Har haft lydnadspepp, motivation och träningsglädje det senaste - precis som Vee, vilket är superroligt då jag inte haft det på länge som jag skrivit tidigare. Äntligen mår jag någorlunda ok mentalt och har orken att fokusera mot vår målbild. Grejen är dock att fokusera på att fortsätta träna och inspireras när man äntrar social media. Jag har fått äran att få följa sååå såå många supergrymma, skitduktiga och talangfulla hundtränare på bland annat instagram, som först och främst delar sin träning och vardag och på det sättet demonstrerar metoder och utveckling jag själv kan applicera och pröva på min egen hund. Jättebra verkligen, och jag är 120% säker att jag vuxit i min allmäna kunskap om inlärning och olika metoder samt att jag och Vee fått bättre resultat i vår träning tack vare att se, lära och pröva. Men nu den senaste veckan hände något igen. Jag blev påverkad.
Jag blev påverkad på ett negativt sett av ett ekipage som egentligen var fruktansvärt duktiga, peppiga och inspirerande på alla sett. En ganska ung hund som utförde moment på träning som att det var SM, såååå snyggt!! Och nu när jag tänkt i efterhand på min känsla kontra videon och ekipaget i sig så har jag skärpt mig och tatt mig samman igen, haha. Men just då var det svårt. Jag satt med tappad haka över de fina momenten på skärmen och plötsligt fanns den där, den lilla mörka tanken. "Sådär fint kommer Vee aldrig utföra de momenten, som hunden på filmen", hunden som är 6 månader yngre och som redan debuterat i startklassen med uppflyttningsresultat. Vi sliter med detaljer, snabba sättanden/lägganden, grunder för de högre klasserna. Blickpunkter, positioner osv. Och anledningen till detta blev i slutändan jag själv. Jag var inte duktig nog. Jag hade väl inte grundat henne bra nog, inte uppmuntrat vissa sidor av henne nog, jag hade inte använt mig av "rätt" metod. Folk pratar om att deras hundar tar sin del av ansvaret ute på tävlingsplanen, men vad betyder det egentligen? Hur vet jag att hon gör det, och till vilken grad? Hur börjar jag om? Jag försökte sedan lägga tankarna åt sidan, eftersom jag kände igen de lagom destruktiva tecknen när det kommer till motivationsdödande. Vi lyckades ändå få bra känsla och resultat på våra pass därefter, och framsteg på detaljer vi sett och lärt från. Men jag tänker ändå på det när jag ser så många duktiga hundtränare, jag vill vara dom så mycket. De vet vad som behövs göras och när, de vet vart saker ska ske och kan göra sina kriterier sådär glasklara medan en annan sänder ut världens dimma till hunden stundvis. Jag försöker intala mig att de ofta har haft flera hundar osv, men jag har också till en viss del fått pröva mig fram mer eller mindre seriöst med tidigare lånehundar. Visst hade jag antagligen inte kunnat träna Vee så som jag gör idag utan de erfarenheterna, men jag är verkligen inte där jag VILL vara om ni förstår vad jag menar. Jag VILL längre, jag VILL kunna mer. Jag vill så gärna tävla och komma långt, inte för meriterna eller nån sorts påhittad prestige i det utan för att det måste vara så jäkla mäktigt! Men det känns inte som att jag har det som krävs för att ta min hund dit, och jag vill så gärna ha det. Men, nu lite pepp till mig själv här i skriven form. Jag tänker inte skylla på att folk har haft fler hundar, mer lättränade hundar, andra raser eller vad man nu vill skylla på. Jag vill istället skriva till mig själv att vi alla har olika inlärningskurvor, precis som våra hundar. Och jag vill uppmana mig själv att när jag har tid, råd och möjlighet att börja kursa även i lydnaden, för man kan inte läsa och bara titta på andra för att lära sig allt. Hitta den där bra instruktören du gillar och försök timea in en kurs! Och sist men inte minst. Rent tekniskt så behöver inte huvudet åka ner i backen när man lägger hunden, och andra sånna extra detaljer. Man kan få tillräckligt med poäng ändå, bara den lägger sig snabbt och direkt, du vet. Och det finns gott om tid att utveckla moment och lägga till detaljer. Jag har sagt att om vi så ska ta VP när Vevan är 10, bara vi gör det, så är det samma med lydnaden som jag trots allt brinner för med. Sen kan man inte förutsätta att vi får all tid på jorden tillsammans men vad finns det för lycka i det. Med andra ord, kämpa på, traggla, TRÄNA! Fortsätt att inspireras av andra, tänk att de prestationer du hänförts av och ibland i de lägre stunderna avundats är målbilder. Det finns alltid något att förbättra, lära om och slipa på! Det var trots allt det som var en av anledningarna att jag fortsatte med tävlingslydnad. Vi är unga och har mer att lära, och det ska bli roligt, inget annat. Och ut på plan med er när tillfälle ges, så man får på papper vad som fungerar och inte. Det gör skillnad! Det är verkligen ett double edged sword ibland att hålla på med något man brinner för!
0 Kommentarer
Hej alla! Det blev bara ett endaste inlägg i sommar, wow. Jag hade egentligen massor av tid men plötsligt hade jag min semestervecka och skulle hem på Ed Sheeran konsert och FTW-kennelläger i Fjugesta innan vi åkte tillbaka och jobbade många dagar i rad. Dessutom blev det ju så fruktansvärt varmt på dagarna fram till åttatiden så att träna gick i princip inte.. Vi hann dragträna ett par gånger, träna lite lydnad, agility samt en hel del kovallning som sagt. Sedan drog vi hem för två veckor semester innan vi reste vidare igen. Det var även då vi åkte till Uddevalla en fredagkväll i blåsväder och sporadiska skurar för att ÄNTLIGEN gå vårt efterlängtade MH. Har ju sedan jag blev intresserad av Aussien och brukshundar i allmänhet vart inställd på att lyckas man komma med på MH, så kör på! Det må inte vara nått krav hos BCn och det räcker idag med BPH för att få starta på brukstävling, men jag tycker det är kul och inte minst en ny och bra erfarenhet. Och jag fick på papper vilken jäkla cool, stabil, modig och inte minst skottfast unghund jag faktiskt har fått. Det var jag och Vee, samt 3 andra med en Dobermann, en Chodsky Pes och en Briard. Och med tanke på de hejarop och beröm vi fick tror jag nästan att Vevan hade starkast MH för dagen, fuck jantelagen! Jag är stolt! Jag tror absolut att de förväntade sig en vek, nervig BC som skulle gå upp i stress eller inte avreagera, och att vi då lyckades representera den positiva sidan av rasen för domare, TL och figgar var riktigt kul! Sedan gjorde vi inte så mycket den resterande tiden. Vi träffade Emma och Lincon inne på GMBK i Göteborg för lydnadsträning på annan klubb och appellplan. Först valde vi runt i 40 min utan att hitta sedan kom Emma och hittade oss, bra flyt med andra ord. Jag bodde även inne i stan hos min vän Ebba och hängde med mina mindre hundtränande vänner en längre period vilket var väldigt trevligt.
