja pröva markeringar samt att bespara henne från myror i nosen eller bara slumpa det helt och pröva pinnar! Iallafall, hon löste det skitfint med tanke på att hon inte spårat sedan i februari/mars och dessutom första skogsspåret i år och första spåret på icke-snö sedan hon förstod innebörden av att spåra på riktigt. Hon tog sig över sumpmarken helt ok förutom de överdrivna korvätarpauserna (my bad!), och spårade något långsamt men å andra sidan noggrant och behövde ingen hjälp utan löste allt själv från början till slut. Något jag är bortskämd med gällande Vee är just en mer naturlig spårnäsa och att hon när hon väl spårar inte drar särskilt mycket utan låter linan hänga. Möjligtvis på raksträcka, och det ska utvärderas på ängsspår nästa vecka förhoppningsvis. Dessutom är hon så tydlig på svanshållningen när hon har spåret kontra när hon måste jobba mer. Svansen åker upp och börjar svänga fram och tillbaka vilket är roligt att se. Och förmågan att lösa problem själv är ibland en mycket bra egenskap. Oavsett om vi kommer ut på nån appelltävling i framtiden eller inte (mest pga lydnadsdelen som vi har svårt för) så är hon jäkligt rolig att spåra med och det är något jag försöker ta vara på. 

När vi nosat färdigt och hittat både korv och leksaker i skogen testade jag en ni skogsväg för att försöka ta mig runt tillbaka till vår vanliga promenadstig men icke. Vi velade in oss i skogen och lyckades efter en extra timma komma ut vid civilisationen och mer exakt vår kära banvall igen! 8,5 km stod det på telefonen sen när vi kom hem igen. Tanken hade vart att träna lydnad på hemvägen men det fick vänta och mina axlar värkte av att ha burit en tung träningsväska i 2,5 timma genom skogen. Men trevligt var det iallafall och jag hittade så många otroligt fina platser som jag garanterat inte kommer lyckas hitta igen, hehe. 

Lydnad körde vi ett minipass kvällen därpå, med korv och en suuuperpepp hund! Skitkul fotgåendenötande inomhus med peppig hund med tryck! Sådana pass har vi inte ofta haft det senaste, tvärtom. Dessutom lyckades jag direkt shejpa in ett backande på henne vilket jag kämpat med innan. Så jag funderar på att bjuda in henne till träning med rätt belöningar, samt när jag märker att hon har önskad sinnesstämning!
Detta pangpass gjorde att vi tog oss ut dagen efter och tragglade lite till utomhus. Härligt tryck där med men hon blev snart trött och då också lite såsigare. Men överlag härlig attityd och vilja att göra rätt. Hon är så söt när hon tigger godis genom att sätta sig i fotposition!! Dessutom gjorde vi både lite trickträning, hantering och stretching!

Efter det har vi mest tagit det lugnt och vilat emellan. Jag fick ett ryck en kväll och tänkte "jag skulle ju ensamträna henne idag" och beslutade mig för att kl 21 på kvällen dra ner till stan, käka subway och sedan promenera hem, vilket allt som allt tog ca 1,5 timma. Kom hem och hon var inte synligt påverkad, hoppade upp i sängen till mig, akutgosade som hon gör då och då med diverse ljud och hoppade sen självmant ner och somnade på golvet. Jag har fått hopp igen, snälla låt Fjugesta ha hjälpt henne. 
Idag gick vi en till längre promenad på runt 6 km på kvällen, då det var svalare. Trampade nästan på en liten snok, första ormen jag ser i år, och hade allmänt trevligt. Förhoppningsvis kan jag försiktigt börja att pröva jogga med henne lite innan jag vågar pröva cykel för att träna lite kondition, drag och att fortsätta bygga lite muskler! Vardagen rullar på helt enkelt. Hoppas kunna fortsätta hålla igång oss lite varje dag iallafall, vare sig det är motion eller träning!

Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna. 
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. 

Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul!

Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. 

Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. 
När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. 

Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. 
Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände?
Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. 
Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!!

Vee väckte mig vid halv åtta i tisdags, ålade upp till mitt ansikte och gjorde allt i sin makt för att dra upp stackars mig ur sängen. Jag gick irriterat med på det och släppte ut henne för en morgonkiss. Inget utöver det vanliga liksom. När jag ska lägga mig i sängen igen ser jag två mörka fläckar vid fotändan på sängen, tänker att det vart bajsfläckar som hon en gång lämnade i sängen som valp när hon var så dålig i magen efter märg så hon bajsade vattenkonsistens. Jag tände mobillampan och möttes av en RÖD fläck! 
Vanligtvis ger blodfläckar av diverse slag ett adrenalinpåslag av det negativa slaget, men inte denna gång! Mina känningar hade vart rätt sedan några veckor tillbaka,

LÖPET ÄR HÄR! 

Ännu en gång, vanligtvis tänker tikägare "suck, nu kom löpet nu kan vi inte göra saker på ex antal veckor", men tikägare som jag jublar och firar att unghunden ska få lov att börja mogna till slut. Min teori om separationsångesten den senaste tiden dessutom kan mycket väl ha påverkats av de nya, främmande hormonförändringarna, då hon i måndags var ensam 40 min i sin hage (dock hade hon hoppat över igen men vad gör man) utan att ha dragit fram eller försökt bita sönder något överhuvudtaget! Helt galet. Jag tänker hoppas och tro att det är pga löpet fram tills valpen bevisar att jag minsann haft fel! Antingen är det enstaka gånger i samband med varje löp, eller så är det just pga hormonerna och förändringarna från valp till "kvinna", haha.. Kanske blir det lättare framöver och efter flertalet löp! Vi hoppas och tror och håller alla tummar, tassar och klor. 

Vi har nästa vecka bokat in träff med bästisen Elina och hennes flock söndag och även måndag då hon ska få vara där själv över dagen! Sedan har vi en agilityträning på onsdagen, samt några vänner vi ska hänga med igen (bortsett ifrån plugget). Sedan händer mer spännande grejer men det skriver jag om nästa vecka. Vee har haft en så otroligt lång period med vila pga diskussioner i vår träning och förmodligen hormoner som förstört lite extra. Nästa vecka och en månad framåt kommer jag ha mer tid för henne och att kunna ge det hon förtjänar varje dag. Bättre unghund kan jag inte ha egentligen när det kommer till vila och passivitet/lugn inomhus. Vi ska knö in vallning, lydnad, agility och spår förhoppnings, som vi längtat båda två!

Det jag kan säga nu är iallafall att det vart en del motgångar ett bra tag nu och att byta miljö ett tag kommer förmodligen att göra gott! Det skäms jag inte för att skriva.
Det blir alltid bättre någon gång! Nu jävlar tar vi sats!

Hur går det med ensamheten kan man fråga sig?
Jovars, inte så snabbt framåt tyvärr.. Dessutom har jag två bokade besökstider på torsdag på runt 2 timmar var som jag måste gå på utan hundvakt, vi får se hur det går. Jag har inte gått och handlat etc när hon vart själv hemma pga att jag inte haft tid, eller helt enkelt vågat, jag har dock suttit mycket ute i köket, gjort diverse ritualer fram och tillbaka och försökt i den mängd jag kan. Vee spenderar nu sin ensamhet i en avskärmad, lagom rymlig komposthage, med det hon får tugga på inuti. Dock då tygburen till koja hon hade där inne var hög nog för henne att klättra upp och därmed skutta över kompostgallret när det blev jobbigt, det kom hon snart på - problemlösare, en egenskap jag annars värdesätter högt, haha. Inte så kul att städa just då men lite roligt att reflektera över nu i efterhand. 
Jag har börjat lämna henne och gå den korta rundan runt kvarteret då och då, och ska utöka tiden drastiskt med runt 5 min varje gång nu under veckan är tanken, träna minst 3 ggr per dag. Jag har gått iväg ut och inte vart borta minst 40 min på runt 1,5 vecka nu iallafall och jag upplever att det möjligtvis gör henne tryggare att veta, möjligtvis inte. Förhoppningsvis har den ytterligare avskärmningen och införande av en koja bidragit lite till trygghetsfaktorn med. Igår bytte vi turburen mot stålburen, som är lite lägre, och lättare för mig att förvara, då det kunde gå in 3 st vevor i tygburen. Målet där är ju såklart att kunna ta bort hagen successivt med tiden! Till sommaren ska hon ev få gå ensam i hundstall en del medan jag jobbar (men förhoppningsvis även vara med en hel del), så det kommer kunna fortsätta underhålla träningen och skapa mer rutiner, samt att jag ska iväg en period i April, hoppas även där kunna träna en hel del, då utan hage såklart , samt kanske fråga om jag kan få hjälp av en äldre, trygg individ då Vee har funkat väldigt bra att va ensam en längre stund med en redan trygg hund för att se om det kan underlätta hennes ångestfylla tonårsperiod. Jag får ta mig i hårdkragen denna veckan, faktiskt trycka in denna träningen och samtidigt hinna plugga till fredagens tenta. Det blir en utmaning och jag känner mig otroligt omotiverad, men man får göra det man måste.

I övrigt har vi haft paus från all sorts träning, även vallning ett tag. Dels för tentaplugget men oxå för allmän grå och trist period med 40 cm snö och what not.. Vi gick ut i torsdags och körde ett pangpass i lydnaden, men utöver det är det svårt. Dessutom är Vee lite knepig och obekväm i flera situationer, och vi får inte riktigt bukt med det. Det funkar liksom men hade hellre velat ha mer glädje än vi har just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Har en del frågor som jag hoppas kunna reda ut framöver med lite tips. I lördags vallade vi igen, men hunden har slutat lyssna utomhus helt i de förutsättningarna vi har. Fåren springer från Vee då hon som ni vet gärna är för på, och dom vill inte vara hos mig heller vilket resulterar att vi båda ständigt för gå efter fåren som springer runt lagårn' och upp för backarna täckta med djupsnö.. och när jag försöker låta hunden ta lite ansvar så stänger hon ut mig helt och lyssnar inte ens när jag panikryter, nödstoppen vill inte slå in. Relationen sätts på spel liksom. Säger jämt att jag ska bygga relation hit och dit och jag vet ju egentligen hur men känner inte att varken lek eller samarbetsövningar ger den effekt jag vill föreställa mig, vilket såklart sänker motivationen ännu mera.. Det blir den där tanken att alla lyckas utom jag med diverse vardagsgrejer just nu, och flertalet har en trygg hund till sin unga slyngelhund som kan lära den ytterliggare. De har haft den från 8 veckor och har en toppenrelation osv osv. Kanske är hon extra obekväm med mig för att jag "överger" henne och ställer krav på att hon ska vara ensam så mycket nu efter vad som hänt på den fronten, who knows. Svårt med en individ som kan vara så otroligt stenhård och tuff i ena sekunden, men så otroligt känslig i nästa. Det är en konst att lära sig en sån hund, helt enkelt. Vi tragglar på.

Medans andra kampanjar fotgående och fjärr, kampanjar vi numera ensamträning.

Det är förvånansvärt lite saker som inte funkar i min och Vee's vardag, vilket är lite av ett under med första hunden i formen av en intensiv Border collie valp. Men allt var extra frid och fröjd fram tills ca 8-9 månader då valpen började känna av unghunds/slungelvibbar och bestämde sig för att hon minsann inte skulle vara ensam när jag lämnade huset en längre stund minsann.. Och det visade hon tydligt.. genom att riva ner och bita sönder diverse saker i vårt rum. Hon har bland annat strimlat ena sidan på en IKEA-papperskorg, vanställt en tandborste med tillhörande fodral, dragit ner och massakrerat diverse antal tomma bajspåsar, och gjort snöänglar med kaninens kiss-strö över hela golvet och i min säng.
Älskar min hund...

Nu är det så att jag särskilt i en chatt med min kära vän Vendela som har en hel del erfarenhet av ensamträning och stress relaterat till ensamhet hos hund, kom fram till vad som antagligen troligast är problemet bakom beteendet som jag inte verkar kunna få bukt på. Att ha en hund som aldrig kommer kunna vara ensam är omöjligt, iallafall i mitt liv, men då hon är trygg och lugn i att vara ensam på rummet bakom stängd dörr när jag duschar, lagar mat, äter i köket, städar osv. så tror vi båda att hon dels går igång på signalerna som säger "nu ska jag gå och vara borta minst 30-40 minuter och du får inte följa med" och att det stressar henne och att förstörandet både underhåller henne, minskar hennes egen stress och är självbelönande, men också att det troligast beror på en unghundsfas och slyngelålder som trädt fram mer och mer. 
Anledingen till det är att hon fram tills detta börjat varit lugn och klarat ensamheten i runt en timma utan problem så länge jag inte lämnat något som kunde uppfattas som ätbart eller som luktade väldigt ätbart, vilket jag snabbt lärde mig att undvika. Men, plastpåsar och tandborstar varken luktar gott eller går att passera som ätbara. En ganska stor beteendeförändring helt enkelt. Och den triggas när hon tror jag lämnat huset. Sitter jag i köket? Fine! Sitter jag på toaletten? Okej! Duschar jag i 35 minuter? Super!
Men! Ger jag signalerna att jag ska lämna huset en längre stund, då kommer det krypande. 
Dessutom lyckades jag förra lördagen lämna henne ensam hemma i 2 (!!!) timmar på villkoret att jag plockade bort ALLT attraktivt som hon brukar vilja eller kunna tänka sig förstöra. Och därför utlöste det inga större skador. Däremot gick jag och gjorde iordning mig för natten i 20 min senare den kvällen och då hade hon förstört min digitala ritplatta till en nästan oanvändbarhet, då hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka såpass snart igen. Varje gång jag kommit in och nått vart trasigt eller eliminerat från jordens yta av unghundens ytterst välfungerande små tänder, har jag inte brytt mig, bara suckat och plockat undan det och frågat mig själv hur fan detta ska gå överhuvudtaget. Hon har inte fått skäll, hon har inte fått beröm. Men något säger mig att hon vet något när hon skamset möter min blick när jag öppnar dörren. Kanske som för att säga "Det är ditt fel alltihop du som övergav mig". 

Nåväl, kampanja ensamhetsträning. Jag ska plocka undan allt av värde och intresse varje gång hon lämnas längre. Och jag ska ta på mig jacka etc och hela faderuttan flera gånger per dag. Jag ska rassla med nycklar, slänga i ytterdörren och jag ska sitta timmar i köket vid mån av möjlighet. Vi ska klara det här. För hon är kolugn så fort jag är med henne igen, hon är kolugn så fort hon har koll. Och jag vet ifrån vallningen att hon har ett extremt kontrollbehov, särskilt just nu. Inte konstigt att man vill ha koll på flocken när man är vallidiot.
Jag hoppas faktiskt kunna göra slag i saken och uppdatera iallafall veckovis på vår stundande komna träning. Och jag hoppas att någon kanske finner intresse i att följa det, oavsett om det går mot guld eller käpprätt åt helvete (då kan ju de som är skadeglada få lite lycka, då de annars verkar leva otroligt bittra liv). Det känns som att det idag lägga mycket spotlight på det "glamorösa" träningslivet, som även jag bara velat blogga om innan. Men vardagen är viktig, och vikten av ensamhetsträning är förskräckligt tung, för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv tillsammans utan låsningar i vardagen. Jag måste kunna handla, eller gå till läkaren etc. utan att hunden välter huset. Det har hon gjort tillräckligt. Nu kör vi. 

Idag var vi på tredje kurstillfället av fyra i vallning! Hunden som nu legat däckad i flertalet timmar var väldigt pepp på träning och var som vanligt inte jättesugen på att hänga med mig. 
Jag hade tidigare i veckan prövat hur Vee reagerade på att valla i sele istället för halsband då hon jämt hänger i halsbandet och liksom spänner sig, och då hon vanligtvis drar mindre i sele till vardags samt det är lättare att bromsa hela kroppen med selen istället för halsbandet var det värt att pröva. Vi skulle även pröva att träna in ett stående stoppkommando istället för ett läggande, eftersom hon ändå väldigt sporadiskt och ojämnt lägger sig på "ligg"-kommandot. Jag tog då möjligheten att använda "stand" då jag alltid innerst inne velat ha engelska kommandon på Vevan, sedan Skottland. Jag gillar det helt enkelt, så vi får se på den biten i framtiden. 

Iallfall, jag fick en idén under ett av våra träningspass hemma då jag sett en hel del med unghundar på exempelvis instagram som grundtränat i sele, och jag upplevde att Vee var något lättare att stoppa och reglera i selen under vårt träningspass, samt att träna "stand", vilket gjorde att jag lite nervöst frågade om vi kunde pröva selen under iallafall ett av passen idag för att se om vårt eget tidigare pass endast var en ren tillfällighet eller om det faktiskt var någon skillnad. Vi fick ett solklart ok och uppmuntrande om att det var bra att se om det gav någon förändring. 

Vi började med att bara gå runt som vi gjort annars med med Vee vid min sida, och transporterade oss runt fålla där fåren stod under dagens pass. En fördel då Vee's kontrollbehov tar över lite när djuren har fri springväg. Det var lite svårt när en kursares und fick lov att gå enda fram med inte Vee, då både stannade hon upp och slog på dövörat samt försökte gå in själv. Nolltolerans och börja om igen. efter lite repetitioner där jag hade tummen i ögat på henne tillräckligt så gav det med sig och positivt nog fick jag höra att slyngeln tydligen var mycket mer avspänd idag än vad hon brukar vara! Själv såg jag det inte, haha, men jag litar mer på instruktören i det fallet. Hon studsade en del och var lite frustrerad att inte stackars hon fick jobba men det fick vi tips att kontrollera med liggkommando för att dra ner på intensiteten. Målbilden är att hon ska kunna transporteras med mig runt vid sidan utan att studsa eller springa runt!
Efter det kom dagens energiboost, som började i mixade känslor, haha. Vi skulle pröva att gå mot djuren, detta eviga moment som aldrig verkar ge något. Det blev ett tag alldeles för mycket för mig att koncentrera mig på och hunden var sjövild, vilket gav ett nära sammanbrott (överdrift, men you get it), men efter lite tänkande fick vi en ny taktik och den fungerade bra. Selen gjorde stor skillnad, hunden var lättare att lugna ner och bromsa upp, samt få stopp på med linan. Vi hade flera meter där jag kunde gå med slak lina efter Vee, innan det blev för snabbt igen. Men det är något vi aldrig kunnat annars, så alla små framsteg är superbra. Detta ska vi fortsätta med och försöka se om selen fortsätter ge resultat, för att kanske i framtiden pröva att köra halsbandet igen isåfall då det är smidigare i längden, men någonstans ska man börja. 
I samband med att gå på djuren så tränade vi "stand" och stadga i det. Vi gjorde samma övning vi gjort med ligg innan, och jag gick runt medan jag ständigt betingade kommandot. Hon lyssnade bra, stod fint still och höll sig i skinnet. Därefter kombinerade vi det med inkallningar, både lite längre ifrån och närmre djuren rakt bak mot mig. Hon släppte bra och kom som hon skulle. Vi fick ibland repetera att hon skulle ligga bredvid mig och inte krypa två meter fram när jag bad henne att ligga *suck* och det ska vi fortsätta betinga. Ett "ligg" är bra att ha för att ta ner henne i aktivitet.
Efter det tog vi en paus, hämtade fleecetäcket till en liten frusen Veva och passivitetstränade medans det andra ekipaget tränae klart. Idag märkte jag TYDLIGT att hon separerade arbete och vila på plats, när jag ställde det kravet. Hon stängde av fint när vi gick utanför hagen och hämtade täcket och efter lite påminnelse låg hon tryggt bredvid mig med rumpan på sidan och tittade på de andra som tränade och på bilarna som passerade. Annars brukar hon ofta ligga spänt och upprätt, försöka krypa mot hagen/fållan samt gny av att dom andra jobbar och inte hon men idag var det superfint! Tumme upp på den. Hon satt även snällt i bilen bakom ratten när vi tittade på demonstrationer utan hund. 

Efter detta fick vi titta på hur instruktören jobbade med sin hund i fållan och både grunderna, samt påbyggnad av dessa vilket var bra och tydligt! Kul och nyttigt att redan nu få tips på hur man kan tackla momentet med fålla och närarbete med djuren, oavsett om det är långt bort i nuläget. Efter det var Vee taggad igen men fick snällt vänta på sin tur. In i den lilla fållan var det. Relativt lugnt och koncentrerat, låg okej innan och la sig på kommando efter hon fått lov att gå in till mig. Här fick jag lov att låna en lättare käpp för att ha som förlängd ärm och på så sätt lättare kunna stoppa, bromsa och styra henne utöver den lilla linan som jag fäst i selen. Hon svarade bra på pinnen i början men började snabbt utmana lite, vilket gjorde det svårare men överlag skötte hon det bra. Bättre än jag trodde iallafall, och allt som inte är kaos, käka ull och rusa runt är så kallat "bättre", haha! Det ska bli intressant att träna vidare i trängre utrymmen och Vee ska mer och mer få vara med och ta in och ut fåren vi tränar på regelbundet. Det är ju hennes chans att få påverka djuren lite mer än vad hon har möjlighet att göra i nuläget. Och förhoppningsvis kanske det öppnar för att hennes spänningar på djur ska släppa lite grann, om än lite. Det avdramatiserar djuren lite, eftersom de annars oftast är för långt bort ur hennes kontroll.

Så, hur ser vår läxa ut nu innan nästa  och sista tillfället 25/2? Let's summera!

• Gå runt i hagen! Flänger hon så lägg henne, inga onödiga kommandon hon ändå inte förstår, prata inte i onödan utan fokusera på att få med mig hunden!
• Starta lugnt mot djuren utan smackning (eventuellt väldigt mjukt och lågt för en mjuk start), och gå med tillsammans med henne, håll linan kort och släpp efter om hon håller sig lugn, dra annars lätt i linan för att lugna/bromsa/stanna upp henne lite. Var noga med att släppa efter som belöning, tydligt! Fortsätt stanna henne med "stand" och stoppa henne mjukt med linan om hon inte tar kommando. 
• Stand! Fortsätt drilla! Gå runt henne i position, förflytta mig runt henne och upprepa kommando för att påminna. Kalla in först när blicken är på djuren. Tänka på min egna röst och val av kommando för att inte trigga någon spänning. Eventuellt förstärka inkallningen med ett extra "kom" om jag känner att jag tappar henne. Lägga henne vid mig and start over again!
• Fålla! Lugn ingång, noga med stadga i ligg. Gå lugnt. Jag mellan hunden och fåren. Bromsa henne är hon är för långt fram med käpp och röst, eventuellt lägg henne. Byt håll. Korta pass (noga!!). Beröm lugnt, lågt och försiktigt när hon gör rätt. Håll stenkoll på hennes sinnesstämning. Eventuellt flytta fåren så hon inte behöver känna att hon "måste" gå in och nafsa. 

Kom ihåg allmänt:

• Finn balansen mellan bra och dåligt, när exakt ska jag berömma, när exakt ska jag rätta henne? 
• Tonläge, tonläge, tonläge.
• Fortsätt med sele för att få en helhetsbild.

Hoppas det var lite intressant att läsa om vår kursdag, utveckling och planering Håll tummarna för att det ger några små framsteg!

Jag vet inte mycket om vallningens värld, men jag vet med säkerhet att det finns få saker som gör mig så glad som att få valla med Vee. Eller ja, valla och valla.. Snarare att gå runt i hagen och öva lydnad och impulskontroll. Men att jobba med en hunds otroligt starka instinkter är svårslaget. Ibland leder det till stor frustration och otrolig irritation, men trots det och att man känner för att lägga av då man fått en unghund för sina synder, så räcker det att "hon gick lugnt, kontrollerat och koncentrerat i 10 sekunder!!!!" och det gör ens dag. Vallningen lär mig också att förstå och se min egna hunds minst, små ytte-pytte signaler och hur jag kan ligga steget före. Vee lär mig mycket, väldigt mycket. Även om det är mycket rytande från mig i hagen under passen just nu. Nolltolerans för fjantigheter, beröm för samarbete!
Ge och ta.
Jag pratar ofta med folk om vad jag önskar för typ av vallhund nästa gång, och ja, en mjukare och mer lättformad hund hade inte vart fel och det hade nog passad mig bättre, en hund som är öppnare i huvudet med mjukare djurkänsla mer naturligt..
Men som jag skrivit tidigare; Lyckas jag komma ut och tävla med Vee i ett vallprov eller IK 1 oavsett hur lång tid det tar, så har jag lyckats. Om det så ska ta 10 år, envisast vinner.

Och ofta känner jag inte mycket motivation eller ork att lägga massa spår med timtals liggtid, valla upplet-rutor eller traggla fotgående för femtioelfte gången när jag inte får en spontan feeling. Men oavsett hur det går i vallningen, och hur lite om ens något utvecklas från gång till gång så ger det mig en sån energiboost och träningspepp. Sen boostar det såklart mer när det går bra, ja då är det ju som på moln, men även om hon bara lyssnade liiite bättre än annars så ger det mig en vilja och en eld inom mig att träna vidare just för att jag sett att det finns där. 
Ja, jag vet inte. 

Lite snurriga natt-tankar märker ni kanske, men jag ville bara skriva av mig hur lycklig vallningen gör mig och hur roligt det är att få möjlighet att förvalta en så personligt utvecklande vallhund och få tillgång att göra det som den avlats till flera hundra år bakåt.
Hur mycket blod svett och tårar det kommer ligga bakom den där lilla korta träningsfilmen på sociala media den dagen den publiceras. Hur mycket förtroende jag kommer lägga i Vee's tassar den dagen jag knäpper loss linan för sista gången.

Det är fruktansvärt häftigt, och jag kunde nog inte hittat mer rätt!
Ser fram emot att få fortsätta att utvecklas, lära mig och en dag även få uppleva nya äventyr med kommande vallhundar precis som jag får med Vee idag.
Men den biten har vi inte bråttom med.

Jag känner mig så otroligt omotiverad i hundträningen. Kanske är det mitt undermedvetna som säger, "Nu är det nog på blötsnö och kyla". Instämmer.
Denna veckan hittills har vi vilat helt och hållet från allt vad vallning och får är. Jag tror det behövdes efter såpass intensiv träning förra veckan. Och jag överarbetar ju liksom inte min hund direkt, och lever hellre efter att vi tar det lite väl lugnt så vilan aldrig blir ett problem. Men kraven som vi satte på henne förra veckan behöver tid att landa så vi kan komma tillbaka starkare i vallningen igen. Hoppas kunna få till något pass i helgen, då ska det dessutom frysa på så förhoppningsvis är det inte lika blött. Det hade iallafall gjort det lite trevligare. 
Denna veckan har jag pallrat mig ut och gjort lite nosarbete med Vevan. Vi fick också hem ett litet startpaket i Nosework med eukalyptus och tre olika små gömmor. Har försökt att lära in doften men har i princip nollställt allt vad sådan inlärning innebär när jag inte har tillgång till en stor mängd behållare eller en doftbana. Det kommer, hon tycker det är superkul än så länge så arbetsmoral finns det gott om. 

Jag ska fokusera på något annat som vi tränat denna veckan efter att det fått ligga på is litegranna, och fått sjunka in - nämligen personspåret. Det är det bästa med att det finns snö, blöt som fast. Jag kan se mina fotspår och se vart jag lägger näringen i spåret, samt så kan jag lättare hålla henne "on track" och se till att hon hittar rätt.

I måndags fick hon två spår ute på ängarna en bit ifrån där vi bor.
Första spåret - ca 100m, en vinkel på 90 grader (L-spår), godis i vinklarna, godis ganska tätt i fotspåren, liggtid på ca 15 min.
Eftersom vi spårar själva och oftast har knappt med tid så blir det inte mycket liggtid, men det gör minsann inget säger Vee, ju tidigare man får arbeta desto bättre. 
Vi har innan mest spårat raka, korta spår med massa godis i varje fotspår för att få ner farten och slå på nosen och koncentrationen hos henne. Det gjorde vi några gånger i höstas utan större koll eller plan. Och till min positiva överraskning så spårade hon väldigt fint, tog varje fotspår och stannade in och fann alla små godbitar. Denna dagen hade vi sele och det gick väldigt bra även om hon fick spåra i koppel. Vinkeln tog hon bra själv, tappade bort sig lite på slutet när det blev lite sumpigt. Eventuellt fanns det annan vittring där. 

Andra spåret - ca 200m, två vinklar på 90 grader (U-spår), godis i vinklarna, godis lika tätt som spåret innan, mer appellkänsla, liggtid på ca 40 min. 
Mamma ringde innan vi hann gå, vilket gjorde att det blev en väldigt bra paus för att spåret skulle få ligga en stund och Vee fick passivitetsträna vid sidan om. Vi gick spåret med mamma i telefonen med, vilket gjorde att jag överlämnade mer ansvar till Vee. Godiset låg i vinklarna etc och hjälpte henne rätt. Detta spåret gick bättre än det förra. Nosen i kärnan i stort sätt hela tiden, lagom fart, tog varje fotsteg i nosen. 

Sedan fick hon springa av sig på vägen tillbaka. 
Tisdagen försökte vi uppletande och Nosework. Skicken gick bra överlag med leksaker som vanligt, men vi prövade en ny plats. Hon ignorerade konceptet av en ruta och sökte långt utanför vilket gjorde att jag fick hålla in henne med rösten eftersom vi sökte i stadsparken bland folk. Hon ville inte riktigt komma med sakerna sedan heller. Jag prövade att låta henne söka en penna vilket var för svårt i buskig terräng men hon tog ann uppgiften bra. Ska utveckla det med tiden men jag låter det ligga ett tag nu. 

Idag så tog vi två spår till, efter en ytterst tråkig vilodag igår!

Första spåret - ca 150m, 3 vinklar på 90 grader (P-spår), godis endast några få gånger på varje sträcka, mindre godis i vinklarna, liggtid på ca 10 min. 
Härlig känsla, idag fick hon spåra i halsband och koppel, trädde kopplet under kroppen och höll emot lite mer för att hon tenderar att dra mer i halsband, vilket hon också gjorde. Att trä linan under kroppen puttar ner huvudet i kärnan lite mer vilket hjälpte henne. Väldigt noggrann i fotspåren, okej fart (lite bråttom), tog vinklarna jättefint utan inblandande av mig. Jag insåg dock att det var ett spår med bara högervinklar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att försvåra det på nästa spår. Överlag var detta en jättefin utveckling på måndagens spårande. 

Andra spåret - ca 200-250m, 4 vinklar på 90 grader (vänster, vänster, höger, vänster), godis endast i 2-3 fotspår per raksträcka (en eller två bitar), inget godis i vinklarna, liggtid på ca 30 min. 
Vi tog lite bilder och prövade min nya wi-fi adapter till kameran i väntan på spåret för att få lite liggtid. Adaptern kopplas till en app så man kan se live hur det ser ut i kameran via telefonen m.m. Jag ska pröva denna främst när jag fotar självporträtt framöver, planerar redan att få lite roliga bilder på lördag förhoppningsvis när det är uppehåll och kallare. 
Vee var taggad innan och lite snopen att inte få jobba direkt men gick snällt med och gick med på att sitta i knäet för lite bilder fastän det var rena plågeriet. Sedan gick vi spåret. 
Hon hade bra fart, superbra koncentration och även fast näsan inte var i varje fotsteg så ögat såg det, så missade hon inget godis vilket betydde att hon hade nosen bra i kärnan och gick efter mina fotsteg. Tappade bort sig lite i örsta vinkeln och snurrade lite när det inte var raksträcka eller högersväng (sa ju det!!) och jag höll emot och lät henne sköta det själv. Jag gav endast beröm där det behövdes. Hon sökte av runt vinkeln och hittade spåret nästan direkt och upptaget var hur fint som helst och hon var på banan igen. Resten av vinklarna var också lite svåra eftersom det inte blev något stopp för att käka godis som innan, men hon löste det bra efter hennes förra "misstaf" och tog snabbt upp och hittade rätt efter några få ögonblick av tvivel. Svansen i topp, och hon tuffade på. Hur fint som helst! Pepp, pepp!

Vee är verkligen en tänkare. Inte så att hon riktigt tänker när hon väl jobbar, höhö, men mer så att hon lär sig av dagens erfarenheter och tänker över det tills nästa gång. Det är något jag gillar, även om det är jäkligt frustrerande när man står där och hunden har noll koll fastän man gjort samma om och om igen. Ja men visst, vi behövde ju bara vänta en vecka så låg det ju på plats!
Hon är inte lätt på så vis och man är oftast osäker på om saker och ting går in och tas upp. Men jag föredrar att hon behöver vila mellan nya träningstillfällen och intryck för att bearbeta informationen. Då hinner jag också att samla på mig styrka, ork och motivation tills nästa gång när vi kan vila tillsammans! Nu sover hon gott, skithunden.


Även fast vi är olika, så vill vi lika mycket. Även fast vi sällan tycker eller tänker samma, så vill vi båda få det att fungera för att kunna samarbeta harmoniskt. 
Och även fastän Vee är mycket hund som kräver sitt, hade jag inte hållit mig flytande utan henne. Hon är bäst helt enkelt. Min lilla byracka.