Hallå igen, ännu ett uppehåll som heter duga. Har dock uppdaterad en del på instagram under denna perioden då det generellt är både enklare och mer tillgängligt i vardagen!
Har ni instagram? Följ oss där!

Nåväl, vi har flyttat ner till Reftele, mer specifikt på Vevans 14 månaders dag, 16/6. Under sommaren jobbar jag i djurstallarna på Stora Segerstads Naturbruksgymnasium, med bland annat mjölkkor, grisar och höns! Jag trivs jättebra och det är verkligen ett stimulerande arbete. Uppe med tuppen vid vanliga fall, jobba fysiskt hela dagen och sedan däcka på kvällen. Dock blir det svårt iallafall nu i början att alltid få tid över till Vee varje dag då man blir helt slut i kroppen. Jag går enligt mätningar en mil sammanlagt varje dag i obekväma stövlar liksom. Men någon kväll får vi ihop ett lydnadspass, en annan kanske v kör lite agility och andra fysar vi med tex. kickbike/sparkcykel så den fysiska energin tas ut rejält.
Jag har dock vart kontinuerligt dålig på att planera om ens lite överlag när det kommer till hennes träning så det ska jag försöka denna kommande veckan, främst på de lediga dagarna när vi har hela dagen på oss! Planerar bland annat att bygga någon form av längre agility-kombination på tisdag och nöta med henne av och på tills hon lyssnar, följer och vi klarar den utan problem. Blir en rolig utmaning. På tisdag är det dessutom min födelsedag!! Jag fyller 20 och det är väl typ då ett nytt kapitel i livet ska börja eller nått, jag vet inte. Men oavsett, det betyder helt enkelt att ytterligare ett år gått och att ett nytt ligger framför mig, hur det blir får tiden avgöra. Oavsett, vad är bättre än att fira in 20 år än med riktig agilityträning och förhoppningsvis lite nötvallning på det? Mja du, det är allt svårslaget om jag och Vevan får säga det själva!

Apropå nötvallning! Jag skrev på instagram när vi provjobbade på gården att det inte blir någon nöthund av Vee. Första gången hon träffar kor, särskilt på nära håll. Vuxna kor, inget intresse av att flytta på sig för varken människa eller hund och en nervös Vee = inget bra, haha! 
Men i veckan när jag jobbat i svinhuset med min tidigare vallningsinstruktör berättade han att han brukar träna på korna under lunchrasten och bjöd med oss och självklart (!!!) tackade vi ja. De har precis släppt ut en liten grupp med ungdjur i en hage bakom vårt hus bredvid ladugården och de hade aldrig träffat en hund innan. Dock väldigt coola kossor må jag säga då de var snälla och flyttade sig för hundarna, lunkade och travade  på, och utmanade inte. Lite skönare för Vee iallafall med, då hon är för oerfaren för att jobba riktigt med tunga djur som gör motstånd. Bekvämt för både djur och hund gör att hela träningen blir mer avslappnad och trevlig för alla parter.
För mig som förare märks det iallafall att tändningen på fåren sitter i på henne även på kor, vilket är positivt. Mycket mer avslappnade rörelser i det stora hela, lyssnar bättre, och jobbar lite klokare helt enkelt. Jag har ju ännu inte befäst några höger/vänster på henne så det är lite osmidigt men stoppet i form av ett "lie down" sitter bättre än det gjorde i slutet på april. Dock brast hon ibland, rann runt djuren för att hävda sig lite och sätta dom på plats innan hon samlade sig igen. Hon går inte på dom överhuvudtaget, som hon försökte länge med fåren i början - men det handlar ju om djurhantering så hon har långt koppel eller lina emellanåt när vi håller oss närmre. Jag tränar annars på hennes tempo, nöter vidare på stoppen och signalkänsligheten då unghundshjärnan ibland tappar bort mig och låtsas vara döv. Vi tränar på att avslappnat stanna vid djuren och vänta ut dom, självbehärskning och att avslappnat röra sig nära runt djuren (i nuläget utanför fålla). Har lattjat lite vidare med höger och vänster och känt mig lite fram men inga större framsteg, hon lyckades dock fixa en utgång vänsterflank igår som jag inte riktigt vet vart ifrån den kom. Fint i varje fall!
Bästa sättet att trötta ut en liten BC-dam måste jag säga!

Såå ja, det var väl det egentligen. Har funderat på om jag skulle försöka lägga upp filmer eller så här på bloggen men det tar sådan tid att ladda över mobilfilmer och att filma med kameran så vi får se. Kanske hinner filma en liten "vardags"film under tiden här iallafall, men ja, jag har inte orken till så mycket extra arbete tyvärr, hehe. 

Hoppas ni har det gott där ute i sommar. Ska försöka att träna lite mer och uppdatera efter hand så det blir lite mer träningsrelaterat här på bloggen likaså! 

Hej igen, jag skulle egentligen skrivit ett utförligare inlägg här om röntgenresultat osv, men då jag har en hel del att göra i vardagen just nu så att jag inte hinner med så mycket extra hundrelaterat så drar jag allt lite snabbt.
Vee röntgades med resultated C-höfter och 0/0 på armbågarna. Jag ansåg inte att hennes ena höft, som troligtvis gav anledning till att det blev C och inte B då den andra såg bättre ut, är såpass dålig för att vara C så det var väl lite osäkert vilket håll de skulle bedöma då bäckenbenet dessutom var lite sned på bilden, men jag är inte förvånad. Men Vee har hittills inget problem med den något grundare höftkulan och då HD är problem som vanligast kommer med åldern om det inte är grov höftledsdysplasi är jag inte orolig och fortsätter som vanligt med vallningsträning, lyndad, bruksspår och agility på träningsnivå. Jag har ändå alltid haft som mål att hålla henne i lättare form och med bra muskler så där behövs det inte heller kompromissas.

Mitt telezoom som i Fjugesta föll i stengolvet och tappade all möjlighet att fokusera är nu lagat och upphämtat av mig i Göteborg så det får jag checka nu snart så allt stämmer som det ska. Har int haft något vidare fotointresse sedan Fjugesta men ska försöka ta mig ut och få några nya, fina sommarbilder på Vee innan det är dags att jobba och energin inte räcker till lika länge. 
Så förvänta er kanske inte några textinlägg här på ex antal veckor igen, men kanske ett eller till och med två bildinlägg om jag får till det.

Annars har vi fortfarande tålmodigt väntat på vallningsmöjligheter men det verkar inte hända innan vi flyttar ner till sommarjobbet så vi får göra det vi kan och träna mycket lydnad etc istället ett tag nu för att hålla igång, när Vee ändå kommit ur det mesta av hennes jobbiga period när hon vägrade att engagera sig och vara explosiv i vår lydnadsträning! Får ta vara på det och hoppas hon kan få vara med lite mer i sommar på jobbet iallafall, vare sig det lyckas bli någon vallning eller om det får räcka med att hålla koll på kor osv. Det får vi se. 

Så, det var väl det! Jag ska återgå till tentaplugg i Kemi och njuta av att vi har AC inomhus när det är 26 grader och vindstilla ute. 
Hoppas ni har det bra därute!

Idag hade jag bokat röntgen och vaccinationstid till Vee 10:30 nere på en av stans mindre (men väldigt bra) kliniker. Såklart hade mobilen dött under natten och jag vaknade i panik när Vee väckte mig och tänkte "fan, nu är klockan 12" men till min lättnad visade klockan 9:50, vilket är fullt dugligt då kliniken ligger 15-20 min promenad från vårt hus. Jag hade packat det jag behövde ta med dagen innan och sände en tacksam tanke till Oh My Dog att jag fick hem vår fina mapp för ett tag sedan så jag hade alla viktiga papper redan på ett samlat ställe, annars hade jag fått leta länge, hehe. 
Vi kom iallafall dit i tid och Vee var suuperglad av att få uppmärksamhet av veterinären, kramas och tjuta är ett måste!
Sedan fick hon lugnande, damp ihop och blev röntgad. Första gången jag har en hund som ska röntgas och första gången jag är med på röntgen. Spännande, särskilt när det måste vara precist för att få rättvisa bilder man kan gå efter. Sedan tog vi båda armbågarna med. När vi väl var färdiga fick hon uppvaks-spruta och vaccinet direkt och fick sen lugnt vakna inne i ett besöksrum och jag fick några snabba mobilbilder på resultatet. Det skickades in till SKK på stört, så svaren kommer inom en vecka, och det ska bli så spännande att se vad de tycker. Men allt jag tänker säga att det ser otroligt mycket bättre ut än jag väntade mig, men då är jag "lite" pessimist med. Hon har ju inte haft några problem fram tills nu så det känns skönt att se vad det blir för bokstav på dom. Armbågarna såg också bra ut!

Det är ju jäkligt tufft när man importerar valp från ett land där man inte röntgar vallhundarna, det blir mer jeopardy än i ex norden. Dessutom har Vee's gammelmorfar lämnat väldigt blandade resultat genom åren, och jag tror inte någon av syskonen kommer att röntgas då ingen kommit till Sverige vid valp- eller ung ålder. Moster och morbror har B- höfter i varje fall. Och vad för bokstav SKK än må sätta så ser det fint ut i mina ögon och kommer förhoppningsvis ge henne ett smärtfritt liv! :)
Bilder kommer ev när resultatet är inne.

De bränner alla häxor även om du inte är en. De letar och längtar efter minsta snedsteg. En gång i tiden var jag en av dom, det är jag inte rädd för att erkänna. Men jag är förbi det stadiet och jag är redo att vara transparent. För andra, för de som behöver något att prata om, och för mig själv. 

Vi lever i en internetkultur, vilket oftast innebär att folk som du aldrig träffat kan se och följa allt du gör från det du väljer att dela. Detta kan skapa - och skapar, ofta hat, avundsjuka och osäkerhet hos människor. Det du gör och lyckas med blir en tävling, ett mål de måste slå. Det du misslyckas med blir en triumf för dom, för att de befinner sig i en till synes bättre situation än vad du gör. 
Ett fascinerande fenomen, eftersom detta oftast baseras på det lilla de vet om dig utifrån vad du valt att berätta för omvärlden. Jag kan förstå motiveringen om de känner dig, om så på ett plan att ni träffats flertalet gånger eller hamnat i konfrontationer med varann så de fått en uppfattning. Det var den situationen jag själv var i, innan jag beslöt mig för att släppa bitterheten och gå vidare. 
Men just att människor kan frodas så på en annan, okänd persons motgångar att hen är redo att göra vad som helst. Att man som person inte vågar säga det man tycker och tänker online, för där visar människan sitt sanna jag.

Ofiltrerat, men ändå försöker alla leva sitt liv bakom ständiga framgångar. Blir vi transparenta, blottar våra själar för världen så kommer kråkorna för att ta sin del av kadavret. Det kan vara hemskt. Det är hemskt. 
Hundvärlden är en av många platser som innehåller detta. Dock har jag haft turen att få se allt mer och mer kärlek och stöd det senaste, vilket gett mig kontinuerligt hopp. Men man ser aldrig baksidan av månen. Det är för mörkt för att befinna sig där. Men den finns. 

Jag har beslutat mig för att inte bry mig längre. Jag har öppnat min instagram. Den som brukade vara privat. Jag har ett konto tillägnat mitt hundägande. Det är offentligt, precis som denna bloggen. Jag vet att dom finns där ute - kråkorna. Dock är jag inte lika säker på vilka dom är längre, vilket för mig är mer av en lättnad än tvärtom. Visst vet jag inte exakt vem jag borde "passa mig för" längre, men vet jag inte det hindrar det mig heller inte från att vara ärlig, och att visa vem jag egentligen är för dessa. Så att de faktiskt kan bestämma själv vem man tycks vara, och inte från orden av någon annan. Vi har alla kråkor, vissa fler än andra. 
Jag har tur. Jag har tur att jag inte längre känner att jag behöver gömma mig. Många har inte den turen idag, och det kommer förmodligen ändras för mig med. Men jag lever i nuet.

Vi lever i en tidsålder där folk vill läsa om med och motgångar, men delar man annat än det förstnämnda med världen så blir man bränd.
Jag vill följa dina med- och motgångar, för jag vill lära känna dig, eller delen av dig som du inte vill visa ansikte mot ansikte. Det outtalade samtalet som förs via text på en skärm. Jag kanske inspireras av dig, ser upp till dig eller önskar vi kände varann. Jag vill se en verklig människa. Det vill många andra med. Sen finns det kråkorna, och just därför ska man inte dela allt. Men att få lov att skriva hur du har svårt med relationen till din hund, hur den kanske inte har allt du önskar, hur ni kämpar utan resultat, hur kass du känner dig just idag när det kommer till hundträning är en befrielse. För det finns andra som dig. Just nu, precis förut eller imorgon. Jag har bestämt mig för att värdera den känslan över min rädsla för kråkor. En så länge har det inte bitit mig, men som sagt lovar jag heller inte att det aldrig kommer att göra det, eller att det inte är helt individuellt. Men personligen älskar jag att vara transparent, om ens lite. 

Jag vill att vi stöttar varandra. Du vet när man skrattar med någon istället för åt någon? Du vet när man lyfter upp någon istället för att dra ner? Försök se problem från andras perspektiv. Hur är denna personen/hur verkar hen vara? Är det värt att lägga sin kraft på att gå flera år i bitterhet?
Ser du något fint, inspirerande eller liknande på instagram eller facebook - lämna en kommentar! Följer du någon som du ser upp till? Berätta det för dom! Jag är ganska säker på att de flesta blir jäkligt glada att höra det. Vi är alla människor. 
Jag medger att jag ex inte kanske kommer överens med en viss person. Vi har en brokig historia, men jag har sedan länge valt att lägga det bakom mig. Det förstörde mycket för mig och för andra i min närhet, men idag har det lärt mig en hel del istället. Och vet ni vad, jag tycker exempelvis att hon tar fantastiskt fina bilder och har en hel del vettiga åsikter om mycket annat. 

Men det finns andra, som inte förtjänat min förlåtelse. Kråkor. Dom vet vilka dom är. De kommer aldrig förtjäna den, men samtidigt lägger jag inte min aktiva tid på dom. Jag är transparent ändå. Vill dom skratta åt att jag har en hund med separationsångest, so be it. Vill dom skratta åt att min hund inte kan gå i koppel utan att halvt strypa sig, so be it. Vill dom göra det till deras egna problem, so be it. Jag är upptagen med att leva mitt liv och träna min hund. Det måste vara tröttsamt att försöka hinna med båda delarna. Det må låta hycklande, och det får man gärna tycka. Det tycker jag själv när jag skriver det. Men å andra sidan tänker jag inte lägga tid på att tala gott om någon som inte förtjänar det. Men jag tänker heller inte aktivt gå och berätta för andra om personen, det är för mycket arbete. 

Men jag har som sagt tur. Jag har turen att slippa vara ökänd bland hundfolk, så vitt jag känner till i varje fall. Jag har turen att ha vänner som stöttar mig. Jag har turen att hittills ha sluppit näthat av större grad, så jag enkelt kunnat skita i det. Alla har inte den turen. Men om jag ska vara ärlig har jag heller inte möjligheten att begränsa mig själv för andras skull. Jag har beslutat mig för att vara öppen, ärlig och transparent oavsett dödlighetsgrad. Dock så har jag filter för vad som syns igenom och inte. Jag vill dela mer men inte allt, för det har allmänheten inte med att göra. Men jag känner bara att många ibland gör hundägandet till mer än vad det är.

För att citera en av mina favorit Drag Queens, Alyssa Edwards:
"It's not personal, it's drag."

Get over it, släpp det iallafall för en stund. Låt oss ha roligt och stötta varann istället. Känner ni att ni kan så våga visa er både mäktiga och därtill svaga! För oavsett hur svaga ni än må känna er, eller visa, så är ni mäktiga. 
Mäktiga att stå ut och göra det ni älskar mer än något annat, mäktiga att bestämma över ert eget liv och era egna beslut, mäktiga nog att vända kråkorna ryggen. 
Vi håller inte på med hund för att vi måste, för att vi vill bevisa något, för att trampa på varann. Vi gör det för det är roligt, för vi älskar det, för att det håller oss gående. Det var iallafall därför de flesta av oss började. Keep it that way. 

​Remember why you started. Visa hur mäktig du är.

Sammanfattning av ståbilderna från 5 månader till 9 månader (hittills). Planerar att lägga in något liknande under hennes egna sida framöver. Har struntat i att ta porträttbilder i samband med månadsbilderna och fokuserat på kroppsbyggnaden istället. Även mankhöjd och vikt har vart svårt då jag varken haft tillgång till våg eller mätstock.
Framtida valpis ska få en utförligare dokumentering! 

Nu väntar vi mest på att hon ska få lite massa och slippa se ut som en svulten fånge. Hon äter över rekommendationen och får både godis, ben och färskfoder som berikning därtill så mat får hon, haha. Hon kommer fylla ut sig tids nog, men jag gillar hittills att hon är så nätt, smidig och funktionell.
Runt 50 cm i manken och runt 13 kg i skrivande stund.

Snor idén från min vän Vendela och summerar lite hur fotoåret 2017 blev!
Inte särskilt mycket hände för mig på fotofronten detta året, mer än att jag skaffade mig en egen modell att fotografera i form av Vee. Annars köpte jag ett begagnat 70-200 f'2.8 objektiv från Sigma samt hann få en wi-fi adapter till kameran i julklapp så jag kan använda telefonen som utlösare, samt föra över bilder från kamera till telefon and so on. Jag hann även nosa på maskning som ett bildbehandligsalternativ i Photoshop men då jag är för lat för att göra det arbetet på varje bild blir det endast några fåtal bilder med den behandlingen. Nytt för denna gång är att exempelvis ett par självporträtt är med i mixen. Jag fotar mycket självporträtt och under några månader som ex i somras fotade jag bara ett självporträtt den månaden, och därför lägger jag till dessa i mixen! Fotar ju trots allt inte bara hund, tro det eller ej. Hoppas ni gillar bilderna!
​

Detta inlägget skrev jag en natt när jag tvivlade på mig själv, bara ett kort tag efter jag tagit emot Vee. Funderade länge om jag skulle ta bort det eller inte, men tycker det finns något viktigt i texten som kanske flera känner eller har känt igen sig i någon gång i sitt hundägande. Den där känslan.. 
Läste en gång att "0m dina drömmar inte skrämmer dig lite är dom inte stora nog". Jag tog rädslan som ett gott tecken helt enkelt. Det är okej att vara rädd, så länge det inte blockerar en från att se framåt. 

Tankar som jag tror infinner sig i fler huvuden än mitt eget då och då. Även om dessa exempel utgår från mig själv och vissa punkter är mer irrationella än andra. Bara för att jag är orolig, betyder det inte att det är vår verklighet.

Men jag vill också poängtera att rädsla inte alltid är negativt. 

Gick in här för några veckor och insåg att jag inte skrivit något alls sedan jag åkte hem från Skottland i MAJ?? Och att jag lovade inlägg om vallning och allt, och här har jag nästintill övergivit bloggen pga både bristande tid men främst bristande motivation.

Vad har hänt sedan sist?

• Jag debuterade officiellt i agility med Fabio i Hoppklass 1, 10 fel på första loppet och disk på andra pga mig.
• Fabio och jag träningstävlade också lydnadens startklass och fick fina lovord även om dubbelkommandon haglade för att putta in röven på honom. Är så stolt över båda prestationerna och att jag lyckades hålla huvudet kallt vid båda tillfällena.
• Vi tog studenten från Ingelstadgymnasiet, och jag fick 2 st stipendium från skolan!
• Fabio flyttade hem till Elina igen på heltid och jag flyttade ner till Skåne, eller rättare sagt Lund över sommaren för ett vikariat på universitetet. 
• Skaffat nytt objektiv till kameran - ett Sigma 70-200mm f/2.8, också känt som drömobjektivet. Jag är redo för att ta fotograferingen till en ny nivå!

Nu har jag säkert glömt något men det är nog inte så viktigt isåfall, haha.
Idag har jag jobbat halva sista veckan på jobbet och flyttar hem på lördag, för att redan på söndag byta hem igen och bosätta mig i Jönköping 1 år och läsa ett tekniskt basår för att få behörigheten till dom där veterinärstudierna jag för övrigt siktat på sedan jag var 6 eller något liknande (tji för dom som sa att jag skulle tröttna på djurlivet när jag blev äldre). 
Under det kommande året händer det också något VÄLDIGT spännande enligt mig och även förhoppningsvis enligt många andra - Det flyttar hem en valpis till mig! 
Vilken valpis det blir håller jag så hemligt som möjligt men ett flertal har säkert redan listat ut det. Det ska bli så himla roligt att starta ett nytt liv men en helt egen fyrfota vid min sida, känslan är helt obeskrivlig! Skrämmande och spännande på samma gång. Det drar ihop sig nu till leverans, så det börjar bli dags att planera valpträning och beställa hem allt nödvändigt så vi klarar oss när hon väl kommer, den lilla tiken som jag förhoppningsvis kommer få iallafall minst 10 fina år med!
Håll tummarna för oss!

I övrigt så mår jag bra, ni som inte vet eller kanske bara är nyfikna i allmänhet. Livet rullar på och jag går mest och väntar på nästa steg i livet just nu, och förhoppningsvis blir väntan värd det!
​

Jag har därfrör sett på en del bloggar som har mycket foton, att dom sammanfattar sina favoritbilder från året så jag tänkte sno den idéen eftersom jag ändå är på jullov och har "hundledigt". Mycket har hänt under året, jag har haft tre olika lånehundar, jag har haft praktik och sommarjobb, jag har träffat nya människor, jag har lärt mig väldigt mycket nytt och jag har inte minst bytt kamera. Från den gamla goda D3100 till en ny och häftig D7100. Från nybörjare till avancerad, från auto till helt manuellt, från normal redigering till att kunna skapa stämning i bilden. Jag tycker helt klart att mitt fotograferande och min bildhantering utvecklats framåt det senaste året. Det finns 18 000 andra bilder på min dator men dessa är några av många favoriter. De flesta har hamnat på bloggen, men inte alla. Jag hoppas att ni tycker om mina bilder och att vi satsar på en sån här nästa år igen för vi måste ju jämföra! Ha det himla bra nu, så ses vi i det nya året!

Idag fick jag en påminnelse genom facebook på ett tidigare inlägg som jag publicerade på bloggen för exakt ett år sedan idag. Tänk att jag bloggat i ett år nu, trots att det varit mer upphåll en aktivitet om jag ska vara helt ärlig. Inlägget jag publicerade för ett år sedan var planer i hundträningen för kommande år. Då gick jag fortfarande i Dingle och hade Bacchus och skulle lite senare komma att få ha med mig Zelda. Två underbara hundar som jag idag inte träffar särskilt ofta längre. Idag har jag Fabio och vi har redan gått en av två terminer tillsammans. Det är skrämmande men samtidigt spännande att sakta inse hur vi bara har en termin kvar tillsammans, och att jag efter det inte kommer ha lånehund något mer, eftersom att jag slutar gymnasiet. Målet var ju då att skaffa egen valp, eftersom att drömkombinationen förhoppningsvis inträffar under våren 2017. Men så verkar det inte bli längre, men man säger aldrig aldrig heller. Man får hoppas att det föds för få valpar så att man inte får nån ändå. Vi får helt enkelt se hur det blir med bloggen efter studenten.. Hade jag börjat på SLU och läst till veterinär direkt hade det ju kunnat vara en möjlig övergång, men det blir inte så och därför får vi helt enkelt se vart det blir av med bloggen här istället.. Det är tråkigt att lägga ner allting när jag ändå hållt den uppe någorlunda i ett helt år inte inte planerar att sluta helt på ett tag. Ett av mina mål för 2017 är helt enkelt att försöka blogga mer, men även om jag inte hinner så ska det vara roligt att blogga och inläggen får istället vara få men bra och bra strukturerade och givande. Jag vill även försöka att fotografera mer, och där genom utvecklas mer i foto och redigering osv. Mer hund, mer kreativitet etc. 
Jag ska fortsätta slita arslet av mig i skolan, jag ska sträva mot att få mina behörigheter som instruktör och fortsätta att utvecklas. Jag ska umgås med mina fantastiska vänner som står ut med mig, vare sig det är barndomsvänner, dinglevänner eller ingelstadvänner. Jag tycker om er alla <3

Men eftersom jag har en fast hund denna terminen är det lättare att sätta en plan för hundträningen, som trots allt förhoppningsvis kommer bli den största delen av denna bloggen. Fabio och jag. Jag och Fabio.

• Jobba med ljudkänsligheten

​Fabio har blivit så gott som skotträdd efter ett missförstånd med fyverkerier när han var yngre, men är inget som påverkar vardagen något påtagligt. Men de gånger vi varit ute i Ingelstad och det vart jakt på gång eller när skogsmaskiner dunsat i fjärran blir han nervös, obekväm och vill mest hem. Han kopplar inte av helt enkelt. En gång när detta hände var innan en agilityträning och jag blev ledsen att vi förberett oss för att bara plocka ihop och gå hem igen, men han släppte det när han kom på andra tankar och fick jobba istället. Detta kan ju ha varit en slump, men jag skulle vilja jobba vidare med att förstärka ljudens positiva värde och kanske jobba mot en säkrare hund i dessa situationer, eftersom han är så fin och stabil all övrig tid. Jag har också testat att spela upp skott på datorn vilket inte påverkat honom, men jag planerar att byta miljö och pröva lite andra sätt. Hur vet jag inte riktigt men jag jobbar nog fram något. 

• Hålla oss i god form

Han hade fått en sån fin, smärt och musklad kropp efter första terminen på skolan (om än nåååågot smal, men inget kraftigt). Jag vill behålla denna form så länge jag har honom iallafall och fortsätta bygga muskler och träna kondition. Jag kommer att lägga en del kraft på draget, både vid jogging och på cykel. Skolan har även fått en trehjuling/cykelgrej som man kan köra drag med och då kanske både Svante och Fabio kan vara med och dra samtidigt utan att man ska behöva frukta för sitt liv! ;)

• Jobba med kroppskontroll och balans

Fabio och smidighet är två ord som inte alltid passar ihop, men jag vill göra det lite lättare haha. Målet här är som titeln säger - öva upp kroppskontroll och stärka balansen och på så sätt stärka relationen och ha kul tillsammans! Mer aktiva promenader tycker jag låter som en god lösning på detta "problem". Det finns tex. barnlekplatser en bit från skolan man kan öva på nu på den tidiga våren innan barnen är ute, men enkla saker som trick på stenar eller runda föremål osv. Kontroll och balans är ju esseniella egenskaper för hunsporter och hjälper även till att träna hjärnan och de små, små musklerna i kroppen. 

• Starta på Skol-SM i lydnaden och agility

Min dröm! Sedan ettan när jag fick reda på att det fanns ville jag starta på Skol-SM men ingen av åren hade jag en startklar hund att tillgå, vilket gjorde det lite svårt. MEN! Jag och Fabio har i princip startklassen och agilityns hoppklass 1 i potten skulle jag tro. Vi har ju trots allt ett tag på oss att träna tills Maj också. Då är ju problemet istället vart jag kommer ha praktik (tävlingarna sker mitt i praktiken) och hur jag skulle lösa det med Fabio, beroende på vart jag praktiserar. Förhoppningsvis går det ihop, om jag då inte får praktikplatsen i Skottland som jag sökt då det vill säga...

• Tävlingslydnad och Brukslydnad

​I tävlingslydnaden fortsätter vi att nöta fotgående, vi måste behålla positionen och inte flyta ut, vilket Fabio är bäst i klassen på. Vi ska också kombinera det med uthållighetsträningen, alltså att han ska orka bibehålla fokus på mig och på uppgiften under en längre tid. Orkar han inte det blir det svårt att tävla lydnad överlag, men man måste ju också träna upp det för att kunna kräva det från honom för oschysst tänker jag inte vara! Jag skulle även vilja träna mer stadga i olika positioner, sitta/ligga/stå och även stanna kvar i dessa positioner. Även raka utgångspositioner så att han får en sorts känsla av vart jag vill ha honom och inte så att säga. Utöver det vill jag ha lite mer stabilitet i apporteringen och att jag ska kunna känna mig någorlunda säker på att han greppar rätt. Vi är ju trots allt mer klara än vi tror, mycket av detta är ju trots allt detajer!
Brukslydnaden! Den har vi inte ens tänkt på, men kan vara kul, att träna lite i samband med vanlig lydnad just för att variera lite och utmana Fabio. Det blir även en chans för mig att träna på inlärning och att jobba med grunder. Jag tänker spontant kryp och framförgående som några moment att variera träningen med, men det hade vart kul också att lära in skall för det momentet eller som sökmarkering, haha. Tänker även skicka honom på apporter i olika former som är olika tunga för att kombinera en sorts "tungapport" med att greppa rätt. Vi har tyvärr ingen riktig tungapport på skolan, men olika tunga och stora apporter är ju som en liten kul övning för att variera vikt och storlekar.

• Agility

​Jag måste lära mig att minnas längre banor. Det är min svaghet, och eftersom Fabio behöver såpass mycket tydlighet i handlingen måste ju även jag veta vart vi ska. Kommer jag på det försent kommer vi dra på oss fel, diskar eller för mycket tid och konstiga svängar eller byten som sabbar loppet. Så vi får träna på fler längre banor! Förhoppningsvis hinner vi med det. Annars är det inte mycket nytt jag vill fokusera på, självständighet och ordförståelse som vanligt. Snabb är han tycker jag, slalomet behöver mer säkerhet och därefter fart men tunnelingångar och tajta svängar etc har börjat sitta bättre. Funderar även på att börja lära honom gungbrädan för skojs skull, trots att vi inte har nått mål att starta i agilityklassen med balanshinder. Men för att stärka hans mod, balans och även här ljudkänslighet (när gungan slår i backen) kan det vara en kul grej att träna på. I agilityn känner jag mest kravlöshet. Träningspassen behöver inte en sån upplagt struktur utan det finns en frihet vilket jag gillar. 

• Sök och spår

​Jag vill lägga fler spår under våren! Det må vara jobbigt och segt att lägga ut och vänta osv men det är ju trotsallt kul för hunden och uttröttande, vilket jag som matte tycker om haha. jag vill lägga fler appellspår, alltås på 300 m eller mer, med pinnar av olika typ! Jag skulle även vilja påbörja någon form av markering men det blir svårt om jag ska belöna när han apporterar in pinnen. Jag får helt enkelt försöka förstärka och berömma hans egna intiativ och forma det till något som passar oss. I söket har jag inga särskilda mål, jag vill bara träna meeer sök, för det är så jäkla skoj och Fabio älskar det! Jag vill fortsätta träna med vår fina sökgrupp på skolan och ha det som en kul grej och aktivitet. Det hade vart kul att köra mer i den riktiga skogen eftersom vi tidigare sökt mycket i skolans hägn, och att jag lär in nån form av markering här. Skall/rulle, han har ju bäst benägenhet för rulle eftersom han greppar allt, men då får man bara hoppas att han inte felmarkerar istället höhö.

• Apportering

​Wohoo, superkul men svårt för mig som förare. Stoppsignalen behöver vi nöta på, egentligen borde jag gå nån kurs för får verkligen inte till det men jag får göra mitt bästa. Jag har hittat lite inspiration jag vill pröva så vi siktar på det! Sedan har vi raka skick, jag skickar honom rätt ut men han svänger typ direkt och tar ett annat håll och söker av allt, vilket i och för sig är bra men grejen är att han ska gå helt efter mina signaler och säger jag rakt ut så ska det vara så. Det får bli fokus på det och att han ska fatta att jag visar vart han ska, frågan är bara hur, men det tar vi då!

• Leka mer, socialt och med leksak

​Bara lek mer. Ganska enkelt, och mer behöver jag egentligen inte säga. Lek stärker relationen (fastän jag redan upplever att den är bra skadar det inte att den blir ännu bättre), och är en tokbra belöningsform. Jag vill lägga mer tid på att leka socialt bara jag och Babi, dels för att det är kul och bandstärkande men också för att slippa att alltid vara beroende av leksak eller godis för att få nått gjort. Annars vill jag belöna mer med leksak för att utveckla föremålsintresse (om det ens går så mycket som han har) och kamp!
​
Funderar även på att införskaffa något mindre till noseworkträning på MyDog, men vi får se hur jag gör med det och om pengarna räcker.
Men sist och inte minst ska man inte glömma anledningen till att man sliter i hundträningen, anledningen till att man spenderar tid med hunden och anledningen till  varför man har hund överhuvudtaget; Jo, för det är så jäkla kul! Så nästa år, 2017, önskar jag att både jag men också alla som kikar in här då och då. Ha Kul! Ha roligt med det ni gör, vare sig det är hund eller inte. Allt blir så mycket lättare och motiverande om man försöker ha kul under tiden, och att försöka fokusera mer på det låter inte alldeles fel, eller hur?
​