Vi träffade även Elina och Zaffran en sväng på långpromenad ute på ön innan flyttlasset bar av igen, denna gången upp till Sköllersta utanför Kumla, söder om Örebro. Varför flyttar jag då så långt bort igen och hur länge? Jo, först och främst så ska jag bo och jobba här uppe i minst ett år. Jag har fått jobb som djurskötare på mjölkgård och jag och Vevan hyr ett eget hus på gården. Dessutom ligger gården bara ca 30 min med bil från Fjugesta och FTW familjen som jag planerar att terrorisera samt våldgästa med träning och sällskap så fort jag kan få tillgång till egen bil. Jag sökte helt enkelt de flesta gårdsjobb jag kunde under våren samt sommaren, men fick väldigt få napp. Jag var nere i Kalmar och provjobbade på ett samt uppe här utanför Kumla och träffade mitt nuvarande samt några av deras kollegor. Jag valde helt enkelt detta för att jag iallafall hade nära till några jag känner oh har möjlighet att träffa (förhoppningsvis), till skillnad från Kalmartrakten. Hade det funnits något närmre hemtrakterna med boende hade det troligtvis vart aktuellt med, men icke. Så nu är vi här. Vi har ett rymligt litet hus med två våningar, en stor trädgård samt fält och skogspartier runt om. Och för att inte glömma alla kor vi kan titta på. Tyvärr får vi nog vänta ett tag innan vi kan få provputta lite på dom då de aldrig använt hund till djuren innan men förhoppningsvis kommer vi överens på jobbet så jag får fortsätta tills önskad tid och kanske då även träna Vee på djuren lite granna! Ska även fila på idéen om att få tag på ett gäng löpankor i hönshuset som finns på tomten med tiden men det ska finnas tillgång med. Varför blev det såhär nu då? Jo, kort och gott - jag sökte till djursjukskötarlinjen på SLU och kom in som reserv 31, som sedan gick ner som reserv 2 på andra antagningen. Då jag inte klarade mitt basår i Jönköping utan endast slutförde kemikursen under året kunde jag inte söka nya studier på gymnasienivå på heltid då jag inte skulle beviljas studiebidrag. Därför lät jag drömmen om att plugga veterinär dö, alternativt läggas på is, until further notice. Då jag låg precis utanför snittet på ansökan till Djursjukskötare fick jag hitta på något annat. Jag kunde inte flytta hem på grund av Vee och min pappas allergi och Vee har ju fortfarande svårt att ta det lugnt hemma och hålla sig till sina egna saker när det kommer till att tugga och gnaga ibland. Dessutom blev min mamma allvarligt sjuk under våren och livssituationen vändes upp och ner. Jag visste en sak iallafall, att jag skulle göra allt i min makt för att få behålla Vee, som fortfarande är ung, omogen, valpig och massor av andra synonymer. Jag ville utvärdera henne mer, se hur hon skulle mogna, om vi får bukt med separationsångesten/tuggapågrundavuttråkad. Jag har sedan länge sagt att blir hon aldrig bra så kommer det bli svårt att få det att funka med studier eventuellt jobb och annat i framtiden, men långt från alla hundar kan vara ensamma ansvarsfullt när de är runt året så jag ger henne tiden hon behöver. Så ja. Jag fick jobbet här på gården och flyttade upp efter mycket om och men. Offrade upp 4 timmar från vänner och familj i princip för att rädda situationen för mig och min hund, men jag har lite hopp om att kunna ta mig runt mer självständigt framöver så att jag kan träffa andra åtminstone. Dessutom så flyttar en hel drös av mina vänner för egna studier så jag hade definitivt mått sämre av att omplacera hunden, flytta hem och ta ett jobb på Burger King basically för att livet blev kaosigt. Tack och lov att det löste sig, då Vee såklart gett mig många grå hår och tårar men samtidigt så mycket annat positivt. Nu plot twist nummer två. Två dagar innan jag flyttade upp och ca 2 veckor innan upprop fick jag ett mejl att ytterligare två på djursjukskötarlinjen hade valt att hoppa av. Nu fanns det plötsligt en plats för mig, oh wow. Men vart i Uppsala skulle jag hitta stabilt boende för mig och en hund på 2 veckor? Vilka böcker skulle jag få tag på? Hur skulle jag säga upp jobbet jag PRECIS tackat ja till? Nej, det fick ändå vänta i år. Jag har som plan att i kombination med jobbet ska jag plugga kursen Engelska 7 för att höja mitt snitt. Så vill jag plugga nästa höst borde jag kunna komma in direkt eller på förök nummer 2 istället för 2 veckor innan.. Och nu bor jag dessutom mycket närmre Uppsala än vad jag hade gjort i Göteborg eller Södra Småland inför flyttar eller visningar. Såååå, med andra ord, detta blir nog rätt okej ändå. Nu har jag babblat på om diverse grejer ett tag. Vevan har iallafall nu blivit superhungrig igen (som när hon var valp ungefär) samt fått ett stort lydnadssug vilket är skitbra när vi inte kommit igång med vallmöjligheterna ännu. Vi tränar mest olika separata moment och nöter detaljpill men så fort jag får hem min nya planeringskalender från Adlibris ska jag samla både jobb, planer samt strukturerad hundträning däri så jag går ut med en plan på vad som ska göras och hur, samt vad som ska fokuseras på. Jag har äntligen fått tillbaka motivationen för seriös lydnadsträning med fokus mot tävling, stabilitet med mera! Det var så länge sedan jag hade det på riktigt sist, och att vevan svarar bra på det just nu är guld värt! Jag är även supersugen på att anmäla till tävlingsdebut i startklassen men det vågar jag inte förens jag har fri tillgång till bil men det blir väl iallafall troligast i början på nästa år då förhoppningsvis. Vi behöver se vad som händer, få lite erfarenhet samt se vad som funkar eller inte. Skulle det mot all förmodan funka skulle vi snabbt kunna ta oss upp och in i klass 1 under nästa år om man ser till vad hon klarar momentmässigt. Vi fortsätter detaljpilla, hitta varann och rätt engagemang och modus sålänge! Har även funderat på att lära in/grunda fler moment i de högre klasserna det senaste för att umanat och utveckla och inte minst variera. Därför har jag även tänkt sporadiskt pilla lite på brukslydnadsmoment framöver för just variationen samt att även utmana mig själv. Flera av bruksmomenten tar oftast lite längre tid att fixa och nu när vi även gjort vårt MH hade det väl vart lite skoj med iallafall en appellstart i framtiden, även fast drömmen om brukset även det lagts lite på hyllan, iallafall med Vee. Så mycket annat som tar tid och jag får nästan hålla mig till färre saker om jag ska komma framåt. Dock vill jag ju fortfarande skaffa mig en rejäl bruksras en dag och att då ha basic kunskap är ju en fördel, så även om vi inte tävlar mycket eller alls i brukset i framtiden så har vi testat momentinlärningen iallafall. Det ska bli så kul att planera detta framöver! De bränner alla häxor även om du inte är en. De letar och längtar efter minsta snedsteg. En gång i tiden var jag en av dom, det är jag inte rädd för att erkänna. Men jag är förbi det stadiet och jag är redo att vara transparent. För andra, för de som behöver något att prata om, och för mig själv.
Vi lever i en internetkultur, vilket oftast innebär att folk som du aldrig träffat kan se och följa allt du gör från det du väljer att dela. Detta kan skapa - och skapar, ofta hat, avundsjuka och osäkerhet hos människor. Det du gör och lyckas med blir en tävling, ett mål de måste slå. Det du misslyckas med blir en triumf för dom, för att de befinner sig i en till synes bättre situation än vad du gör. Ett fascinerande fenomen, eftersom detta oftast baseras på det lilla de vet om dig utifrån vad du valt att berätta för omvärlden. Jag kan förstå motiveringen om de känner dig, om så på ett plan att ni träffats flertalet gånger eller hamnat i konfrontationer med varann så de fått en uppfattning. Det var den situationen jag själv var i, innan jag beslöt mig för att släppa bitterheten och gå vidare. Men just att människor kan frodas så på en annan, okänd persons motgångar att hen är redo att göra vad som helst. Att man som person inte vågar säga det man tycker och tänker online, för där visar människan sitt sanna jag. Ofiltrerat, men ändå försöker alla leva sitt liv bakom ständiga framgångar. Blir vi transparenta, blottar våra själar för världen så kommer kråkorna för att ta sin del av kadavret. Det kan vara hemskt. Det är hemskt. Hundvärlden är en av många platser som innehåller detta. Dock har jag haft turen att få se allt mer och mer kärlek och stöd det senaste, vilket gett mig kontinuerligt hopp. Men man ser aldrig baksidan av månen. Det är för mörkt för att befinna sig där. Men den finns. Jag har beslutat mig för att inte bry mig längre. Jag har öppnat min instagram. Den som brukade vara privat. Jag har ett konto tillägnat mitt hundägande. Det är offentligt, precis som denna bloggen. Jag vet att dom finns där ute - kråkorna. Dock är jag inte lika säker på vilka dom är längre, vilket för mig är mer av en lättnad än tvärtom. Visst vet jag inte exakt vem jag borde "passa mig för" längre, men vet jag inte det hindrar det mig heller inte från att vara ärlig, och att visa vem jag egentligen är för dessa. Så att de faktiskt kan bestämma själv vem man tycks vara, och inte från orden av någon annan. Vi har alla kråkor, vissa fler än andra. Jag har tur. Jag har tur att jag inte längre känner att jag behöver gömma mig. Många har inte den turen idag, och det kommer förmodligen ändras för mig med. Men jag lever i nuet. Vi lever i en tidsålder där folk vill läsa om med och motgångar, men delar man annat än det förstnämnda med världen så blir man bränd. Jag vill följa dina med- och motgångar, för jag vill lära känna dig, eller delen av dig som du inte vill visa ansikte mot ansikte. Det outtalade samtalet som förs via text på en skärm. Jag kanske inspireras av dig, ser upp till dig eller önskar vi kände varann. Jag vill se en verklig människa. Det vill många andra med. Sen finns det kråkorna, och just därför ska man inte dela allt. Men att få lov att skriva hur du har svårt med relationen till din hund, hur den kanske inte har allt du önskar, hur ni kämpar utan resultat, hur kass du känner dig just idag när det kommer till hundträning är en befrielse. För det finns andra som dig. Just nu, precis förut eller imorgon. Jag har bestämt mig för att värdera den känslan över min rädsla för kråkor. En så länge har det inte bitit mig, men som sagt lovar jag heller inte att det aldrig kommer att göra det, eller att det inte är helt individuellt. Men personligen älskar jag att vara transparent, om ens lite. Jag vill att vi stöttar varandra. Du vet när man skrattar med någon istället för åt någon? Du vet när man lyfter upp någon istället för att dra ner? Försök se problem från andras perspektiv. Hur är denna personen/hur verkar hen vara? Är det värt att lägga sin kraft på att gå flera år i bitterhet? Ser du något fint, inspirerande eller liknande på instagram eller facebook - lämna en kommentar! Följer du någon som du ser upp till? Berätta det för dom! Jag är ganska säker på att de flesta blir jäkligt glada att höra det. Vi är alla människor. Jag medger att jag ex inte kanske kommer överens med en viss person. Vi har en brokig historia, men jag har sedan länge valt att lägga det bakom mig. Det förstörde mycket för mig och för andra i min närhet, men idag har det lärt mig en hel del istället. Och vet ni vad, jag tycker exempelvis att hon tar fantastiskt fina bilder och har en hel del vettiga åsikter om mycket annat. Men det finns andra, som inte förtjänat min förlåtelse. Kråkor. Dom vet vilka dom är. De kommer aldrig förtjäna den, men samtidigt lägger jag inte min aktiva tid på dom. Jag är transparent ändå. Vill dom skratta åt att jag har en hund med separationsångest, so be it. Vill dom skratta åt att min hund inte kan gå i koppel utan att halvt strypa sig, so be it. Vill dom göra det till deras egna problem, so be it. Jag är upptagen med att leva mitt liv och träna min hund. Det måste vara tröttsamt att försöka hinna med båda delarna. Det må låta hycklande, och det får man gärna tycka. Det tycker jag själv när jag skriver det. Men å andra sidan tänker jag inte lägga tid på att tala gott om någon som inte förtjänar det. Men jag tänker heller inte aktivt gå och berätta för andra om personen, det är för mycket arbete. Men jag har som sagt tur. Jag har turen att slippa vara ökänd bland hundfolk, så vitt jag känner till i varje fall. Jag har turen att ha vänner som stöttar mig. Jag har turen att hittills ha sluppit näthat av större grad, så jag enkelt kunnat skita i det. Alla har inte den turen. Men om jag ska vara ärlig har jag heller inte möjligheten att begränsa mig själv för andras skull. Jag har beslutat mig för att vara öppen, ärlig och transparent oavsett dödlighetsgrad. Dock så har jag filter för vad som syns igenom och inte. Jag vill dela mer men inte allt, för det har allmänheten inte med att göra. Men jag känner bara att många ibland gör hundägandet till mer än vad det är. För att citera en av mina favorit Drag Queens, Alyssa Edwards: "It's not personal, it's drag." Get over it, släpp det iallafall för en stund. Låt oss ha roligt och stötta varann istället. Känner ni att ni kan så våga visa er både mäktiga och därtill svaga! För oavsett hur svaga ni än må känna er, eller visa, så är ni mäktiga. Mäktiga att stå ut och göra det ni älskar mer än något annat, mäktiga att bestämma över ert eget liv och era egna beslut, mäktiga nog att vända kråkorna ryggen. Vi håller inte på med hund för att vi måste, för att vi vill bevisa något, för att trampa på varann. Vi gör det för det är roligt, för vi älskar det, för att det håller oss gående. Det var iallafall därför de flesta av oss började. Keep it that way. Remember why you started. Visa hur mäktig du är. Hur går det med ensamheten kan man fråga sig?
Jovars, inte så snabbt framåt tyvärr.. Dessutom har jag två bokade besökstider på torsdag på runt 2 timmar var som jag måste gå på utan hundvakt, vi får se hur det går. Jag har inte gått och handlat etc när hon vart själv hemma pga att jag inte haft tid, eller helt enkelt vågat, jag har dock suttit mycket ute i köket, gjort diverse ritualer fram och tillbaka och försökt i den mängd jag kan. Vee spenderar nu sin ensamhet i en avskärmad, lagom rymlig komposthage, med det hon får tugga på inuti. Dock då tygburen till koja hon hade där inne var hög nog för henne att klättra upp och därmed skutta över kompostgallret när det blev jobbigt, det kom hon snart på - problemlösare, en egenskap jag annars värdesätter högt, haha. Inte så kul att städa just då men lite roligt att reflektera över nu i efterhand. Jag har börjat lämna henne och gå den korta rundan runt kvarteret då och då, och ska utöka tiden drastiskt med runt 5 min varje gång nu under veckan är tanken, träna minst 3 ggr per dag. Jag har gått iväg ut och inte vart borta minst 40 min på runt 1,5 vecka nu iallafall och jag upplever att det möjligtvis gör henne tryggare att veta, möjligtvis inte. Förhoppningsvis har den ytterligare avskärmningen och införande av en koja bidragit lite till trygghetsfaktorn med. Igår bytte vi turburen mot stålburen, som är lite lägre, och lättare för mig att förvara, då det kunde gå in 3 st vevor i tygburen. Målet där är ju såklart att kunna ta bort hagen successivt med tiden! Till sommaren ska hon ev få gå ensam i hundstall en del medan jag jobbar (men förhoppningsvis även vara med en hel del), så det kommer kunna fortsätta underhålla träningen och skapa mer rutiner, samt att jag ska iväg en period i April, hoppas även där kunna träna en hel del, då utan hage såklart , samt kanske fråga om jag kan få hjälp av en äldre, trygg individ då Vee har funkat väldigt bra att va ensam en längre stund med en redan trygg hund för att se om det kan underlätta hennes ångestfylla tonårsperiod. Jag får ta mig i hårdkragen denna veckan, faktiskt trycka in denna träningen och samtidigt hinna plugga till fredagens tenta. Det blir en utmaning och jag känner mig otroligt omotiverad, men man får göra det man måste. I övrigt har vi haft paus från all sorts träning, även vallning ett tag. Dels för tentaplugget men oxå för allmän grå och trist period med 40 cm snö och what not.. Vi gick ut i torsdags och körde ett pangpass i lydnaden, men utöver det är det svårt. Dessutom är Vee lite knepig och obekväm i flera situationer, och vi får inte riktigt bukt med det. Det funkar liksom men hade hellre velat ha mer glädje än vi har just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Har en del frågor som jag hoppas kunna reda ut framöver med lite tips. I lördags vallade vi igen, men hunden har slutat lyssna utomhus helt i de förutsättningarna vi har. Fåren springer från Vee då hon som ni vet gärna är för på, och dom vill inte vara hos mig heller vilket resulterar att vi båda ständigt för gå efter fåren som springer runt lagårn' och upp för backarna täckta med djupsnö.. och när jag försöker låta hunden ta lite ansvar så stänger hon ut mig helt och lyssnar inte ens när jag panikryter, nödstoppen vill inte slå in. Relationen sätts på spel liksom. Säger jämt att jag ska bygga relation hit och dit och jag vet ju egentligen hur men känner inte att varken lek eller samarbetsövningar ger den effekt jag vill föreställa mig, vilket såklart sänker motivationen ännu mera.. Det blir den där tanken att alla lyckas utom jag med diverse vardagsgrejer just nu, och flertalet har en trygg hund till sin unga slyngelhund som kan lära den ytterliggare. De har haft den från 8 veckor och har en toppenrelation osv osv. Kanske är hon extra obekväm med mig för att jag "överger" henne och ställer krav på att hon ska vara ensam så mycket nu efter vad som hänt på den fronten, who knows. Svårt med en individ som kan vara så otroligt stenhård och tuff i ena sekunden, men så otroligt känslig i nästa. Det är en konst att lära sig en sån hund, helt enkelt. Vi tragglar på. Medans andra kampanjar fotgående och fjärr, kampanjar vi numera ensamträning.
Det är förvånansvärt lite saker som inte funkar i min och Vee's vardag, vilket är lite av ett under med första hunden i formen av en intensiv Border collie valp. Men allt var extra frid och fröjd fram tills ca 8-9 månader då valpen började känna av unghunds/slungelvibbar och bestämde sig för att hon minsann inte skulle vara ensam när jag lämnade huset en längre stund minsann.. Och det visade hon tydligt.. genom att riva ner och bita sönder diverse saker i vårt rum. Hon har bland annat strimlat ena sidan på en IKEA-papperskorg, vanställt en tandborste med tillhörande fodral, dragit ner och massakrerat diverse antal tomma bajspåsar, och gjort snöänglar med kaninens kiss-strö över hela golvet och i min säng. Älskar min hund... Nu är det så att jag särskilt i en chatt med min kära vän Vendela som har en hel del erfarenhet av ensamträning och stress relaterat till ensamhet hos hund, kom fram till vad som antagligen troligast är problemet bakom beteendet som jag inte verkar kunna få bukt på. Att ha en hund som aldrig kommer kunna vara ensam är omöjligt, iallafall i mitt liv, men då hon är trygg och lugn i att vara ensam på rummet bakom stängd dörr när jag duschar, lagar mat, äter i köket, städar osv. så tror vi båda att hon dels går igång på signalerna som säger "nu ska jag gå och vara borta minst 30-40 minuter och du får inte följa med" och att det stressar henne och att förstörandet både underhåller henne, minskar hennes egen stress och är självbelönande, men också att det troligast beror på en unghundsfas och slyngelålder som trädt fram mer och mer. Anledingen till det är att hon fram tills detta börjat varit lugn och klarat ensamheten i runt en timma utan problem så länge jag inte lämnat något som kunde uppfattas som ätbart eller som luktade väldigt ätbart, vilket jag snabbt lärde mig att undvika. Men, plastpåsar och tandborstar varken luktar gott eller går att passera som ätbara. En ganska stor beteendeförändring helt enkelt. Och den triggas när hon tror jag lämnat huset. Sitter jag i köket? Fine! Sitter jag på toaletten? Okej! Duschar jag i 35 minuter? Super! Men! Ger jag signalerna att jag ska lämna huset en längre stund, då kommer det krypande. Dessutom lyckades jag förra lördagen lämna henne ensam hemma i 2 (!!!) timmar på villkoret att jag plockade bort ALLT attraktivt som hon brukar vilja eller kunna tänka sig förstöra. Och därför utlöste det inga större skador. Däremot gick jag och gjorde iordning mig för natten i 20 min senare den kvällen och då hade hon förstört min digitala ritplatta till en nästan oanvändbarhet, då hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka såpass snart igen. Varje gång jag kommit in och nått vart trasigt eller eliminerat från jordens yta av unghundens ytterst välfungerande små tänder, har jag inte brytt mig, bara suckat och plockat undan det och frågat mig själv hur fan detta ska gå överhuvudtaget. Hon har inte fått skäll, hon har inte fått beröm. Men något säger mig att hon vet något när hon skamset möter min blick när jag öppnar dörren. Kanske som för att säga "Det är ditt fel alltihop du som övergav mig". Nåväl, kampanja ensamhetsträning. Jag ska plocka undan allt av värde och intresse varje gång hon lämnas längre. Och jag ska ta på mig jacka etc och hela faderuttan flera gånger per dag. Jag ska rassla med nycklar, slänga i ytterdörren och jag ska sitta timmar i köket vid mån av möjlighet. Vi ska klara det här. För hon är kolugn så fort jag är med henne igen, hon är kolugn så fort hon har koll. Och jag vet ifrån vallningen att hon har ett extremt kontrollbehov, särskilt just nu. Inte konstigt att man vill ha koll på flocken när man är vallidiot. Jag hoppas faktiskt kunna göra slag i saken och uppdatera iallafall veckovis på vår stundande komna träning. Och jag hoppas att någon kanske finner intresse i att följa det, oavsett om det går mot guld eller käpprätt åt helvete (då kan ju de som är skadeglada få lite lycka, då de annars verkar leva otroligt bittra liv). Det känns som att det idag lägga mycket spotlight på det "glamorösa" träningslivet, som även jag bara velat blogga om innan. Men vardagen är viktig, och vikten av ensamhetsträning är förskräckligt tung, för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv tillsammans utan låsningar i vardagen. Jag måste kunna handla, eller gå till läkaren etc. utan att hunden välter huset. Det har hon gjort tillräckligt. Nu kör vi. Nu var det så att jag spenderat 1 timme på ett långt och utförligt inlägg med tankar och träning, innan weebly tyckte det var dags att logga ut mig innan jag hunnit spara/publicera det. Gud vet att jag inte tänker skriva om det, vilket var synd, för det var faktiskt ett av mina bättre inlägg... Ibland vill jag bara ge upp, då detta hänt allt för ofta och när jag väl kommit in i ett skriv flow så tänker jag inte direkt på att spara regelbundet. Man tycker ju att det bara ska fungera. *suck*
Iallafall, det har vart väldigt mycket vila det senaste då jag legat efter i skolarbetet. Tur som jag har så hanterar Vee det helt okej, men eftersom jag märkt hur det kryper i kroppen efter ett par dagar av minimum stimulans så får man som matte lite väl dåligt samvete. Därför har vi försökt trycka in lite lydnadsträning på de lite längre promenaderna. Och igår fick vi lite feeling när vi hittade en liten gräsplan så vi körde ett litet pass och hör och häpna, valpen utvecklas om ändå väldigt lite i taget. Jag har börjat skämta om hur det bor en malle i den 11 kg tunga Bc-tösen då hon kampar och hugger efter föremål som en. Hade vart ballt och se om hon skulle vilja hänga i en bitarm någon gång. Men anyway, detta gjorde vi:
Vid gräsplanen finns en mini lekplats med lite olika leksaker man kan gunga på, som Vevan fick sitta och klättra på för att träna balans och muskler lite granna. Kravlöst, roligt och massa godis som får vevan-svansen att bli en propeller. Det var egentligen bara planen innan jag bestämde mig för att träna lydnad. Efter det körde vi byteslek som vanligt. Basic byten, men istället för att byta så kvickt som jag brukar lekte jag mer och länge mellan varje byte. Hon byter bra, bara att det är svårare om hon skulle få leksaken själv. Vee älskar att värma upp med kamplek. Det är nog en av hennes favoritsegment i vår träning. Jag lyckas i stort sätt alltid få med henne på mina noter med hjälp av det! Vi kombinerade det med lite runda träd då hon älskar det med så mycket att hennes skall hörs till grannstäderna, jag svär. Man märkte att hon behövde få ur sig kamplek och energin och inte bara den tuffare hjärngympan. Jag har tränat tysta rundanden utan kommando det senaste runt stolpe inför lydnadens kon. Får helt enkelt hitta ett nytt kommando till det som betyder "nu kör vi lydnad och då är vi tysta", eftersom det inte gör hela världen om hon gapar halsen av sig på agilityplan, där är hon liksom inte den ända - plus att det faktiskt är tillåtet i agility jämfört med lydnad... Förhoppningsvis får vi bukt med det! Sedan prövade jag att försvåra bytesleken med lite krav när hon väl var lite urblåst. Jag släppte leksaken till henne och sprang bort och lockade med den andra leksaken. Några gånger sprang hon efter med leksaken, släppte och tog den andra, men andra gånger kom hon av sig och tappade fokus och stack. Vad som hjälpte där var en lång vissling som fick henne att fokusera, bryta och byta utan onödigt tjat. Kul att hon är så lyhörd på vissla men å andra sidan så vill jag ju inte paja framtida vallningskommandon på vissla. Har redan nu i vardagen grundat en inkallningsvissla som jag visslar ibland när jag kallar in henne som förhoppningsvis kan appliceras med visselpipa i framtiden inne i hagen. Men nog om det. Jag hoppas att jag från visselsignalen kan påminna henne på byt-kommandot och senare kunna plocka bort visslingen helt. Vi får se vad det blir, eller om igår bara var en engångshändelse, haha. Vi fick iallafall till flertalet bra repetitioner vilket gjorde mig superglad. Det är sånna dagar man ser en ljusglimt i tunneln av hopplöshet. Därefter satte vi igång med själva lydnadsmomenten och som vanligt startade vi med fritt följ medans fokus var på topp och hunden mottaglig. Jag belönade henne mestadels med klicker och godis och positionerna, svängarna, vändningar på stället osv var faktiskt helt okej. Uthålligheten är ännu långt ifrån på topp, men mycket bättre. Fokuset när hon är med mig är fint. Jag är nöjd med helheten och tänker inte pilla i detaljer förrens hon kan momentet. Vi prövade en ny sorts externbelöning och jag utmanade henne på flera plan. Jag la ut en av bytesleksakerna och satte kraven att arbeta trots att den låg där, samt att hon skulle byta till min leksak efter belöningen. Det gick chockerande bra!! Jag fick påminna henne lite i fotgåendet men egentligen inte mer än vanligt. Hon gick följsamt med både mot leksaken, från leksaken, vändningar osv. Jag är nöjd, helt enkelt! Sen körde vi fjärr med fokus på skiften med låsta bakben och att inte förflytta sig. Uppsittet börjar sitta bra nu, förutom de gånger när det slår över, vilket dock blir mer och mer sällan. Vi har repeterat uppsittet regelbundet i 2 månader nu så därför har jag heller inte bråttom med ståskiftet, som inte alls är viktigt ännu, men som sagt är lika bra att börja få till redan så man hellre kan peta i det sen. Vi har i stort sätt hela startklassfjärren. Ligg har blivit hennes paradmoment och är superfint. Måste bara belöna mer oförutsägbart så hon inte tar händelserna i förväg utan väntar in mina kommandon! Har även kombinerat ståskiftet med hennes fina handtarget vilket gör att hon ställer sig rätt, kontrollerat och flyttar inte bakbenen - med andra ord precis som jag vill ha det. Hon fryser med nosen i handflatan och förhoppningsvis kan jag plocka bort den efter hand. Vi prövar oss fram, då metoden med en bräda/pinne framför har noll effekt för henne och ger inget förstående (men det beror kanske på att jag har ca 10% koll på metoden med höhö..). Jag Har prövat stå från dag 1 vi började lära in fjärren men stå är svårt för henne. Det får ta sin tid, och när hon är säker på sitt och ligg kan man ju lägga extra krut på stå om det inte skulle fastna tills dess. Tjoho! Även fjärren körde vi med leksak bakom hennes rygg. Svårt och hon hamnade lite snett pga det men det tar sig nog om vi fortsätter då och då, med variation mellan godis och leksak samt externt. Efter det körde vi en inkallning med och utan extern leksak bakom hennes rygg. Först utan har hon bra fart, sitter kvar bra och kommer in rätt. Dock hoppar hon in, slår i benet och vänder i luften. Så ja, lugna ingångar blir det också att traggla, vilket vi börjat repetera igen, men mer om det snart. Hon var förvånadsvärt fin med extern leksak också, bra fart in men positionen var svårare och hon behövde lite stöttning. Blir kul att jobba vidare med. Under passet lade vi kraft på att sitta kvar och invänta vidare kommando eller frikommando. Även när vi lekte fick hon sitta kvar trots att jag sprang iväg med leksaken. Hon har svårt att koppla om från explosivitet till fokus vilket vi ska inkorporera mer och mer i träningen, men jag tror lite kommer med mognad och ålder också. Huvudsaken är to make it work, så att säga. I lördags repeterade vi klossträning, positioner och svängar inomhus, vilket hon var taggad på och i och med hur mycket bättre de delarna var på söndagen lönar det sig att underhålla den träningen med. Jag måste se till att belöna ner henne i aktivitet i högersvängarna annars är hon för snabb med bakdelen och tänker inte på positionen men that's about it! Jag får även ha som nått litet projekt att lära henne klossen fast med en tasstarget, eftersom hon tycker det är knepigt. Med pallen tränade vi position i kombination med att hon fick hålla apporten, vilket fungerade oväntat bra det med. Även att apportera apporten en bit bort och gå in i position lugnt och fint funkade när hon väl fattade vad jag ville. Lite frustrationstugg i början men när hon insåg vad som utdelade belöning gick det genast bättre. Jag tror att det med denna metoden kan bli lättade att komma tillbaka med föremål generellt och inte sticka. Kul när man prövar något nytt, utmanar och det utdelar sig. Peppigt om något liksom. Men. Jag skriver mest positiva grejer om träningen här. Men det är inte alltid lätt, även om man ofta får mycket intresse, följsamhet och will to please gratis med vallhundraser. Ibland står jag där med frustration upp till knäna, när inget verkar fastna, eller när idéerna tar stopp. Och ja, då blir man den där irriterande matten och får en hund som som tänker "hon blir sur och har noll koll, jag gör annat istället så hon får tagga ner". Så är det. Men vissa träningar är såhär trevliga där majoriteten funkar! Men vi kör oftast med samma krav hela tiden, tills jag känner att det är dags att utmana och pröva lite främmande vatten. Jag tror att ju mindre krav jag ställer, desto större är chansen att vi får ett bra träningspass, även om detaljer inte satt. Sen är vissa dagar bättre än andra. Men hundträning och bubblan man får tillsammans är bästa mindfulnessen om ändå bara för en stund när man annars sitter dränkt i plugg. Går det då bra, blir det liksom bättre. Så när det väl går bra så motiverar det en att berätta, liksom! Sen angående kraven, det gäller knappast för alla. Vissa ligger ju på högre nivåer, tränar tävlingsmässigt osv, men då jag aldrig tävlat en hund i lydnad innan så ha jag mest fokuserat på helhet än finslip. Och hundarna jag haft har dessutom krävt en hel del humor och kreativitet. Vee är nog inget undantag. Ser alla peppiga, glada hundar på instagram och facebook och blir så glad. Och jag inser när jag reflekterar att det är det jag vill ha innan en perfekt position. För får du en hund som blir glad av att jobba med dig på en annan nivå än just behovet att jobba med dig som förare, som ex. finns hos de flesta vallhundar generellt, så blir allt så mycket roligare. Jag har så mycket att förbättra hos mig själv, och att köra Bc har introducerat mycket nytt. Men jag brukar säga till mig själv att "lyckas jag med henne, så har jag utvecklats något enormt". För hon är tuff, kvick och lite egensinnig. Och lyckas vi tävla, komma någon vart osv, så kommer jag vara otroligt stolt över mig själv. Över oss. Och roligt ska vi ha! <3 Detta inlägget skrev jag en natt när jag tvivlade på mig själv, bara ett kort tag efter jag tagit emot Vee. Funderade länge om jag skulle ta bort det eller inte, men tycker det finns något viktigt i texten som kanske flera känner eller har känt igen sig i någon gång i sitt hundägande. Den där känslan.. Läste en gång att "0m dina drömmar inte skrämmer dig lite är dom inte stora nog". Jag tog rädslan som ett gott tecken helt enkelt. Det är okej att vara rädd, så länge det inte blockerar en från att se framåt. OBS.Tankar som jag tror infinner sig i fler huvuden än mitt eget då och då. Även om dessa exempel utgår från mig själv och vissa punkter är mer irrationella än andra. Bara för att jag är orolig, betyder det inte att det är vår verklighet. Men jag vill också poängtera att rädsla inte alltid är negativt.
Och det är okej.
Det är inte hela världen. Det brukar faktiskt lösa sig. Oftast så oroar man sig i onödan. Men trots det så är det okej att säga, "Jag är rädd." Det börjar närma sig slutet på 2017 och en start på ett nytt år - 2018. Och nu är det ju så att jag äntligen fått äran att börja detta nya år med en fyrbent, svansbeklädd arbetskamrat vid min sida. Detta blir första gången jag sätter egna mål på mig och min egna hund och jag är faktiskt ganska taggad på ett helt nytt år att ta vara på och träna hund! Fullständiga mål jag hoppas kunna påbörja iallafall under 2018 finns under fliken "Vee" under "Hundar", för er som vill snoka lite. Jag har inte direkt lagt massor av tid på att sitta ner och tänka över målen, så vem vet det kanske dyker upp något under året och det är också därför målen är ganska vaga. Tänkte dock dela lite önsketänkande här i ett eget inlägg också då jag har lust att spåna lite inför vissa särskilda mål som jag vill lägga lite mer krut på än de "självklara" målen och varför! :) Nosarbete!
Jag vill lägga mer tid på nosarbete under 2018. Vi har börjat introducera att man kan jobba med nosen genom att leta mat/godis i terräng, korta spår med godis i varje fotspår, lite upplet och söka leksaker i knepiga miljöer. Vee har inte fattat vad charmen med eukalyptus är tyvärr. Vet inte om min bägare med eukalyptus jag köpte på MyDog förra året är för gammal? Den doftar inget för mig som människa men hundar har ju trots allt bättre doftsinne. Ska ändå skaffa mig en extra doftgömma på nästa MyDog då den enda jag hade har försvunnit under året, kanske kan man fråga då om de kan tappa doften.. Vad vill jag då få möjlighet att göra inom området under 2018? Jo, jag vill spåra mer! Särskilt medan jag ändå har tillgång till lagom mängd ängar, åkrar och skog! Hoppas det blir lite snö redan i december/januari så det blir lite lättare att se exakt vart fotspåren är så jag lättare kan placera näring. Målet är att gå ett okej MH under våren och kunna starta i appellspåret i framtiden, men en sak i taget. Det hade iallafall vart roligt att kunna lägga ett spår på 300 meter och aktivera henne på det sättet med. Så det får det bli något av! Ska se om jag kan hitta något sätt att introducera nosework då hon söker hur fint och noga som helst efter leksaker i dagsläget och är hittills väldigt fin och orädd bland miljöerna. Upplet vill jag också fixa - särskilt mot brukset. Men vi jobbar fortfarande mot att hon ska komma tillbaka med leksaker överhuvudtaget. Söket tar vi inte detta kommande året utan det får vänta ett tag tills jag landat och är säker på vart jag ska bo ett tag och kan hitta någon form av grupp som jag kan träna med, då det är väldigt svårt att träna sök på egen hand. Vem ska hon då leta efter liksom? Lydnad! Vi ska fortsätta traggla, och då med tydliga mål i sikte. Vi har sakta grundat och tränat under de 2 månader vi spenderat tillsammans och hon kan mycket, men nu ska vi träna på att det ska hålla och utveckla, kedja och allt sånt där ROLIGT, hah. Målet är startklassen i lydnad under 2018 och det ska vi nog kunna greja! Redan nu klarar hon vissa av momenten, men som sagt - det ska hålla vart som helst, när som helst och i ett helt program! Blir det inte officiell tävling ska vi leta reda på en träningstävling eller liknande så vi får startat! Fotgåendet och fjärrdirigeringen blir redan vinterns projekt, och jag funderar på att föröka filma eller dokumentera på något sätt vår "utveckling", lite som Fabio Mot Startklass- inläggen som jag förövrigt aldrig publicerade klart. Äsch. Men målet i lydnaden är inte bara att vara startklara, utan att också ha ett väl fungerande fotgående och en okej fjärr med sitt-ligg-stå med låsta bakben och en hund som är medveten om sina positioner. I startklass behöver hon bara lägga sig, men det skadar aldrig att lära in fjärr i förebyggande syfte :) Agility! Jippie, vi ska börja träna agility på riktigt!! I mitten av April fyller Vevan 1 år och blir då klar för röntgen av höfter och armbågar men även för att hoppa, springa slalom m.m. något som vi väntat med hittills. Är hon fri så blir det agilitykarriär, annars blir det hobbyträning! Jag har varit för lat att bygga om slalomet till ett alléslalom på klubben men under mitt sista halvår i Jönköping ska jag ta tag i mig själv och ställa om det, haha! Slalom och tunnlar ska läggas krut på, och sedan kombinera dessa med handling och belöningsplaceringar. Än så länge tränar vi handling mellan träd, stolpar och annat vilket hon svarar högt och glatt på (se: SKALL SKALL SKALL). Sen får jag väl passa på att introducera balanshindren lite med, även om jag siktar på hoppklassen innan agilityklassen (förutsatt att höfterna är ok då som sagt). Gungan är aldrig fel att grunda, både för självförtroende och för balans och mod. Vi håller tummarna för godkända hälsoresultat. Kurs! Vi vill gå kurs! Inte vad som helst, beroende på vart vi bor hade det vart roligt att gå lydnad eller ev. agility för någon av alla de instruktörer jag gillar. Vi vill fortsätta med vallningskurser, men det är en annan femma och mer "självklart". Kursmiljön ger ju även guldtillfälle att träna på fokus och passivitet bland andra hundar och det skadar aldrig att få fortsätta betinga. Dessutom skapas en annan motivation till att träna och man blir inspirerad, får tips och idéer. Liksom, gud vet allt fel jag gör med min hund just nu som jag inte vet om, hehe. --------- I övrigt med ex. vallningen har jag inga direkta mål förutom att fortsätta gå kurs, träna privat osv bara för att få gå på djuren, och utvecklas. Särskilt till våren då hon blir äldre, mognare och man kan gå in och peta mer :) VP är inte ens på kartan nu, då vi inte kan träna tillräckligt regelbundet. Vi får se hur framtiden yttrar sig, för någon gång ska vi ta det som en liten "bekräftelse" på att hon faktiskt är en häftig liten vallhund. Och får man önsketänka hittar vi får vi kan träna på ofta så vi sedan kan börja tävla där med! Och sist men inte minst, en till sak som inte direkt räknas som mål och som jag nämnde lite tidigare - Åka till tävlingsmiljö, öppna träningar och träna! Både aktivt och passivt. Det hänger lite ihop med kurser. Vi behöver vara i rörig miljö, andra hundar, barn, folk osv. och bara kunna träna på att vara i en bubbla! Extrem störningsträning för att det sedan ska bli busenkelt på tävling. Sen även passivt som nästan är viktigare. Ta det lugnt vid kanten av agilityplanen osv. Något vi tyvärr inte kunnat göra alls hittills pga brist på bil. Planen hittills är att Vee ska med till MyDog i Januari. Stressigt? Ja. Onödigt? Kanske. Men ett ypperligt ställe att miljöträna extremt, träna på hallarnas mer öppna platser samt chilla vid ringside. Och så får jag en trött och nöjd hund efteråt som inte bara fått miljontals intryck, men även fått anstränga sig för fokus och koncentration! |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |