Hej. Känner att jag bör göra ett inlägg här, men jag tror ni ändå är vana att sällan se så mycket nytt här - tyvärr. Jag vill jättegärna blogga ihållande och jag har tid, men sanningen är den att jag är lat. Det tar tid och energi att strukturera upp ett blogginlägg när jag kan dumpa tankar på instagram på 2 minuter. Men jag tänker att jag kör en liten januariuppdatering. Och är det några särskilda teman eller något ni skulle vilja att jag skrev om utöver dessa uppdateringar, funderingar osv som dyker upp ibland - så be my guest och droppa en kommentar ni trogna som fortsatt tittar in. Det hade vart roligt att inte lägga ner bloggandet helt då jag förhoppningsvis börjar plugga till djursjukskötare till hösten och då kanske det är lite spännande att höra om studierna osv? Plus att jag tycker det är roligt att då och då spåna runt hundträning, hunderiet och mycket annat. Och en dag så kommer det ju in fler hundar i mitt liv förhoppningsvis och det vore kul att även om uppdateringar kanske är få så finns det något iallafall. Även om jag inte orkat skriva inlägg har jag ändå kontinuerligt uppdaterat sidan. Bytt omslagsbild, uppdaterat mål, lagt nya bilder i vevan växer osv. Jag har bara bestämt att inte försöka satsa mer på bloggen i år, eftersom jag vet att jag kommer svika den önskningen. Men som sagt, den är inte död och kommer inte att dö! Så, det är inte skitmycket som hänt sedan oktober egentligen och det som hänt har väl hänt nu i Januari så vi hoppar fram tills nu. Året startade pang på med dubbla startklass-tävlingar på Hallsbergs BK. Kul med lydnadstävling och kul med två dagar på rad så man har chansen med en ung, ny tävlingshund att utvärdera mellan och sedan snabbt kunna pröva nya idéer redan dagen efter om något inte fungerat! Jag fick otroligt fin och värdefull pepp från Alba (Sane is Boring Dogtraining) som är en av mina förebilder i hundvärlden. Vad var denna värdefulla peppen kanske ni frågar er? Jo, var en hockeymorsa. Inte svårare än så. Se till att hunden har kul och känner sig som en kung på planen, både under uppvärmning och program. Och som det hjälpte mig. Lek med hunden dämpar stress och nervositet hos föraren, eller kan iallafall maskera det jäkligt bra. Och tack vare en suverän uppvärmning med en hund som jag (till skillnad från vår debuttävling) kände var mer harmonisk och "i rätt fack" och fokus för prestation så gick det bra med. Vi lekte, jag tjöt och tjoade och värmde upp med koncentrerade stegförflyttningar och ingångar i hopp om att det skulle få ner henne på jorden. Hon stod inte och skrek i väntan på sin tur men ballade ur av glädje på testledaren som mötte oss i dörren och skulle ta vår apportbock. Svår ingång på plan för en startklass att gå från utsidan, in genom en dörr och rätt in på tävlingsområdet. Föraren skulle klä av jacka och skor och torka tassar. Dock fick vi ett par minuter att värma upp på mattan och transportera oss bort mot startpunkten i egen takt vilket var ett smidigt upplägg. Jag tog med uppvärmningen in, tränade snabbt på start och halt i position och vändningar på stället tillsammans med kommunikation och peppande till Vee. Det var bra. Känslan dag ett var magisk. Fotgåendet var fortfarande bristfälligt men allt annat (bortsett från ingångarna) kändes kanon. och vi slutade på första plats med uppflytt på 189,5 poäng! Jag, helt i chock med hjärtklappning fick ta emot en fin pokal och bli grattad av resterande deltagare när jag tänkte att vi iallafall skulle få 160 poäng kontra debutens 152. Skitkul, peppigt och mycket vill ha mer. Jag började redan se fram emot nästa tävlingsdag för att se om vi kunde göra det igen eller om vi hade tur. Vi tränade ute på appellplanen efter vår start för att behålla känslan av att det var mer träning än allvar. Jag var otroligt nöjd och jag är så tacksam för alla grattishälsningar vi fick. Vee var nu en klass 1-hund, min första tävlingshund från scratch! Dag två var jag mer avspänd, då jag inte åkte till tävlingen med samma driv att "vinna" då vi redan nått långt över vårt mål att bli uppflyttade ur startklassen. Vi fick även då ett tidigt startnummer och värmde upp. Hon var lugn och lite tröttare överlag dagen efter. Lite gnällig på uppvärmningen vilket oroade mig. Jag försökte vara hockeymorsa igen till 110% men kände mig inte helt där - just med tanke på tidigare bravader. Vi gick in och skulle då tävla med omvänt program, börja med hopp över hinder och sluta med fotgående. Kul, men lite nervigt! Och det kändes rätt bra då med. Inte i närheten som dagen innan men ganska stabilt i helhet. Jag värmde upp som innan, berömde stort och brett mellan moment och peppade henne. Hockeymorsan var definitivt med inne på plan! Inkallningen var med ryggen mot publiken för hunden och trots tyst publik var det svårt med mumlande och läskburkar som öppnades om vartannat. Men Vee satt kvar och trots störning när vi hade kommenderat fotgående ända fram till publiken, rättade hon till sig och återupptog fokus. Hon satt stabilt vid sidan när TL lämnade apporten från hundens sida, vilket till och med sällan hänt i de klass 3 tävlingar jag sett. Första dagen påminde jag med ett "stanna", andra dagen chansade jag och var tyst och hon satt fokuserad. Så bra!! Chockad igen slutade vi på en andraplats för dagen med 184,5, ett halvt poäng bakom plats 1 på 185 poäng! Vee hade helt klart överträffat mina förhoppningar. TVÅ UPPFLYTT! Och då vi hade högst resultat sammanlagt vann vi även Hallsberg BKs nyårscup, helt gröna och nyinflyttade. Hur kul som helst. Så vi åkte hem tre pokaler totalt rikare efter den helgen! Sinnessjukt! Sedan dess har vi egentligen inte gjort mycket alls prestationsmässigt. Vi fortsätter träna och pillar med teknik och detaljer för att skapa en stabilare helhet i moment. Största förändringen är ju att vi nu tränar klass 1 moment på heltid! Om jag trycker in en tredje startklasstävling för en potentiell titel får vi se. Jag är personligen inte särskilt intresserad av startklassens titel då det är något alla klarar av att ta med väldigt milda kriterier. Missförstå mig inte, to each their own. Men jag som siktar mot klass 3 och förhoppningsvis SM i lydnad, samlar hellre LD 1-3, bara min preferens. Men det är KUL att träna inför klass 1 och anta nya utmaningar och slipa på momenten som blir uttökat från startklassens repertoar. Många utmaningar och nötter att knäcka (vissa moment är upplagda för att vara enklare, ex. sitt i grupp med föraren en koppellängd bort. Men då Vee är van vid plats längre bort blir det orimligt svårt så nära och hon tror att jag väntar på att shejpa något hon erbjuder... Så ja. Dessutom blir hon uppe i varv i miljön runt andra hundar så det är mest det som blir svårt!) Rutan är dessutom ny, så jag måste skaffa en egen ruta vid nästa lön för att kunna träna oftare och smidigare på hemmaplan. Ändå så fortsätter jag träna på och fila på grunder till klass 2-3 momenten. De är såååå roliga och jag ser så fram emot tills vi klättrat dit, förutsatt att vi får bukt på gruppmomenten! Annars har vi såklart fortsatt med vallningen. I December gick vi tvådagarskurs för Lena Karlsson som bor nere utanför Växjö. Hon har en fodertik genom FTW, Fanny och Thomas och anordnar kurs här uppe vid några tillfällen. Jag visste sedan innan att Lena fått bukt på många hundar med pannben och tänkte att vi ser om vi kan få några råd. Jag tyckte precis innan att jag börjat få bukt på Vee och lite kommandon osv men Lena hade en helt annan approach och under de två dagarna började vi om på ruta ett för femtioelfte gången på hennes då 1,5 åriga liv och körde back to basic. Det visade sig att det skulle låsa upp något i Vee, att förstå att jag som förare är nyckeln till fåren. Vi har sedan dess och i hela januari jobbat på med det lilla i det stora hela vi hann gå igenom och sett enorma framsteg. En lyhördare hund, en mjukare och mildare hund. Avspända rörelser, mer hjärna i det hon gör. Svårt att förklara mer men det har definitivt hjälpt och förändrat henne som hund. Nu kan hon liksom stanna upp och tydligt fråga mig om jag verkligen vill att hon ska göra si eller då. Det är i och för sig inte positivt om det slår över heller, men med tanke på att hon från 6 månader inte haft en tanke på att släppa in mig i bilden är det inte bara en förändring överlag i vallningsprocessen men även i henne som individ. Visst, hon är fortfarande tuff, lite för snabb på benen och kan ibland testa gränser rejält. Men konsekvens i hagen och att backa och påminna så fort det blir fel har gjort henne till en annan hund. Hoppet som dog i tårar har blommat igen. Det är såklart träligt att det ska ta sådan otrolig tid med Vee som vallhund men jag påminner mig själv så ofta att jag lär mig minst lika mycket som henne och vi får möjlighet att växa tillsammans. Det finns få gånger jag reflekterar över träningen och dess resultat med mig själv som i vallningen. Men ja, där står vi. Jag har om 2,5 vecka pluggat klart min engelska 7 kurs för att få meritpoäng till universitetet, jag jobbar på och försöker mitt bästa att göra alla nöjda, våldgästar mina vänner i Fjugesta och klappar på hundar och fotograferar valpar och mycket annat.
Planer framåt är att i mitten på februari åka upp till Stockholm och gå en tvådagarskurs i lydnad för Alba som jag nämnde tidigare och hennes vän Moa, två grymma hundtränare. Fokuset på kursen är fogående och apportering samt ett valfritt moment och varje gång jag tror jag bestämt mig, bestämmer jag mig för något annat. Det ska iallafall bli fruktansvärt kul hoppas jag, och jag hoppas att det ska ge samma "religiösa upplevelse" som vallkursen gjorde, haha. Har knappt vågat röra fotgåendeträningen och apporteringen det senaste i försök att inte göra mer skada än nödvändigt. Ska förhoppningsvis hinna träffa nån internetvän i Stockholm under övrig tid och gå lite promenader osv. Superskoj helt enkelt. När näst tävling blir har jag inte alls planerat, så vi får se. Vi fortsätter träna på som vanligt och sikta uppåt!
0 Kommentarer
Tänkte att vi kör en liten uppdatering igen då bloggen stått tom väldigt länge nu.
Och det är ju igen mest för att vi inte har så mycket att skriva om och det som väl händer hamnar på instagram för enkelhetens skull. I min egna vardag händer inte så mycket, jag jobbar mycket och ofta och när jag inte gör det hänger jag med Vevan och tränar med henne, vare sig det är vallning eller lydnaden. I slutet på september drabbades jag av nån mystisk influensaliknande sjukdom vilket visade sig vara Mononukleos, en version av Körtelfeber som jag fick vänta ut med otaliga iprentabletter, många liter vatten och konstant sömn i princip. 3 veckor av sängliggande för mig och även då för Vee, som fick kissa i trädgården som mest. Men hon hanterade det jättebra vilket jag än idag är himla glad över. Men nu är vi friska och igång sedan några veckor tillbaka och har både startat upp vallningen igen, samt fortsatt med vårat lydnadspill. I vallningen har jag fortsatt förberett mig själv för att jobba med mitt humör och att vara en rättvis förare för Vee. Det är som jag alltid säger jättesvårt med en så intensiv och snabb hund som Vee som är lite väl bekväm med djuren så jag får jobba mycket med att lära mig press för att trycka ut henne. Thomas som hjälpt oss och även kört henne i fålla det senaste har hittat bra taktiker vi utforskar nu som verkar ge något lite varje gång vi kör. Tyvärr kör vi väl för sällan för att kunna göra några stora framsteg, men jag är glad för det lilla. Jag har dock vart skitskraj för att gå in och ta över pinnen som den metodiska, läskigt lugna och okänsliga vallhundsförare Vee kräver då vi kommit fram till att vi länge dragit upp och hetsat varann. Vee har kutat, låst sig eller stängt av och som svar på det har jag blivit rosenrasande och pga det har hon hetsat ännu mer. Målet är att föraren ska hålla sig lugn och sansad, lägga press och stoppa på rätt ställen samtidigt som man utmanar henne mentalt såpass att hon mjuknar i huvudet och på så sätt blir mer mottaglig för att faktiskt samarbeta med förare. Det låter kanske inte särskilt enkelt i teorin i och för sig, för jag kan även intyga att det INTE är enkelt i praktiken heller.. Inte för en person som jag, helgrön och väldigt lätthetsad och känslosam när det kommer till hundträning. Det plus en hetsig hund som springer i 140km/h. Katasrtrof? Tja, lite. Men jag tänker att hon blir skithäftig när jag kan hålla huvudet kallt till 100% och har lite mer kommandon på henne. Hon jobbar gärna fint med eget ansvar och på avstånd från mig men blir spänd när man blockar henne från fåren i fållan. Jag tycker väl att jag blivit lite bättre på att inte gnälla när jag hanterar henne bland fåren fastän jag inte vill annat än att nån som är bättre ska ta över. Samtidigt känns det skit för jag VILL ju vara den som är bättre. Jag vill utvecklas men vågar inte liksom, det är komplicerat! Dock hade vi lite publik i söndags, Vee var sitt vanliga galna, intensiva ja när vi skulle köra. Jag hade hjärtklappning och det kom både gnäll och lite annat snack som inte hör hemma i fållan egentligen. Jag vet att det blir fel. Jag måste bli bättre på att hålla käft mer, vara lågmäld och fokusera på det jag gör. För även om jag tycker jag har koll när jag säger nått annat, så håller inte Vee med = kaos. Men, även fast jag brast en del så tyckte jag själv att jag både hade mer möjligheter att ta djupa andetag kontinuerligt och "cool down" igen som man säger. Så fort min ton blev för arg så drog jag mig tillbaka och försökte hålla mig så känslokall som möjligt. Det var längesedan jag körde henne liksom. Jag har vart dålig på detta innan men nu registrerade jag mina snedsteg och försökte rätta dom under passet bäst jag kunde. Det är jag nöjd med. Jag fick mycket mer trevliga rörelser från henne på våra minuter hos fåren, några ok miniflanker, puttade ut henne med press och liknande. Jag tycker även jag gjorde ett ok jobb med långpisken som vi använder som förlängd arm för att lägga press. Jag kom på mig själv flera gånger med att jag behövde sänka den för att ge efter på pressen jag lagt på henne osv och det kan väl bara bli fortsatt bättre hoppas jag. Det är mycket att tänka på samtidigt, får, snabb hund, humöret hos både mig och hunden, min ton, pisken och vad den berättar för hunden, och vad mitt kroppspråk berättar. Jag lyckades även blocka upp med kroppen och vara på rätt ställe lite bättre än jag tidigare kunnat, men vi har också en metod nu där det är lite lättare att hinna ikapp än tidigare när jag varit snett bakom hunden. Jag har ju sett fram emot att köra henne själv igen men samtidigt är jag livrädd varje gång eftersom jag har väldiga krav på mig själv. Jag är en renskuren perfektionist och går gärna ner mig under träning och inlärningsfasen oavsett hundsport. Men som jag försöker se det nu där vi är, är att jag åker dit för att jag vill träna mig själv först och främst. Vee vill ju träna vallning lika mycket som jag så! Mitt fortsatta mål är att bli ännu bättre på dessa saker, kroppspråket, press, vara på rätt ställe, kontrollera känslorna och hålla huvudet kallt ignorera publik och prata bara om det är något jag undrar eller behöver mer hjälp med. Kan jag lösa det borde det indirekt påverka Vees prestationer med, så det blir att jobba på, helt enkelt. I lydnaden så är vi där vi är! Jag gjorde slag i saken och anmälde oss till en startklasstävling i Örebro mot slutet av November och vi har sedan e vecka tillbaka ungefär tränat en del med sporadiska mellanrum. Jag har blandat små ingångar och fot/transporter med kedjor av de olika momenten bäst jag kunnat. Vi tragglar fortfarande med den jäkla fotpositionen och jag blir galen. Har prövat allt men ska fortsätta med nån halv-food drive teknik jag plockade upp på instagram. Det har gett några småhintar av resultat i varje fall. Saken som frustrerar är att hon glider fram för ögonkontakt osv och tränger då främst i svängar och annat som en följd av detta. Uttrycker jag då mitt missnöje genom ett korrigerande ord/ljud faller hon tillbaka i rätt position. Så vi tenderar att hamna i att hon förlitar sig på min korregering istället för att söka positionen rätt på egen hand. För hon har ju uppenbarligen en förståelse för var hon bör vara men hon inte är. Antagligen sitter inte förståelsen tillräckligt så vi fortsätter försiktigt och varierar vårat food drive med leksak i armhålan, leksak i högerhand samt leksak i fickan. Jag känner att det inte behöver vara perfekt alls på tävlingen bara hon håller sig inom ramen, så det ska jag vara nooooga med när vi värmer upp. Men då vi vill klättra i klasserna (men inte har särskilt bråttom) så fortsätter vi med detta träningssätt och hoppas på mer förståelse och mer öppenhet med fortsatt mognad. Jag märker att hon blir öppnare i huvudet ju mer hon mognar, för Vee har aldrig riktigt haft den där riktiga snabbheten och precisionen som brukar känneteckna en border collie i träning och tävling. Kanske är det jag som grundat bristfälligt eller så är hon inte lika öppen, med tanke på vallningen och hur mycket pannben hon bjudit på där i sin uppväxt. Hon vill gärna försöka att göra rätt och flamsar gärna runt, ljudar och slarvar ibland för att hon inte tänker men samtidigt brukar en generellt "långsammare" hund vara ett tecken på att den tänker för mycket. Så det är svårt att känna sig fram med Vee även där men det är kul att jobba med henne och jag lär mig som sagt hela tiden från henne. Det är ju min första riktiga träning och kommande tävlingshund sååå, det blir mer ett guessing game när man varken är van eller superduktig på att träna hund in general! Men överlag iallafall så är momenten fina och hon kan kedja rätt bra på träning så det blir att se hur hon reagerar i tävlingsmiljön helt enkelt, spännande kvitto oavsett om allt går åt pipan, haha! Vi detaljpillar fotgående, fart samt greppande av apportbocken nu särskilt utöver helheten för att fortsatt förbättra. Hon är rätt långsam i apporteringsmomentet men det är inte många moment där hunden måste starta fort, greppa med precision och sen gasa på igen. Tränar på att hon ska kunna starta fort och liksom skopa med apporten i farten, och har fått sätta kreativiteten på prov. Idag fick jag några bra resultat. Viktigast är att hon fixar momentet på tävlingen oavsett hur snyggt hon lyckas greppa eller inte. Hon greppar skitfint med bra fart i den klassiska apporteringen bland annat samt hopp apport vi prövat lite bland annat inför cirkusmomentet. Så ja, lyckas vi ta ett uppflytt så lämnar vi startklassen för gott. Men ja, det är väl det vi gör samt många tankar runtom. Annars så chillar vi i varandras sällskap. Vevan hade ett bakslag i separationsångesten och tuggade på några fönsterlister och lite på en dörr. Vart bättre de senaste dagarna och nu när vi passar FTW Epic ett litet tag så har hon lugnats att det vart någon mer i huset. Målet är att utnyttja honom nu för att sprida trygghet till Vee på den fronten, samt att träna på att vänta inne eller bunden när jag tränar/leker med en annan hund. Lite förberedande för den dagen det kommer en valp eftersom Vee är avundsjukan själv. Det är iallafall kul med Epic här och han är ju så okomplicerad att det inte märks mer än att viss logistik och några rutiner får ändras lite bara. Mysigt (men konstigt) med två hundar! Har jag nämnt att jag är otroligt valpsjuk med? Två hundar är verkligen ultimata antalet. Suck. Har haft lydnadspepp, motivation och träningsglädje det senaste - precis som Vee, vilket är superroligt då jag inte haft det på länge som jag skrivit tidigare. Äntligen mår jag någorlunda ok mentalt och har orken att fokusera mot vår målbild. Grejen är dock att fokusera på att fortsätta träna och inspireras när man äntrar social media. Jag har fått äran att få följa sååå såå många supergrymma, skitduktiga och talangfulla hundtränare på bland annat instagram, som först och främst delar sin träning och vardag och på det sättet demonstrerar metoder och utveckling jag själv kan applicera och pröva på min egen hund. Jättebra verkligen, och jag är 120% säker att jag vuxit i min allmäna kunskap om inlärning och olika metoder samt att jag och Vee fått bättre resultat i vår träning tack vare att se, lära och pröva. Men nu den senaste veckan hände något igen. Jag blev påverkad.
Jag blev påverkad på ett negativt sett av ett ekipage som egentligen var fruktansvärt duktiga, peppiga och inspirerande på alla sett. En ganska ung hund som utförde moment på träning som att det var SM, såååå snyggt!! Och nu när jag tänkt i efterhand på min känsla kontra videon och ekipaget i sig så har jag skärpt mig och tatt mig samman igen, haha. Men just då var det svårt. Jag satt med tappad haka över de fina momenten på skärmen och plötsligt fanns den där, den lilla mörka tanken. "Sådär fint kommer Vee aldrig utföra de momenten, som hunden på filmen", hunden som är 6 månader yngre och som redan debuterat i startklassen med uppflyttningsresultat. Vi sliter med detaljer, snabba sättanden/lägganden, grunder för de högre klasserna. Blickpunkter, positioner osv. Och anledningen till detta blev i slutändan jag själv. Jag var inte duktig nog. Jag hade väl inte grundat henne bra nog, inte uppmuntrat vissa sidor av henne nog, jag hade inte använt mig av "rätt" metod. Folk pratar om att deras hundar tar sin del av ansvaret ute på tävlingsplanen, men vad betyder det egentligen? Hur vet jag att hon gör det, och till vilken grad? Hur börjar jag om? Jag försökte sedan lägga tankarna åt sidan, eftersom jag kände igen de lagom destruktiva tecknen när det kommer till motivationsdödande. Vi lyckades ändå få bra känsla och resultat på våra pass därefter, och framsteg på detaljer vi sett och lärt från. Men jag tänker ändå på det när jag ser så många duktiga hundtränare, jag vill vara dom så mycket. De vet vad som behövs göras och när, de vet vart saker ska ske och kan göra sina kriterier sådär glasklara medan en annan sänder ut världens dimma till hunden stundvis. Jag försöker intala mig att de ofta har haft flera hundar osv, men jag har också till en viss del fått pröva mig fram mer eller mindre seriöst med tidigare lånehundar. Visst hade jag antagligen inte kunnat träna Vee så som jag gör idag utan de erfarenheterna, men jag är verkligen inte där jag VILL vara om ni förstår vad jag menar. Jag VILL längre, jag VILL kunna mer. Jag vill så gärna tävla och komma långt, inte för meriterna eller nån sorts påhittad prestige i det utan för att det måste vara så jäkla mäktigt! Men det känns inte som att jag har det som krävs för att ta min hund dit, och jag vill så gärna ha det. Men, nu lite pepp till mig själv här i skriven form. Jag tänker inte skylla på att folk har haft fler hundar, mer lättränade hundar, andra raser eller vad man nu vill skylla på. Jag vill istället skriva till mig själv att vi alla har olika inlärningskurvor, precis som våra hundar. Och jag vill uppmana mig själv att när jag har tid, råd och möjlighet att börja kursa även i lydnaden, för man kan inte läsa och bara titta på andra för att lära sig allt. Hitta den där bra instruktören du gillar och försök timea in en kurs! Och sist men inte minst. Rent tekniskt så behöver inte huvudet åka ner i backen när man lägger hunden, och andra sånna extra detaljer. Man kan få tillräckligt med poäng ändå, bara den lägger sig snabbt och direkt, du vet. Och det finns gott om tid att utveckla moment och lägga till detaljer. Jag har sagt att om vi så ska ta VP när Vevan är 10, bara vi gör det, så är det samma med lydnaden som jag trots allt brinner för med. Sen kan man inte förutsätta att vi får all tid på jorden tillsammans men vad finns det för lycka i det. Med andra ord, kämpa på, traggla, TRÄNA! Fortsätt att inspireras av andra, tänk att de prestationer du hänförts av och ibland i de lägre stunderna avundats är målbilder. Det finns alltid något att förbättra, lära om och slipa på! Det var trots allt det som var en av anledningarna att jag fortsatte med tävlingslydnad. Vi är unga och har mer att lära, och det ska bli roligt, inget annat. Och ut på plan med er när tillfälle ges, så man får på papper vad som fungerar och inte. Det gör skillnad! Det är verkligen ett double edged sword ibland att hålla på med något man brinner för! Hej alla! Det blev bara ett endaste inlägg i sommar, wow. Jag hade egentligen massor av tid men plötsligt hade jag min semestervecka och skulle hem på Ed Sheeran konsert och FTW-kennelläger i Fjugesta innan vi åkte tillbaka och jobbade många dagar i rad. Dessutom blev det ju så fruktansvärt varmt på dagarna fram till åttatiden så att träna gick i princip inte.. Vi hann dragträna ett par gånger, träna lite lydnad, agility samt en hel del kovallning som sagt. Sedan drog vi hem för två veckor semester innan vi reste vidare igen. Det var även då vi åkte till Uddevalla en fredagkväll i blåsväder och sporadiska skurar för att ÄNTLIGEN gå vårt efterlängtade MH. Har ju sedan jag blev intresserad av Aussien och brukshundar i allmänhet vart inställd på att lyckas man komma med på MH, så kör på! Det må inte vara nått krav hos BCn och det räcker idag med BPH för att få starta på brukstävling, men jag tycker det är kul och inte minst en ny och bra erfarenhet. Och jag fick på papper vilken jäkla cool, stabil, modig och inte minst skottfast unghund jag faktiskt har fått. Det var jag och Vee, samt 3 andra med en Dobermann, en Chodsky Pes och en Briard. Och med tanke på de hejarop och beröm vi fick tror jag nästan att Vevan hade starkast MH för dagen, fuck jantelagen! Jag är stolt! Jag tror absolut att de förväntade sig en vek, nervig BC som skulle gå upp i stress eller inte avreagera, och att vi då lyckades representera den positiva sidan av rasen för domare, TL och figgar var riktigt kul! Sedan gjorde vi inte så mycket den resterande tiden. Vi träffade Emma och Lincon inne på GMBK i Göteborg för lydnadsträning på annan klubb och appellplan. Först valde vi runt i 40 min utan att hitta sedan kom Emma och hittade oss, bra flyt med andra ord. Jag bodde även inne i stan hos min vän Ebba och hängde med mina mindre hundtränande vänner en längre period vilket var väldigt trevligt.
Vi träffade även Elina och Zaffran en sväng på långpromenad ute på ön innan flyttlasset bar av igen, denna gången upp till Sköllersta utanför Kumla, söder om Örebro. Varför flyttar jag då så långt bort igen och hur länge? Jo, först och främst så ska jag bo och jobba här uppe i minst ett år. Jag har fått jobb som djurskötare på mjölkgård och jag och Vevan hyr ett eget hus på gården. Dessutom ligger gården bara ca 30 min med bil från Fjugesta och FTW familjen som jag planerar att terrorisera samt våldgästa med träning och sällskap så fort jag kan få tillgång till egen bil. Jag sökte helt enkelt de flesta gårdsjobb jag kunde under våren samt sommaren, men fick väldigt få napp. Jag var nere i Kalmar och provjobbade på ett samt uppe här utanför Kumla och träffade mitt nuvarande samt några av deras kollegor. Jag valde helt enkelt detta för att jag iallafall hade nära till några jag känner oh har möjlighet att träffa (förhoppningsvis), till skillnad från Kalmartrakten. Hade det funnits något närmre hemtrakterna med boende hade det troligtvis vart aktuellt med, men icke. Så nu är vi här. Vi har ett rymligt litet hus med två våningar, en stor trädgård samt fält och skogspartier runt om. Och för att inte glömma alla kor vi kan titta på. Tyvärr får vi nog vänta ett tag innan vi kan få provputta lite på dom då de aldrig använt hund till djuren innan men förhoppningsvis kommer vi överens på jobbet så jag får fortsätta tills önskad tid och kanske då även träna Vee på djuren lite granna! Ska även fila på idéen om att få tag på ett gäng löpankor i hönshuset som finns på tomten med tiden men det ska finnas tillgång med. Varför blev det såhär nu då? Jo, kort och gott - jag sökte till djursjukskötarlinjen på SLU och kom in som reserv 31, som sedan gick ner som reserv 2 på andra antagningen. Då jag inte klarade mitt basår i Jönköping utan endast slutförde kemikursen under året kunde jag inte söka nya studier på gymnasienivå på heltid då jag inte skulle beviljas studiebidrag. Därför lät jag drömmen om att plugga veterinär dö, alternativt läggas på is, until further notice. Då jag låg precis utanför snittet på ansökan till Djursjukskötare fick jag hitta på något annat. Jag kunde inte flytta hem på grund av Vee och min pappas allergi och Vee har ju fortfarande svårt att ta det lugnt hemma och hålla sig till sina egna saker när det kommer till att tugga och gnaga ibland. Dessutom blev min mamma allvarligt sjuk under våren och livssituationen vändes upp och ner. Jag visste en sak iallafall, att jag skulle göra allt i min makt för att få behålla Vee, som fortfarande är ung, omogen, valpig och massor av andra synonymer. Jag ville utvärdera henne mer, se hur hon skulle mogna, om vi får bukt med separationsångesten/tuggapågrundavuttråkad. Jag har sedan länge sagt att blir hon aldrig bra så kommer det bli svårt att få det att funka med studier eventuellt jobb och annat i framtiden, men långt från alla hundar kan vara ensamma ansvarsfullt när de är runt året så jag ger henne tiden hon behöver. Så ja. Jag fick jobbet här på gården och flyttade upp efter mycket om och men. Offrade upp 4 timmar från vänner och familj i princip för att rädda situationen för mig och min hund, men jag har lite hopp om att kunna ta mig runt mer självständigt framöver så att jag kan träffa andra åtminstone. Dessutom så flyttar en hel drös av mina vänner för egna studier så jag hade definitivt mått sämre av att omplacera hunden, flytta hem och ta ett jobb på Burger King basically för att livet blev kaosigt. Tack och lov att det löste sig, då Vee såklart gett mig många grå hår och tårar men samtidigt så mycket annat positivt. Nu plot twist nummer två. Två dagar innan jag flyttade upp och ca 2 veckor innan upprop fick jag ett mejl att ytterligare två på djursjukskötarlinjen hade valt att hoppa av. Nu fanns det plötsligt en plats för mig, oh wow. Men vart i Uppsala skulle jag hitta stabilt boende för mig och en hund på 2 veckor? Vilka böcker skulle jag få tag på? Hur skulle jag säga upp jobbet jag PRECIS tackat ja till? Nej, det fick ändå vänta i år. Jag har som plan att i kombination med jobbet ska jag plugga kursen Engelska 7 för att höja mitt snitt. Så vill jag plugga nästa höst borde jag kunna komma in direkt eller på förök nummer 2 istället för 2 veckor innan.. Och nu bor jag dessutom mycket närmre Uppsala än vad jag hade gjort i Göteborg eller Södra Småland inför flyttar eller visningar. Såååå, med andra ord, detta blir nog rätt okej ändå. Nu har jag babblat på om diverse grejer ett tag. Vevan har iallafall nu blivit superhungrig igen (som när hon var valp ungefär) samt fått ett stort lydnadssug vilket är skitbra när vi inte kommit igång med vallmöjligheterna ännu. Vi tränar mest olika separata moment och nöter detaljpill men så fort jag får hem min nya planeringskalender från Adlibris ska jag samla både jobb, planer samt strukturerad hundträning däri så jag går ut med en plan på vad som ska göras och hur, samt vad som ska fokuseras på. Jag har äntligen fått tillbaka motivationen för seriös lydnadsträning med fokus mot tävling, stabilitet med mera! Det var så länge sedan jag hade det på riktigt sist, och att vevan svarar bra på det just nu är guld värt! Jag är även supersugen på att anmäla till tävlingsdebut i startklassen men det vågar jag inte förens jag har fri tillgång till bil men det blir väl iallafall troligast i början på nästa år då förhoppningsvis. Vi behöver se vad som händer, få lite erfarenhet samt se vad som funkar eller inte. Skulle det mot all förmodan funka skulle vi snabbt kunna ta oss upp och in i klass 1 under nästa år om man ser till vad hon klarar momentmässigt. Vi fortsätter detaljpilla, hitta varann och rätt engagemang och modus sålänge! Har även funderat på att lära in/grunda fler moment i de högre klasserna det senaste för att umanat och utveckla och inte minst variera. Därför har jag även tänkt sporadiskt pilla lite på brukslydnadsmoment framöver för just variationen samt att även utmana mig själv. Flera av bruksmomenten tar oftast lite längre tid att fixa och nu när vi även gjort vårt MH hade det väl vart lite skoj med iallafall en appellstart i framtiden, även fast drömmen om brukset även det lagts lite på hyllan, iallafall med Vee. Så mycket annat som tar tid och jag får nästan hålla mig till färre saker om jag ska komma framåt. Dock vill jag ju fortfarande skaffa mig en rejäl bruksras en dag och att då ha basic kunskap är ju en fördel, så även om vi inte tävlar mycket eller alls i brukset i framtiden så har vi testat momentinlärningen iallafall. Det ska bli så kul att planera detta framöver! Hallå igen, ännu ett uppehåll som heter duga. Har dock uppdaterad en del på instagram under denna perioden då det generellt är både enklare och mer tillgängligt i vardagen!
Har ni instagram? Följ oss där! Nåväl, vi har flyttat ner till Reftele, mer specifikt på Vevans 14 månaders dag, 16/6. Under sommaren jobbar jag i djurstallarna på Stora Segerstads Naturbruksgymnasium, med bland annat mjölkkor, grisar och höns! Jag trivs jättebra och det är verkligen ett stimulerande arbete. Uppe med tuppen vid vanliga fall, jobba fysiskt hela dagen och sedan däcka på kvällen. Dock blir det svårt iallafall nu i början att alltid få tid över till Vee varje dag då man blir helt slut i kroppen. Jag går enligt mätningar en mil sammanlagt varje dag i obekväma stövlar liksom. Men någon kväll får vi ihop ett lydnadspass, en annan kanske v kör lite agility och andra fysar vi med tex. kickbike/sparkcykel så den fysiska energin tas ut rejält. Jag har dock vart kontinuerligt dålig på att planera om ens lite överlag när det kommer till hennes träning så det ska jag försöka denna kommande veckan, främst på de lediga dagarna när vi har hela dagen på oss! Planerar bland annat att bygga någon form av längre agility-kombination på tisdag och nöta med henne av och på tills hon lyssnar, följer och vi klarar den utan problem. Blir en rolig utmaning. På tisdag är det dessutom min födelsedag!! Jag fyller 20 och det är väl typ då ett nytt kapitel i livet ska börja eller nått, jag vet inte. Men oavsett, det betyder helt enkelt att ytterligare ett år gått och att ett nytt ligger framför mig, hur det blir får tiden avgöra. Oavsett, vad är bättre än att fira in 20 år än med riktig agilityträning och förhoppningsvis lite nötvallning på det? Mja du, det är allt svårslaget om jag och Vevan får säga det själva! Apropå nötvallning! Jag skrev på instagram när vi provjobbade på gården att det inte blir någon nöthund av Vee. Första gången hon träffar kor, särskilt på nära håll. Vuxna kor, inget intresse av att flytta på sig för varken människa eller hund och en nervös Vee = inget bra, haha! Men i veckan när jag jobbat i svinhuset med min tidigare vallningsinstruktör berättade han att han brukar träna på korna under lunchrasten och bjöd med oss och självklart (!!!) tackade vi ja. De har precis släppt ut en liten grupp med ungdjur i en hage bakom vårt hus bredvid ladugården och de hade aldrig träffat en hund innan. Dock väldigt coola kossor må jag säga då de var snälla och flyttade sig för hundarna, lunkade och travade på, och utmanade inte. Lite skönare för Vee iallafall med, då hon är för oerfaren för att jobba riktigt med tunga djur som gör motstånd. Bekvämt för både djur och hund gör att hela träningen blir mer avslappnad och trevlig för alla parter. För mig som förare märks det iallafall att tändningen på fåren sitter i på henne även på kor, vilket är positivt. Mycket mer avslappnade rörelser i det stora hela, lyssnar bättre, och jobbar lite klokare helt enkelt. Jag har ju ännu inte befäst några höger/vänster på henne så det är lite osmidigt men stoppet i form av ett "lie down" sitter bättre än det gjorde i slutet på april. Dock brast hon ibland, rann runt djuren för att hävda sig lite och sätta dom på plats innan hon samlade sig igen. Hon går inte på dom överhuvudtaget, som hon försökte länge med fåren i början - men det handlar ju om djurhantering så hon har långt koppel eller lina emellanåt när vi håller oss närmre. Jag tränar annars på hennes tempo, nöter vidare på stoppen och signalkänsligheten då unghundshjärnan ibland tappar bort mig och låtsas vara döv. Vi tränar på att avslappnat stanna vid djuren och vänta ut dom, självbehärskning och att avslappnat röra sig nära runt djuren (i nuläget utanför fålla). Har lattjat lite vidare med höger och vänster och känt mig lite fram men inga större framsteg, hon lyckades dock fixa en utgång vänsterflank igår som jag inte riktigt vet vart ifrån den kom. Fint i varje fall! Bästa sättet att trötta ut en liten BC-dam måste jag säga! Såå ja, det var väl det egentligen. Har funderat på om jag skulle försöka lägga upp filmer eller så här på bloggen men det tar sådan tid att ladda över mobilfilmer och att filma med kameran så vi får se. Kanske hinner filma en liten "vardags"film under tiden här iallafall, men ja, jag har inte orken till så mycket extra arbete tyvärr, hehe. Hoppas ni har det gott där ute i sommar. Ska försöka att träna lite mer och uppdatera efter hand så det blir lite mer träningsrelaterat här på bloggen likaså! Tredje veckan på FTW är snart över. Sol och vår har tagit sig till Örebrotrakten och varje dag spenderas bland får, lamm och hundar. Vi vallar flera gånger per dag och njuter i fulla drag.
Men nu till den lilla korta och koncisa sammanfattningen jag tänkte publicera angående Vees ensamhetsträning, då jag just insåg att jag lovat mig själv att uppdatera regelbundet. Hur har det gått i vårt temporära boende? När vi kom bodde vi med flertalet andra hundar, så Vee fick sitta och sova en del i bur i huset och i bil under dagarna. I början ylade hon och hade såååå tråkigt och var sååå övergiven. Men ibland kom minsann matte och man fick en promenad, bus eller till och med titta på hundarna som jobbade, och snart vart hon tyst och avkopplad - grymt! Men, hon kan inte sitta i en bur för evigt. Dessutom är det förbjudet enligt lag, så vi fortsatte att pröva oss fram, och variera att vara lös och i bur då hon kopplade buren till att lägga sig och sova och vara lugn, mest för att gradvis vänja henne igen. Hon fick en komposthagar som hon rymde ur men samtidigt förstörde hon inget särskilt så jag tog snart bort dom mest för att själv slippa hoppa över och plocka upp dom för jämnan. En dag var det lugnt flera timmar, andra så hittade hon ett gäng gömda tidningar att strimla. Sedan lugnt en vecka, sedan hade hon hittat och rullat ut hela rullen med bajspåsar och dragit sönder delar av dom osv. Fördelen som hjälpt henne här tror jag är att det finns ett fönster bredvid ytterdörren. Det finns finns flera fönster men just detta har även en bänk under sig, som är PERFEKT att ligga på som om man vore en katt och spana ut över vem som rör sig på gården. Där ligger hon alltså på dagarna när hon är ensam, hon ligger där och vilar eller sover. Så passiviteten finns där när hon inte får sina fåtal knäppar - för jag har lämnat noll saker i rummet som hon skulle kunna nå, som kan strimlas. På kvällarna drar jag för gardinerna som hon ibland puttar bort för att fortfarande kunna se, men säkrar jag lite så ligger hon och vilar i fönstret ändå, på en av extrasängarna eller i min säng. Att dra för tycker jag är bra att det fungerar, eftersom jag inte har fönster i mitt rum i Jönköping. Förhoppningsvis faller hon inte tillbaka i sina gamla ångestfyllda beteenden när vi kommer hem igen. Jag har lämnat en hel del "tuggvänligare" saker framme åt henne ifall hon får tvång till att tugga, bland annat en stor, mjuk socka hon hittade själv under en säng, en tom kong, en bäver i gummi som piper om man biter på den (bäverkong) och ett stort tuggben som hon vägrar tugga på. Hittills har det funkat bra. Hon är ensam där flera timmar, både i sträck och uppdelat per dag och det har bara blivit bättre och bättre. Jag funderar på att ställa en tom kartong från dagens leverans från Arken Zoo på ett tillgängligt ställe och se om den lockar till förstörelse.. Ett litet test liksom. Å andra sidan så är hon med bland fåren varje dag, hon får springa lös varje dag och hon får valla och ta press och krav två gånger varje dag. Ibland får hon agility och lydnadspass på det och däckar gott om kvällarna. Inte konstigt isåfall att hon har vara på ensamtimmarna i vila, när hon tidigare nästan bara fått vila och nu får vara med och jobba jättemycket. Nyttigt för vallhunds- och unghundshjärnan tror jag. Så visst, det skulle kunna ha varit viss understimulans som orsakat problem med, men att hon haft den inombords och vart duktig på att kväva den i min närvaro. Intressant iallafall och jag är så glad att jag efter 2,5 vecka här faktiskt kunde sluta tänka på "river Vee stugan nu när jag är borta" och bara lämna huset och vara borta längre stunder. För det är ju så man vill att det ska vara. Jag hoppas kunna fortsätta att behålla denna vana senare - att när jag kommer betyder det uppmärksamhet och att det händer något eller att det ska hända äventyr, och när jag går är det vila och lugn. Jag hoppas så otroligt att detta ger en förändring på vår situation i Jönköping och framtida boendesituationer. Löpet är klart, hon blir snart ett år, hon har tänt på fåren, hon får arbeta så mycket hon orkar med och hon får ett rimligt utbyte av aktivitet och vila. Jag hoppas innerligt att det ger ett förbättrat resultat. Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna.
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul! Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände? Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!! Idag var vi på tredje kurstillfället av fyra i vallning! Hunden som nu legat däckad i flertalet timmar var väldigt pepp på träning och var som vanligt inte jättesugen på att hänga med mig.
Jag hade tidigare i veckan prövat hur Vee reagerade på att valla i sele istället för halsband då hon jämt hänger i halsbandet och liksom spänner sig, och då hon vanligtvis drar mindre i sele till vardags samt det är lättare att bromsa hela kroppen med selen istället för halsbandet var det värt att pröva. Vi skulle även pröva att träna in ett stående stoppkommando istället för ett läggande, eftersom hon ändå väldigt sporadiskt och ojämnt lägger sig på "ligg"-kommandot. Jag tog då möjligheten att använda "stand" då jag alltid innerst inne velat ha engelska kommandon på Vevan, sedan Skottland. Jag gillar det helt enkelt, så vi får se på den biten i framtiden. Iallfall, jag fick en idén under ett av våra träningspass hemma då jag sett en hel del med unghundar på exempelvis instagram som grundtränat i sele, och jag upplevde att Vee var något lättare att stoppa och reglera i selen under vårt träningspass, samt att träna "stand", vilket gjorde att jag lite nervöst frågade om vi kunde pröva selen under iallafall ett av passen idag för att se om vårt eget tidigare pass endast var en ren tillfällighet eller om det faktiskt var någon skillnad. Vi fick ett solklart ok och uppmuntrande om att det var bra att se om det gav någon förändring. Vi började med att bara gå runt som vi gjort annars med med Vee vid min sida, och transporterade oss runt fålla där fåren stod under dagens pass. En fördel då Vee's kontrollbehov tar över lite när djuren har fri springväg. Det var lite svårt när en kursares und fick lov att gå enda fram med inte Vee, då både stannade hon upp och slog på dövörat samt försökte gå in själv. Nolltolerans och börja om igen. efter lite repetitioner där jag hade tummen i ögat på henne tillräckligt så gav det med sig och positivt nog fick jag höra att slyngeln tydligen var mycket mer avspänd idag än vad hon brukar vara! Själv såg jag det inte, haha, men jag litar mer på instruktören i det fallet. Hon studsade en del och var lite frustrerad att inte stackars hon fick jobba men det fick vi tips att kontrollera med liggkommando för att dra ner på intensiteten. Målbilden är att hon ska kunna transporteras med mig runt vid sidan utan att studsa eller springa runt! Efter det kom dagens energiboost, som började i mixade känslor, haha. Vi skulle pröva att gå mot djuren, detta eviga moment som aldrig verkar ge något. Det blev ett tag alldeles för mycket för mig att koncentrera mig på och hunden var sjövild, vilket gav ett nära sammanbrott (överdrift, men you get it), men efter lite tänkande fick vi en ny taktik och den fungerade bra. Selen gjorde stor skillnad, hunden var lättare att lugna ner och bromsa upp, samt få stopp på med linan. Vi hade flera meter där jag kunde gå med slak lina efter Vee, innan det blev för snabbt igen. Men det är något vi aldrig kunnat annars, så alla små framsteg är superbra. Detta ska vi fortsätta med och försöka se om selen fortsätter ge resultat, för att kanske i framtiden pröva att köra halsbandet igen isåfall då det är smidigare i längden, men någonstans ska man börja. I samband med att gå på djuren så tränade vi "stand" och stadga i det. Vi gjorde samma övning vi gjort med ligg innan, och jag gick runt medan jag ständigt betingade kommandot. Hon lyssnade bra, stod fint still och höll sig i skinnet. Därefter kombinerade vi det med inkallningar, både lite längre ifrån och närmre djuren rakt bak mot mig. Hon släppte bra och kom som hon skulle. Vi fick ibland repetera att hon skulle ligga bredvid mig och inte krypa två meter fram när jag bad henne att ligga *suck* och det ska vi fortsätta betinga. Ett "ligg" är bra att ha för att ta ner henne i aktivitet. Efter det tog vi en paus, hämtade fleecetäcket till en liten frusen Veva och passivitetstränade medans det andra ekipaget tränae klart. Idag märkte jag TYDLIGT att hon separerade arbete och vila på plats, när jag ställde det kravet. Hon stängde av fint när vi gick utanför hagen och hämtade täcket och efter lite påminnelse låg hon tryggt bredvid mig med rumpan på sidan och tittade på de andra som tränade och på bilarna som passerade. Annars brukar hon ofta ligga spänt och upprätt, försöka krypa mot hagen/fållan samt gny av att dom andra jobbar och inte hon men idag var det superfint! Tumme upp på den. Hon satt även snällt i bilen bakom ratten när vi tittade på demonstrationer utan hund. Efter detta fick vi titta på hur instruktören jobbade med sin hund i fållan och både grunderna, samt påbyggnad av dessa vilket var bra och tydligt! Kul och nyttigt att redan nu få tips på hur man kan tackla momentet med fålla och närarbete med djuren, oavsett om det är långt bort i nuläget. Efter det var Vee taggad igen men fick snällt vänta på sin tur. In i den lilla fållan var det. Relativt lugnt och koncentrerat, låg okej innan och la sig på kommando efter hon fått lov att gå in till mig. Här fick jag lov att låna en lättare käpp för att ha som förlängd ärm och på så sätt lättare kunna stoppa, bromsa och styra henne utöver den lilla linan som jag fäst i selen. Hon svarade bra på pinnen i början men började snabbt utmana lite, vilket gjorde det svårare men överlag skötte hon det bra. Bättre än jag trodde iallafall, och allt som inte är kaos, käka ull och rusa runt är så kallat "bättre", haha! Det ska bli intressant att träna vidare i trängre utrymmen och Vee ska mer och mer få vara med och ta in och ut fåren vi tränar på regelbundet. Det är ju hennes chans att få påverka djuren lite mer än vad hon har möjlighet att göra i nuläget. Och förhoppningsvis kanske det öppnar för att hennes spänningar på djur ska släppa lite grann, om än lite. Det avdramatiserar djuren lite, eftersom de annars oftast är för långt bort ur hennes kontroll. Så, hur ser vår läxa ut nu innan nästa och sista tillfället 25/2? Let's summera!
Kom ihåg allmänt:
Hoppas det var lite intressant att läsa om vår kursdag, utveckling och planering Håll tummarna för att det ger några små framsteg! Jag vet inte mycket om vallningens värld, men jag vet med säkerhet att det finns få saker som gör mig så glad som att få valla med Vee. Eller ja, valla och valla.. Snarare att gå runt i hagen och öva lydnad och impulskontroll. Men att jobba med en hunds otroligt starka instinkter är svårslaget. Ibland leder det till stor frustration och otrolig irritation, men trots det och att man känner för att lägga av då man fått en unghund för sina synder, så räcker det att "hon gick lugnt, kontrollerat och koncentrerat i 10 sekunder!!!!" och det gör ens dag. Vallningen lär mig också att förstå och se min egna hunds minst, små ytte-pytte signaler och hur jag kan ligga steget före. Vee lär mig mycket, väldigt mycket. Även om det är mycket rytande från mig i hagen under passen just nu. Nolltolerans för fjantigheter, beröm för samarbete!
Ge och ta. Jag pratar ofta med folk om vad jag önskar för typ av vallhund nästa gång, och ja, en mjukare och mer lättformad hund hade inte vart fel och det hade nog passad mig bättre, en hund som är öppnare i huvudet med mjukare djurkänsla mer naturligt.. Men som jag skrivit tidigare; Lyckas jag komma ut och tävla med Vee i ett vallprov eller IK 1 oavsett hur lång tid det tar, så har jag lyckats. Om det så ska ta 10 år, envisast vinner. Och ofta känner jag inte mycket motivation eller ork att lägga massa spår med timtals liggtid, valla upplet-rutor eller traggla fotgående för femtioelfte gången när jag inte får en spontan feeling. Men oavsett hur det går i vallningen, och hur lite om ens något utvecklas från gång till gång så ger det mig en sån energiboost och träningspepp. Sen boostar det såklart mer när det går bra, ja då är det ju som på moln, men även om hon bara lyssnade liiite bättre än annars så ger det mig en vilja och en eld inom mig att träna vidare just för att jag sett att det finns där. Ja, jag vet inte. Lite snurriga natt-tankar märker ni kanske, men jag ville bara skriva av mig hur lycklig vallningen gör mig och hur roligt det är att få möjlighet att förvalta en så personligt utvecklande vallhund och få tillgång att göra det som den avlats till flera hundra år bakåt. Hur mycket blod svett och tårar det kommer ligga bakom den där lilla korta träningsfilmen på sociala media den dagen den publiceras. Hur mycket förtroende jag kommer lägga i Vee's tassar den dagen jag knäpper loss linan för sista gången. Det är fruktansvärt häftigt, och jag kunde nog inte hittat mer rätt! Ser fram emot att få fortsätta att utvecklas, lära mig och en dag även få uppleva nya äventyr med kommande vallhundar precis som jag får med Vee idag. Men den biten har vi inte bråttom med. Jag känner mig så otroligt omotiverad i hundträningen. Kanske är det mitt undermedvetna som säger, "Nu är det nog på blötsnö och kyla". Instämmer.
Denna veckan hittills har vi vilat helt och hållet från allt vad vallning och får är. Jag tror det behövdes efter såpass intensiv träning förra veckan. Och jag överarbetar ju liksom inte min hund direkt, och lever hellre efter att vi tar det lite väl lugnt så vilan aldrig blir ett problem. Men kraven som vi satte på henne förra veckan behöver tid att landa så vi kan komma tillbaka starkare i vallningen igen. Hoppas kunna få till något pass i helgen, då ska det dessutom frysa på så förhoppningsvis är det inte lika blött. Det hade iallafall gjort det lite trevligare. Denna veckan har jag pallrat mig ut och gjort lite nosarbete med Vevan. Vi fick också hem ett litet startpaket i Nosework med eukalyptus och tre olika små gömmor. Har försökt att lära in doften men har i princip nollställt allt vad sådan inlärning innebär när jag inte har tillgång till en stor mängd behållare eller en doftbana. Det kommer, hon tycker det är superkul än så länge så arbetsmoral finns det gott om. Jag ska fokusera på något annat som vi tränat denna veckan efter att det fått ligga på is litegranna, och fått sjunka in - nämligen personspåret. Det är det bästa med att det finns snö, blöt som fast. Jag kan se mina fotspår och se vart jag lägger näringen i spåret, samt så kan jag lättare hålla henne "on track" och se till att hon hittar rätt. I måndags fick hon två spår ute på ängarna en bit ifrån där vi bor. Första spåret - ca 100m, en vinkel på 90 grader (L-spår), godis i vinklarna, godis ganska tätt i fotspåren, liggtid på ca 15 min. Eftersom vi spårar själva och oftast har knappt med tid så blir det inte mycket liggtid, men det gör minsann inget säger Vee, ju tidigare man får arbeta desto bättre. Vi har innan mest spårat raka, korta spår med massa godis i varje fotspår för att få ner farten och slå på nosen och koncentrationen hos henne. Det gjorde vi några gånger i höstas utan större koll eller plan. Och till min positiva överraskning så spårade hon väldigt fint, tog varje fotspår och stannade in och fann alla små godbitar. Denna dagen hade vi sele och det gick väldigt bra även om hon fick spåra i koppel. Vinkeln tog hon bra själv, tappade bort sig lite på slutet när det blev lite sumpigt. Eventuellt fanns det annan vittring där. Andra spåret - ca 200m, två vinklar på 90 grader (U-spår), godis i vinklarna, godis lika tätt som spåret innan, mer appellkänsla, liggtid på ca 40 min. Mamma ringde innan vi hann gå, vilket gjorde att det blev en väldigt bra paus för att spåret skulle få ligga en stund och Vee fick passivitetsträna vid sidan om. Vi gick spåret med mamma i telefonen med, vilket gjorde att jag överlämnade mer ansvar till Vee. Godiset låg i vinklarna etc och hjälpte henne rätt. Detta spåret gick bättre än det förra. Nosen i kärnan i stort sätt hela tiden, lagom fart, tog varje fotsteg i nosen. Sedan fick hon springa av sig på vägen tillbaka. Tisdagen försökte vi uppletande och Nosework. Skicken gick bra överlag med leksaker som vanligt, men vi prövade en ny plats. Hon ignorerade konceptet av en ruta och sökte långt utanför vilket gjorde att jag fick hålla in henne med rösten eftersom vi sökte i stadsparken bland folk. Hon ville inte riktigt komma med sakerna sedan heller. Jag prövade att låta henne söka en penna vilket var för svårt i buskig terräng men hon tog ann uppgiften bra. Ska utveckla det med tiden men jag låter det ligga ett tag nu. Idag så tog vi två spår till, efter en ytterst tråkig vilodag igår! Första spåret - ca 150m, 3 vinklar på 90 grader (P-spår), godis endast några få gånger på varje sträcka, mindre godis i vinklarna, liggtid på ca 10 min. Härlig känsla, idag fick hon spåra i halsband och koppel, trädde kopplet under kroppen och höll emot lite mer för att hon tenderar att dra mer i halsband, vilket hon också gjorde. Att trä linan under kroppen puttar ner huvudet i kärnan lite mer vilket hjälpte henne. Väldigt noggrann i fotspåren, okej fart (lite bråttom), tog vinklarna jättefint utan inblandande av mig. Jag insåg dock att det var ett spår med bara högervinklar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att försvåra det på nästa spår. Överlag var detta en jättefin utveckling på måndagens spårande. Andra spåret - ca 200-250m, 4 vinklar på 90 grader (vänster, vänster, höger, vänster), godis endast i 2-3 fotspår per raksträcka (en eller två bitar), inget godis i vinklarna, liggtid på ca 30 min. Vi tog lite bilder och prövade min nya wi-fi adapter till kameran i väntan på spåret för att få lite liggtid. Adaptern kopplas till en app så man kan se live hur det ser ut i kameran via telefonen m.m. Jag ska pröva denna främst när jag fotar självporträtt framöver, planerar redan att få lite roliga bilder på lördag förhoppningsvis när det är uppehåll och kallare. Vee var taggad innan och lite snopen att inte få jobba direkt men gick snällt med och gick med på att sitta i knäet för lite bilder fastän det var rena plågeriet. Sedan gick vi spåret. Hon hade bra fart, superbra koncentration och även fast näsan inte var i varje fotsteg så ögat såg det, så missade hon inget godis vilket betydde att hon hade nosen bra i kärnan och gick efter mina fotsteg. Tappade bort sig lite i örsta vinkeln och snurrade lite när det inte var raksträcka eller högersväng (sa ju det!!) och jag höll emot och lät henne sköta det själv. Jag gav endast beröm där det behövdes. Hon sökte av runt vinkeln och hittade spåret nästan direkt och upptaget var hur fint som helst och hon var på banan igen. Resten av vinklarna var också lite svåra eftersom det inte blev något stopp för att käka godis som innan, men hon löste det bra efter hennes förra "misstaf" och tog snabbt upp och hittade rätt efter några få ögonblick av tvivel. Svansen i topp, och hon tuffade på. Hur fint som helst! Pepp, pepp! Vee är verkligen en tänkare. Inte så att hon riktigt tänker när hon väl jobbar, höhö, men mer så att hon lär sig av dagens erfarenheter och tänker över det tills nästa gång. Det är något jag gillar, även om det är jäkligt frustrerande när man står där och hunden har noll koll fastän man gjort samma om och om igen. Ja men visst, vi behövde ju bara vänta en vecka så låg det ju på plats! Hon är inte lätt på så vis och man är oftast osäker på om saker och ting går in och tas upp. Men jag föredrar att hon behöver vila mellan nya träningstillfällen och intryck för att bearbeta informationen. Då hinner jag också att samla på mig styrka, ork och motivation tills nästa gång när vi kan vila tillsammans! Nu sover hon gott, skithunden. Även fast vi är olika, så vill vi lika mycket. Även fast vi sällan tycker eller tänker samma, så vill vi båda få det att fungera för att kunna samarbeta harmoniskt. Och även fastän Vee är mycket hund som kräver sitt, hade jag inte hållit mig flytande utan henne. Hon är bäst helt enkelt. Min lilla byracka. |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |