Hej. Känner att jag bör göra ett inlägg här, men jag tror ni ändå är vana att sällan se så mycket nytt här - tyvärr. Jag vill jättegärna blogga ihållande och jag har tid, men sanningen är den att jag är lat. Det tar tid och energi att strukturera upp ett blogginlägg när jag kan dumpa tankar på instagram på 2 minuter. 
Men jag tänker att jag kör en liten januariuppdatering. Och är det några särskilda teman eller något ni skulle vilja att jag skrev om utöver dessa uppdateringar, funderingar osv som dyker upp ibland - så be my guest och droppa en kommentar ni trogna som fortsatt tittar in. Det hade vart roligt att inte lägga ner bloggandet helt då jag förhoppningsvis börjar plugga till djursjukskötare till hösten och då kanske det är lite spännande att höra om studierna osv? Plus att jag tycker det är roligt att då och då spåna runt hundträning, hunderiet och mycket annat. Och en dag så kommer det ju in fler hundar i mitt liv förhoppningsvis och det vore kul att även om uppdateringar kanske är få så finns det något iallafall. Även om jag inte orkat skriva inlägg har jag ändå kontinuerligt uppdaterat sidan. Bytt omslagsbild, uppdaterat mål, lagt nya bilder i vevan växer osv. Jag har bara bestämt att inte försöka satsa mer på bloggen i år, eftersom jag vet att jag kommer svika den önskningen. Men som sagt, den är inte död och kommer inte att dö! 

Så, det är inte skitmycket som hänt sedan oktober egentligen och det som hänt har väl hänt nu i Januari så vi hoppar fram tills nu. Året startade pang på med dubbla startklass-tävlingar på Hallsbergs BK. Kul med lydnadstävling och kul med två dagar på rad så man har chansen med en ung, ny tävlingshund att utvärdera mellan och sedan snabbt kunna pröva nya idéer redan dagen efter om något inte fungerat! 
Jag fick otroligt fin och värdefull pepp från Alba (Sane is Boring Dogtraining) som är en av mina förebilder i hundvärlden. Vad var denna värdefulla peppen kanske ni frågar er? Jo, var en hockeymorsa. Inte svårare än så. Se till att hunden har kul och känner sig som en kung på planen, både under uppvärmning och program. Och som det hjälpte mig. Lek med hunden dämpar stress och nervositet hos föraren, eller kan iallafall maskera det jäkligt bra. Och tack vare en suverän uppvärmning med en hund som jag (till skillnad från vår debuttävling) kände var mer harmonisk och "i rätt fack" och fokus för prestation så gick det bra med. Vi lekte, jag tjöt och tjoade och värmde upp med koncentrerade stegförflyttningar och ingångar i hopp om att det skulle få ner henne på jorden. Hon stod inte och skrek i väntan på sin tur men ballade ur av glädje på testledaren som mötte oss i dörren och skulle ta vår apportbock. Svår ingång på plan för en startklass att gå från utsidan, in genom en dörr och rätt in på tävlingsområdet. Föraren skulle klä av jacka och skor och torka tassar. Dock fick vi ett par minuter att värma upp på mattan och transportera oss bort mot startpunkten i egen takt vilket var ett smidigt upplägg. Jag tog med uppvärmningen in, tränade snabbt på start och halt i position och vändningar på stället tillsammans med kommunikation och peppande till Vee. Det var bra. Känslan dag ett var magisk. Fotgåendet var fortfarande bristfälligt men allt annat (bortsett från ingångarna) kändes kanon. och vi slutade på första plats med uppflytt på 189,5 poäng! Jag, helt i chock med hjärtklappning fick ta emot en fin pokal och bli grattad av resterande deltagare när jag tänkte att vi iallafall skulle få 160 poäng kontra debutens 152. Skitkul, peppigt och mycket vill ha mer. Jag började redan se fram emot nästa tävlingsdag för att se om vi kunde göra det igen eller om vi hade tur. Vi tränade ute på appellplanen efter vår start för att behålla känslan av att det var mer träning än allvar. Jag var otroligt nöjd och jag är så tacksam för alla grattishälsningar vi fick.
Vee var nu en klass 1-hund, min första tävlingshund från scratch!

Dag två var jag mer avspänd, då jag inte åkte till tävlingen med samma driv att "vinna" då vi redan nått långt över vårt mål att bli uppflyttade ur startklassen. Vi fick även då ett tidigt startnummer och värmde upp. Hon var lugn och lite tröttare överlag dagen efter. Lite gnällig på uppvärmningen vilket oroade mig. Jag försökte vara hockeymorsa igen till 110% men kände mig inte helt där - just med tanke på tidigare bravader. 
Vi gick in och skulle då tävla med omvänt program, börja med hopp över hinder och sluta med fotgående. Kul, men lite nervigt! Och det kändes rätt bra då med. Inte i närheten som dagen innan men ganska stabilt i helhet. Jag värmde upp som innan, berömde stort och brett mellan moment och peppade henne. Hockeymorsan var definitivt med inne på plan! 
Inkallningen var med ryggen mot publiken för hunden och trots tyst publik var det svårt med mumlande och läskburkar som öppnades om vartannat. Men Vee satt kvar och trots störning när vi hade kommenderat fotgående ända fram till publiken, rättade hon till sig och återupptog fokus. Hon satt stabilt vid sidan när TL lämnade apporten från hundens sida, vilket till och med sällan hänt i de klass 3 tävlingar jag sett. Första dagen påminde jag med ett "stanna", andra dagen chansade jag och var tyst och hon satt fokuserad. Så bra!! 
Chockad igen slutade vi på en andraplats för dagen med 184,5, ett halvt poäng bakom plats 1 på 185 poäng! Vee hade helt klart överträffat mina förhoppningar. TVÅ UPPFLYTT! Och då vi hade högst resultat sammanlagt vann vi även Hallsberg BKs nyårscup, helt gröna och nyinflyttade. Hur kul som helst.
Så vi åkte hem tre pokaler totalt rikare efter den helgen! Sinnessjukt! 

Sedan dess har vi egentligen inte gjort mycket alls prestationsmässigt. Vi fortsätter träna och pillar med teknik och detaljer för att skapa en stabilare helhet i moment. Största förändringen är ju att vi nu tränar klass 1 moment på heltid! Om jag trycker in en tredje startklasstävling för en potentiell titel får vi se. Jag är personligen inte särskilt intresserad av startklassens titel då det är något alla klarar av att ta med väldigt milda kriterier. Missförstå mig inte, to each their own. Men jag som siktar mot klass 3 och förhoppningsvis SM i lydnad, samlar hellre LD 1-3, bara min preferens.
Men det är KUL att träna inför klass 1 och anta nya utmaningar och slipa på momenten som blir uttökat från startklassens repertoar. Många utmaningar och nötter att knäcka (vissa moment är upplagda för att vara enklare, ex. sitt i grupp med föraren en koppellängd bort. Men då Vee är van vid plats längre bort blir det orimligt svårt så nära och hon tror att jag väntar på att shejpa något hon erbjuder... Så ja. Dessutom blir hon uppe i varv i miljön runt andra hundar så det är mest det som blir svårt!) Rutan är dessutom ny, så jag måste skaffa en egen ruta vid nästa lön för att kunna träna oftare och smidigare på hemmaplan. 

Ändå så fortsätter jag träna på och fila på grunder till klass 2-3 momenten. De är såååå roliga och jag ser så fram emot tills vi klättrat dit, förutsatt att vi får bukt på gruppmomenten!

Annars har vi såklart fortsatt med vallningen. I December gick vi tvådagarskurs för Lena Karlsson som bor nere utanför Växjö. Hon har en fodertik genom FTW,  Fanny och Thomas och anordnar kurs här uppe vid några tillfällen. Jag visste sedan innan att Lena fått bukt på många hundar med pannben och tänkte att vi ser om vi kan få några råd. Jag tyckte precis innan att jag börjat få bukt på Vee och lite kommandon osv men Lena hade en helt annan approach och under de två dagarna började vi om på ruta ett för femtioelfte gången på hennes då 1,5 åriga liv och körde back to basic. Det visade sig att det skulle låsa upp något i Vee, att förstå att jag som förare är nyckeln till fåren. Vi har sedan dess och i hela januari jobbat på med det lilla i det stora hela vi hann gå igenom och sett enorma framsteg. En lyhördare hund, en mjukare och mildare hund. Avspända rörelser, mer hjärna i det hon gör. Svårt att förklara mer men det har definitivt hjälpt och förändrat henne som hund. Nu kan hon liksom stanna upp och tydligt fråga mig om jag verkligen vill att hon ska göra si eller då. Det är i och för sig inte positivt om det slår över heller, men med tanke på att hon från 6 månader inte haft en tanke på att släppa in mig i bilden är det inte bara en förändring överlag i vallningsprocessen men även i henne som individ. Visst, hon är fortfarande tuff, lite för snabb på benen och kan ibland testa gränser rejält. Men konsekvens i hagen och att backa och påminna så fort det blir fel har gjort henne till en annan hund. Hoppet som dog i tårar har blommat igen. Det är såklart träligt att det ska ta sådan otrolig tid med Vee som vallhund men jag påminner mig själv så ofta att jag lär mig minst lika mycket som henne och vi får möjlighet att växa tillsammans. Det finns få gånger jag reflekterar över träningen och dess resultat med mig själv som i vallningen. 
Men ja, där står vi. 

Jag har om 2,5 vecka pluggat klart min engelska 7 kurs för att få meritpoäng till universitetet, jag jobbar på och försöker mitt bästa att göra alla nöjda, våldgästar mina vänner i Fjugesta och klappar på hundar och fotograferar valpar och mycket annat. 
Planer framåt är att i mitten på februari åka upp till Stockholm och gå en tvådagarskurs i lydnad för Alba som jag nämnde tidigare och hennes vän Moa, två grymma hundtränare. Fokuset på kursen är fogående och apportering samt ett valfritt moment och varje gång jag tror jag bestämt mig, bestämmer jag mig för något annat. Det ska iallafall bli fruktansvärt kul hoppas jag, och jag hoppas att det ska ge samma "religiösa upplevelse" som vallkursen gjorde, haha. Har knappt vågat röra fotgåendeträningen och apporteringen det senaste i försök att inte göra mer skada än nödvändigt. Ska förhoppningsvis hinna träffa nån internetvän i Stockholm under övrig tid och gå lite promenader osv. Superskoj helt enkelt. När näst tävling blir har jag inte alls planerat, så vi får se.
​Vi fortsätter träna på som vanligt och sikta uppåt!

Tänkte att vi kör en liten uppdatering igen då bloggen stått tom väldigt länge nu.
​Och det är ju igen mest för att vi inte har så mycket att skriva om och det som väl händer hamnar på instagram för enkelhetens skull. 
I min egna vardag händer inte så mycket, jag jobbar mycket och ofta och när jag inte gör det hänger jag med Vevan och tränar med henne, vare sig det är vallning eller lydnaden. I slutet på september drabbades jag av nån mystisk influensaliknande sjukdom vilket visade sig vara Mononukleos, en version av Körtelfeber som jag fick vänta ut med otaliga iprentabletter, många liter vatten och konstant sömn i princip. 3 veckor av sängliggande för mig och även då för Vee, som fick kissa i trädgården som mest. Men hon hanterade det jättebra vilket jag än idag är himla glad över. Men nu är vi friska och igång sedan några veckor tillbaka och har både startat upp vallningen igen, samt fortsatt med vårat lydnadspill.

I vallningen har jag fortsatt förberett mig själv för att jobba med mitt humör och att vara en rättvis förare för Vee. Det är som jag alltid säger jättesvårt med en så intensiv och snabb hund som Vee som är lite väl bekväm med djuren så jag får jobba mycket med att lära mig press för att trycka ut henne. Thomas som hjälpt oss och även kört henne i fålla det senaste har hittat bra taktiker vi utforskar nu som verkar ge något lite varje gång vi kör. Tyvärr kör vi väl för sällan för att kunna göra några stora framsteg, men jag är glad för det lilla. Jag har dock vart skitskraj för att gå in och ta över pinnen  som den metodiska, läskigt lugna och okänsliga vallhundsförare Vee kräver då vi kommit fram till att vi länge dragit upp och hetsat varann. Vee har kutat, låst sig eller stängt av och som svar på det har jag blivit rosenrasande och pga det har hon hetsat ännu mer. Målet är att föraren ska hålla sig lugn och sansad, lägga press och stoppa på rätt ställen samtidigt som man utmanar henne mentalt såpass att hon mjuknar i huvudet och på så sätt blir mer mottaglig för att faktiskt samarbeta med förare. Det låter kanske inte särskilt enkelt i teorin i och för sig, för jag kan även intyga att det INTE är enkelt i praktiken heller.. Inte för en person som jag, helgrön och väldigt lätthetsad och känslosam när det kommer till hundträning. Det plus en hetsig hund som springer i 140km/h. Katasrtrof? Tja, lite. Men jag tänker att hon blir skithäftig när jag kan hålla huvudet kallt till 100% och har lite mer kommandon på henne. Hon jobbar gärna fint med eget ansvar och på avstånd från mig men blir spänd när man blockar henne från fåren i fållan. Jag tycker väl att jag blivit lite bättre på att inte gnälla när jag hanterar henne bland fåren fastän jag inte vill annat än att nån som är bättre ska ta över. Samtidigt känns det skit för jag VILL ju vara den som är bättre. Jag vill utvecklas men vågar inte liksom, det är komplicerat!  Dock hade vi lite publik i söndags, Vee var sitt vanliga galna, intensiva ja när vi skulle köra. Jag hade hjärtklappning och det kom både gnäll och lite annat snack som inte hör hemma i fållan egentligen. Jag vet att det blir fel. Jag måste bli bättre på att hålla käft mer, vara lågmäld och fokusera på det jag gör. För även om jag tycker jag har koll när jag säger nått annat, så håller inte Vee med = kaos. 
Men, även fast jag brast en del så tyckte jag själv att jag både hade mer möjligheter att ta djupa andetag kontinuerligt och "cool down" igen som man säger. Så fort min ton blev för arg så drog jag mig tillbaka och försökte hålla mig så känslokall som möjligt. Det var längesedan jag körde henne liksom. Jag har vart dålig på detta innan men nu registrerade jag mina snedsteg och försökte rätta dom under passet bäst jag kunde. Det är jag nöjd med. Jag fick mycket mer trevliga rörelser från henne på våra minuter hos fåren, några ok miniflanker, puttade ut henne med press och liknande. Jag tycker även jag gjorde ett ok jobb med långpisken som vi använder som förlängd arm för att lägga press. Jag kom på mig själv flera gånger med att jag behövde sänka den för att ge efter på pressen jag lagt på henne osv och det kan väl bara bli fortsatt bättre hoppas jag. Det är mycket att tänka på samtidigt, får, snabb hund, humöret hos både mig och hunden, min ton, pisken och vad den berättar för hunden, och vad mitt kroppspråk berättar. Jag lyckades även blocka upp med kroppen och vara på rätt ställe lite bättre än jag tidigare kunnat, men vi har också en metod nu där det är lite lättare att hinna ikapp än tidigare när jag varit snett bakom hunden. Jag har ju sett fram emot att köra henne själv igen men samtidigt är jag livrädd varje gång eftersom jag har väldiga krav på mig själv. Jag är en renskuren perfektionist och går gärna ner mig under träning och inlärningsfasen oavsett hundsport. 
Men som jag försöker se det nu där vi är, är att jag åker dit för att jag vill träna mig själv först och främst. Vee vill ju träna vallning lika mycket som jag så! Mitt fortsatta mål är att bli ännu bättre på dessa saker, kroppspråket, press, vara på rätt ställe, kontrollera känslorna och hålla huvudet kallt ignorera publik och prata bara om det är något jag undrar eller behöver mer hjälp med. Kan jag lösa det borde det indirekt  påverka Vees prestationer med, så det blir att jobba på, helt enkelt. 

I lydnaden så är vi där vi är! Jag gjorde slag i saken och anmälde oss till en startklasstävling i Örebro mot slutet av November och vi har sedan e vecka tillbaka ungefär tränat en del med sporadiska mellanrum. Jag har blandat små ingångar och fot/transporter med kedjor av de olika momenten bäst jag kunnat. Vi tragglar fortfarande med den jäkla fotpositionen och jag blir galen. Har prövat allt men ska fortsätta med nån halv-food drive teknik jag plockade upp på instagram. Det har gett några småhintar av resultat i varje fall. Saken som frustrerar är att hon glider fram för ögonkontakt osv och tränger då främst i svängar och annat som en följd av detta. Uttrycker jag då mitt missnöje genom ett korrigerande ord/ljud faller hon tillbaka i rätt position. Så vi tenderar att hamna i att hon förlitar sig på min korregering istället för att söka positionen rätt på egen hand. För hon har ju uppenbarligen en förståelse för var hon bör vara men hon inte är. Antagligen sitter inte förståelsen tillräckligt så vi fortsätter försiktigt och varierar vårat food drive med leksak i armhålan, leksak i högerhand samt leksak i fickan. Jag känner att det inte behöver vara perfekt alls på tävlingen bara hon håller sig inom ramen, så det ska jag vara nooooga med när vi värmer upp. Men då vi vill klättra i klasserna (men inte har särskilt bråttom) så fortsätter vi med detta träningssätt och hoppas på mer förståelse och mer öppenhet med fortsatt mognad. Jag märker att hon blir öppnare i huvudet ju mer hon mognar, för Vee har aldrig riktigt haft den där riktiga snabbheten och precisionen som brukar känneteckna en border collie i träning och tävling. Kanske är det jag som grundat bristfälligt eller så är hon inte lika öppen, med tanke på vallningen och hur mycket pannben hon bjudit på där i sin uppväxt. Hon vill gärna försöka att göra rätt och flamsar gärna runt, ljudar och slarvar ibland för att hon inte tänker men samtidigt brukar en generellt "långsammare" hund vara ett tecken på att den tänker för mycket. Så det är svårt att känna sig fram med Vee även där men det är kul att jobba med henne och jag lär mig som sagt hela tiden från henne. Det är ju min första riktiga träning och kommande tävlingshund sååå, det blir mer ett guessing game när man varken är van eller superduktig på att träna hund in general!
Men överlag iallafall så är momenten fina och hon kan kedja rätt bra på träning så det blir att se hur hon reagerar i tävlingsmiljön helt enkelt, spännande kvitto oavsett om allt går åt pipan, haha! Vi detaljpillar fotgående, fart samt greppande av apportbocken nu särskilt utöver helheten för att fortsatt förbättra. Hon är rätt långsam i apporteringsmomentet men det är inte många moment där hunden måste starta fort, greppa med precision och sen gasa på igen. Tränar på att hon ska kunna starta fort och liksom skopa med apporten i farten, och har fått sätta kreativiteten på prov. Idag fick jag några bra resultat. Viktigast är att hon fixar momentet på tävlingen oavsett hur snyggt hon lyckas greppa eller inte. Hon greppar skitfint med bra fart i den klassiska apporteringen bland annat samt hopp apport vi prövat lite bland annat inför cirkusmomentet. Så ja, lyckas vi ta ett uppflytt så lämnar vi startklassen för gott.

Men ja, det är väl det vi gör samt många tankar runtom. Annars så chillar vi i varandras sällskap. Vevan hade ett bakslag i separationsångesten och tuggade på några fönsterlister och lite på en dörr. Vart bättre de senaste dagarna och nu när vi passar FTW Epic ett litet tag så har hon lugnats att det vart någon mer i huset. Målet är att utnyttja honom nu för att sprida trygghet till Vee på den fronten, samt att träna på att vänta inne eller bunden när jag tränar/leker med en annan hund. Lite förberedande för den dagen det kommer en valp eftersom Vee är avundsjukan själv. 
Det är iallafall kul med Epic här och han är ju så okomplicerad att det inte märks mer än att viss logistik och några rutiner får ändras lite bara. Mysigt (men konstigt) med två hundar!
Har jag nämnt att jag är otroligt valpsjuk med? Två hundar är verkligen ultimata antalet. Suck. 

Har haft lydnadspepp, motivation och träningsglädje det senaste - precis som Vee, vilket är superroligt då jag inte haft det på länge som jag skrivit tidigare. Äntligen mår jag någorlunda ok mentalt och har orken att fokusera mot vår målbild. Grejen är dock att fokusera på att fortsätta träna och inspireras när man äntrar social media. Jag har fått äran att få följa sååå såå många supergrymma, skitduktiga och talangfulla hundtränare på bland annat instagram, som först och främst delar sin träning och vardag och på det sättet demonstrerar metoder och utveckling jag själv kan applicera och pröva på min egen hund. Jättebra verkligen, och jag är 120% säker att jag vuxit i min allmäna kunskap om inlärning och olika metoder samt att jag och Vee fått bättre resultat i vår träning tack vare att se, lära och pröva. Men nu den senaste veckan hände något igen. Jag blev påverkad. 
Jag blev påverkad på ett negativt sett av ett ekipage som egentligen var fruktansvärt duktiga, peppiga och inspirerande på alla sett. En ganska ung hund som utförde moment på träning som att det var SM, såååå snyggt!! Och nu när jag tänkt i efterhand på min känsla kontra videon och ekipaget i sig så har jag skärpt mig och tatt mig samman igen, haha. Men just då var det svårt. Jag satt med tappad haka över de fina momenten på skärmen och plötsligt fanns den där, den lilla mörka tanken. "Sådär fint kommer Vee aldrig utföra de momenten, som hunden på filmen", hunden som är 6 månader yngre och som redan debuterat i startklassen med uppflyttningsresultat. Vi sliter med detaljer, snabba sättanden/lägganden, grunder för de högre klasserna. Blickpunkter, positioner osv. Och anledningen till detta blev i slutändan jag själv. Jag var inte duktig nog. Jag hade väl inte grundat henne bra nog, inte uppmuntrat vissa sidor av henne nog, jag hade inte använt mig av "rätt" metod. Folk pratar om att deras hundar tar sin del av ansvaret ute på tävlingsplanen, men vad betyder det egentligen? Hur vet jag att hon gör det, och till vilken grad? Hur börjar jag om?
Jag försökte sedan lägga tankarna åt sidan, eftersom jag kände igen de lagom destruktiva tecknen när det kommer till motivationsdödande. Vi lyckades ändå få bra känsla och resultat på våra pass därefter, och framsteg på detaljer vi sett och lärt från. Men jag tänker ändå på det när jag ser så många duktiga hundtränare, jag vill vara dom så mycket. De vet vad som behövs göras och när, de vet vart saker ska ske och kan göra sina kriterier sådär glasklara medan en annan sänder ut världens dimma till hunden stundvis. Jag försöker intala mig att de ofta har haft flera hundar osv, men jag har också till en viss del fått pröva mig fram mer eller mindre seriöst med tidigare lånehundar. Visst hade jag antagligen inte kunnat träna Vee så som jag gör idag utan de erfarenheterna, men jag är verkligen inte där jag VILL vara om ni förstår vad jag menar. Jag VILL längre, jag VILL kunna mer. Jag vill så gärna tävla och komma långt, inte för meriterna eller nån sorts påhittad prestige i det utan för att det måste vara så jäkla mäktigt! Men det känns inte som att jag har det som krävs för att ta min hund dit, och jag vill så gärna ha det.

Men, nu lite pepp till mig själv här i skriven form. Jag tänker inte skylla på att folk har haft fler hundar, mer lättränade hundar, andra raser eller vad man nu vill skylla på. Jag vill istället skriva till mig själv att vi alla har olika inlärningskurvor, precis som våra hundar. Och jag vill uppmana mig själv att när jag har tid, råd och möjlighet att börja kursa även i lydnaden, för man kan inte läsa och bara titta på andra för att lära sig allt. Hitta den där bra instruktören du gillar och försök timea in en kurs! Och sist men inte minst. Rent tekniskt så behöver inte huvudet åka ner i backen när man lägger hunden, och andra sånna extra detaljer. Man kan få tillräckligt med poäng ändå, bara den lägger sig snabbt och direkt, du vet.
Och det finns gott om tid att utveckla moment och lägga till detaljer. Jag har sagt att om vi så ska ta VP när Vevan är 10, bara vi gör det, så är det samma med lydnaden som jag trots allt brinner för med. Sen kan man inte förutsätta att vi får all tid på jorden tillsammans men vad finns det för lycka i det. Med andra ord, kämpa på, traggla, TRÄNA! Fortsätt att inspireras av andra, tänk att de prestationer du hänförts av och ibland i de lägre stunderna avundats är målbilder. Det finns alltid något att förbättra, lära om och slipa på! Det var trots allt det som var en av anledningarna att jag fortsatte med tävlingslydnad. Vi är unga och har mer att lära, och det ska bli roligt, inget annat. Och ut på plan med er när tillfälle ges, så man får på papper vad som fungerar och inte. Det gör skillnad!

Det är verkligen ett double edged sword ibland att hålla på med något man brinner för!

Hej alla! Det blev bara ett endaste inlägg i sommar, wow. Jag hade egentligen massor av tid men plötsligt hade jag min semestervecka och skulle hem på Ed Sheeran konsert och FTW-kennelläger i Fjugesta innan vi åkte tillbaka och jobbade många dagar i rad. 
Dessutom blev det ju så fruktansvärt varmt på dagarna fram till åttatiden så att träna gick i princip inte.. Vi hann dragträna ett par gånger, träna lite lydnad, agility samt en hel del kovallning som sagt. Sedan drog vi hem för två veckor semester innan vi reste vidare igen. Det var även då vi åkte till Uddevalla en fredagkväll i blåsväder och sporadiska skurar för att ÄNTLIGEN gå vårt efterlängtade MH. Har ju sedan jag blev intresserad av Aussien och brukshundar i allmänhet vart inställd på att lyckas man komma med på MH, så kör på! Det må inte vara nått krav hos BCn och det räcker idag med BPH för att få starta på brukstävling, men jag tycker det är kul och inte minst en ny och bra erfarenhet. Och jag fick på papper vilken jäkla cool, stabil, modig och inte minst skottfast unghund jag faktiskt har fått.
Det var jag och Vee, samt 3 andra med en Dobermann, en Chodsky Pes och en Briard. Och med tanke på de hejarop och beröm vi fick tror jag nästan att Vevan hade starkast MH för dagen, fuck jantelagen! Jag är stolt! Jag tror absolut att de förväntade sig en vek, nervig BC som skulle gå upp i stress eller inte avreagera, och att vi då lyckades representera den positiva sidan av rasen för domare, TL och figgar var riktigt kul!

 Sedan gjorde vi inte så mycket den resterande tiden. Vi träffade Emma och Lincon inne på GMBK i Göteborg för lydnadsträning på annan klubb och appellplan. Först valde vi runt i 40 min utan att hitta sedan kom Emma och hittade oss, bra flyt med andra ord. Jag bodde även inne i stan hos min vän Ebba och hängde med mina mindre hundtränande vänner en längre period vilket var väldigt trevligt. 
Vi träffade även Elina och Zaffran en sväng på långpromenad ute på ön innan flyttlasset bar av igen, denna gången upp till Sköllersta utanför Kumla, söder om Örebro. 
Varför flyttar jag då så långt bort igen och hur länge?

Jo, först och främst så ska jag bo och jobba här uppe i minst ett år. Jag har fått jobb som djurskötare på mjölkgård och jag och Vevan hyr ett eget hus på gården. Dessutom ligger gården bara ca 30 min med bil från Fjugesta och FTW familjen som jag planerar att terrorisera samt våldgästa med träning och sällskap så fort jag kan få tillgång till egen bil. Jag sökte helt enkelt de flesta gårdsjobb jag kunde under våren samt sommaren, men fick väldigt få napp. Jag var nere i Kalmar och provjobbade på ett samt uppe här utanför Kumla och träffade mitt nuvarande samt några av deras kollegor. Jag valde helt enkelt detta för att jag iallafall hade nära till några jag känner oh har möjlighet att träffa (förhoppningsvis), till skillnad från Kalmartrakten. Hade det funnits något närmre hemtrakterna med boende hade det troligtvis vart aktuellt med, men icke. Så nu är vi här. Vi har ett rymligt litet hus med två våningar, en stor trädgård samt fält och skogspartier runt om. Och för att inte glömma alla kor vi kan titta på. Tyvärr får vi nog vänta ett tag innan vi kan få provputta lite på dom då de aldrig använt hund till djuren innan men förhoppningsvis kommer vi överens på jobbet så jag får fortsätta tills önskad tid och kanske då även träna Vee på djuren lite granna! Ska även fila på idéen om att få tag på ett gäng löpankor i hönshuset som finns på tomten med tiden men det ska finnas tillgång med. 
Varför blev det såhär nu då? Jo, kort och gott - jag sökte till djursjukskötarlinjen på SLU och kom in som reserv 31, som sedan gick ner som reserv 2 på andra antagningen. Då jag inte klarade mitt basår i Jönköping utan endast slutförde kemikursen under året kunde jag inte söka nya studier på gymnasienivå på heltid då jag inte skulle beviljas studiebidrag. Därför lät jag drömmen om att plugga veterinär dö, alternativt läggas på is, until further notice. Då jag låg precis utanför snittet på ansökan till Djursjukskötare fick jag hitta på något annat. Jag kunde inte flytta hem på grund av Vee och min pappas allergi och Vee har ju fortfarande svårt att ta det lugnt hemma och hålla sig till sina egna saker när det kommer till att tugga och gnaga ibland. Dessutom blev min mamma allvarligt sjuk under våren och livssituationen vändes upp och ner. Jag visste en sak iallafall, att jag skulle göra allt i min makt för att få behålla Vee, som fortfarande är ung, omogen, valpig och massor av andra synonymer. Jag ville utvärdera henne mer, se hur hon skulle mogna, om vi får bukt med separationsångesten/tuggapågrundavuttråkad. Jag har sedan länge sagt att blir hon aldrig bra så kommer det bli svårt att få det att funka med studier eventuellt jobb och annat i framtiden, men långt från alla hundar kan vara ensamma ansvarsfullt när de är runt året så jag ger henne tiden hon behöver. 
Så ja. Jag fick jobbet här på gården och flyttade upp efter mycket om och men. Offrade upp 4 timmar från vänner och familj i princip för att rädda situationen för mig och min hund, men jag har lite hopp om att kunna ta mig runt mer självständigt framöver så att jag kan träffa andra åtminstone. Dessutom så flyttar en hel drös av mina vänner för egna studier så jag hade definitivt mått sämre av att omplacera hunden, flytta hem och ta ett jobb på Burger King basically för att livet blev kaosigt. Tack och lov att det löste sig, då Vee såklart gett mig många grå hår och tårar men samtidigt så mycket annat positivt. 

Nu plot twist nummer två. Två dagar innan jag flyttade upp och ca 2 veckor innan upprop fick jag ett mejl att ytterligare två på djursjukskötarlinjen hade valt att hoppa av. Nu fanns det plötsligt en plats för mig, oh wow. 
Men vart i Uppsala skulle jag hitta stabilt boende för mig och en hund på 2 veckor? Vilka böcker skulle jag få tag på? Hur skulle jag säga upp jobbet jag PRECIS tackat ja till? Nej, det fick ändå vänta i år. Jag har som plan att i kombination med jobbet ska jag plugga kursen Engelska 7 för att höja mitt snitt. Så vill jag plugga nästa höst borde jag kunna komma in direkt eller på förök nummer 2 istället för 2 veckor innan.. Och nu bor jag dessutom mycket närmre Uppsala än vad jag hade gjort i Göteborg eller Södra Småland inför flyttar eller visningar. Såååå, med andra ord, detta blir nog rätt okej ändå.

Nu har jag babblat på om diverse grejer ett tag. Vevan har iallafall nu blivit superhungrig igen (som när hon var valp ungefär) samt fått ett stort lydnadssug vilket är skitbra när vi inte kommit igång med vallmöjligheterna ännu. 
Vi tränar mest olika separata moment och nöter detaljpill men så fort jag får hem min nya planeringskalender från Adlibris ska jag samla både jobb, planer samt strukturerad hundträning däri så jag går ut med en plan på vad som ska göras och hur, samt vad som ska fokuseras på. Jag har äntligen fått tillbaka motivationen för seriös lydnadsträning med fokus mot tävling, stabilitet med mera! Det var så länge sedan jag hade det på riktigt sist, och att vevan svarar bra på det just nu är guld värt!
Jag är även supersugen på att anmäla till tävlingsdebut i startklassen men det vågar jag inte förens jag har fri tillgång till bil men det blir väl iallafall troligast i början på nästa år då förhoppningsvis. Vi behöver se vad som händer, få lite erfarenhet samt se vad som funkar eller inte. Skulle det mot all förmodan funka skulle vi snabbt kunna ta oss upp och in i klass 1 under nästa år om man ser till vad hon klarar momentmässigt. Vi fortsätter detaljpilla, hitta varann och rätt engagemang och modus sålänge! Har även funderat på att lära in/grunda fler moment i de högre klasserna det senaste för att umanat och utveckla och inte minst variera. Därför har jag även tänkt sporadiskt pilla lite på brukslydnadsmoment framöver för just variationen samt att även utmana mig själv. Flera av bruksmomenten tar oftast lite längre tid att fixa och nu när vi även gjort vårt MH hade det väl vart lite skoj med iallafall en appellstart i framtiden, även fast drömmen om brukset även det lagts lite på hyllan, iallafall med Vee. Så mycket annat som tar tid och jag får nästan hålla mig till färre saker om jag ska komma framåt. Dock vill jag ju fortfarande skaffa mig en rejäl  bruksras en dag och att då ha basic kunskap är ju en fördel, så även om vi inte tävlar mycket eller alls i brukset i framtiden så har vi testat momentinlärningen iallafall. Det ska bli så kul att planera detta framöver!

Hallå igen, ännu ett uppehåll som heter duga. Har dock uppdaterad en del på instagram under denna perioden då det generellt är både enklare och mer tillgängligt i vardagen!
Har ni instagram? Följ oss där!

Nåväl, vi har flyttat ner till Reftele, mer specifikt på Vevans 14 månaders dag, 16/6. Under sommaren jobbar jag i djurstallarna på Stora Segerstads Naturbruksgymnasium, med bland annat mjölkkor, grisar och höns! Jag trivs jättebra och det är verkligen ett stimulerande arbete. Uppe med tuppen vid vanliga fall, jobba fysiskt hela dagen och sedan däcka på kvällen. Dock blir det svårt iallafall nu i början att alltid få tid över till Vee varje dag då man blir helt slut i kroppen. Jag går enligt mätningar en mil sammanlagt varje dag i obekväma stövlar liksom. Men någon kväll får vi ihop ett lydnadspass, en annan kanske v kör lite agility och andra fysar vi med tex. kickbike/sparkcykel så den fysiska energin tas ut rejält.
Jag har dock vart kontinuerligt dålig på att planera om ens lite överlag när det kommer till hennes träning så det ska jag försöka denna kommande veckan, främst på de lediga dagarna när vi har hela dagen på oss! Planerar bland annat att bygga någon form av längre agility-kombination på tisdag och nöta med henne av och på tills hon lyssnar, följer och vi klarar den utan problem. Blir en rolig utmaning. På tisdag är det dessutom min födelsedag!! Jag fyller 20 och det är väl typ då ett nytt kapitel i livet ska börja eller nått, jag vet inte. Men oavsett, det betyder helt enkelt att ytterligare ett år gått och att ett nytt ligger framför mig, hur det blir får tiden avgöra. Oavsett, vad är bättre än att fira in 20 år än med riktig agilityträning och förhoppningsvis lite nötvallning på det? Mja du, det är allt svårslaget om jag och Vevan får säga det själva!

Apropå nötvallning! Jag skrev på instagram när vi provjobbade på gården att det inte blir någon nöthund av Vee. Första gången hon träffar kor, särskilt på nära håll. Vuxna kor, inget intresse av att flytta på sig för varken människa eller hund och en nervös Vee = inget bra, haha! 
Men i veckan när jag jobbat i svinhuset med min tidigare vallningsinstruktör berättade han att han brukar träna på korna under lunchrasten och bjöd med oss och självklart (!!!) tackade vi ja. De har precis släppt ut en liten grupp med ungdjur i en hage bakom vårt hus bredvid ladugården och de hade aldrig träffat en hund innan. Dock väldigt coola kossor må jag säga då de var snälla och flyttade sig för hundarna, lunkade och travade  på, och utmanade inte. Lite skönare för Vee iallafall med, då hon är för oerfaren för att jobba riktigt med tunga djur som gör motstånd. Bekvämt för både djur och hund gör att hela träningen blir mer avslappnad och trevlig för alla parter.
För mig som förare märks det iallafall att tändningen på fåren sitter i på henne även på kor, vilket är positivt. Mycket mer avslappnade rörelser i det stora hela, lyssnar bättre, och jobbar lite klokare helt enkelt. Jag har ju ännu inte befäst några höger/vänster på henne så det är lite osmidigt men stoppet i form av ett "lie down" sitter bättre än det gjorde i slutet på april. Dock brast hon ibland, rann runt djuren för att hävda sig lite och sätta dom på plats innan hon samlade sig igen. Hon går inte på dom överhuvudtaget, som hon försökte länge med fåren i början - men det handlar ju om djurhantering så hon har långt koppel eller lina emellanåt när vi håller oss närmre. Jag tränar annars på hennes tempo, nöter vidare på stoppen och signalkänsligheten då unghundshjärnan ibland tappar bort mig och låtsas vara döv. Vi tränar på att avslappnat stanna vid djuren och vänta ut dom, självbehärskning och att avslappnat röra sig nära runt djuren (i nuläget utanför fålla). Har lattjat lite vidare med höger och vänster och känt mig lite fram men inga större framsteg, hon lyckades dock fixa en utgång vänsterflank igår som jag inte riktigt vet vart ifrån den kom. Fint i varje fall!
Bästa sättet att trötta ut en liten BC-dam måste jag säga!

Såå ja, det var väl det egentligen. Har funderat på om jag skulle försöka lägga upp filmer eller så här på bloggen men det tar sådan tid att ladda över mobilfilmer och att filma med kameran så vi får se. Kanske hinner filma en liten "vardags"film under tiden här iallafall, men ja, jag har inte orken till så mycket extra arbete tyvärr, hehe. 

Hoppas ni har det gott där ute i sommar. Ska försöka att träna lite mer och uppdatera efter hand så det blir lite mer träningsrelaterat här på bloggen likaså! 

Bilderna på mig och Vee är fotade av Elina!

Hej igen, jag skulle egentligen skrivit ett utförligare inlägg här om röntgenresultat osv, men då jag har en hel del att göra i vardagen just nu så att jag inte hinner med så mycket extra hundrelaterat så drar jag allt lite snabbt.
Vee röntgades med resultated C-höfter och 0/0 på armbågarna. Jag ansåg inte att hennes ena höft, som troligtvis gav anledning till att det blev C och inte B då den andra såg bättre ut, är såpass dålig för att vara C så det var väl lite osäkert vilket håll de skulle bedöma då bäckenbenet dessutom var lite sned på bilden, men jag är inte förvånad. Men Vee har hittills inget problem med den något grundare höftkulan och då HD är problem som vanligast kommer med åldern om det inte är grov höftledsdysplasi är jag inte orolig och fortsätter som vanligt med vallningsträning, lyndad, bruksspår och agility på träningsnivå. Jag har ändå alltid haft som mål att hålla henne i lättare form och med bra muskler så där behövs det inte heller kompromissas.

Mitt telezoom som i Fjugesta föll i stengolvet och tappade all möjlighet att fokusera är nu lagat och upphämtat av mig i Göteborg så det får jag checka nu snart så allt stämmer som det ska. Har int haft något vidare fotointresse sedan Fjugesta men ska försöka ta mig ut och få några nya, fina sommarbilder på Vee innan det är dags att jobba och energin inte räcker till lika länge. 
Så förvänta er kanske inte några textinlägg här på ex antal veckor igen, men kanske ett eller till och med två bildinlägg om jag får till det.

Annars har vi fortfarande tålmodigt väntat på vallningsmöjligheter men det verkar inte hända innan vi flyttar ner till sommarjobbet så vi får göra det vi kan och träna mycket lydnad etc istället ett tag nu för att hålla igång, när Vee ändå kommit ur det mesta av hennes jobbiga period när hon vägrade att engagera sig och vara explosiv i vår lydnadsträning! Får ta vara på det och hoppas hon kan få vara med lite mer i sommar på jobbet iallafall, vare sig det lyckas bli någon vallning eller om det får räcka med att hålla koll på kor osv. Det får vi se. 

Så, det var väl det! Jag ska återgå till tentaplugg i Kemi och njuta av att vi har AC inomhus när det är 26 grader och vindstilla ute. 
Hoppas ni har det bra därute!

Idag hade jag bokat röntgen och vaccinationstid till Vee 10:30 nere på en av stans mindre (men väldigt bra) kliniker. Såklart hade mobilen dött under natten och jag vaknade i panik när Vee väckte mig och tänkte "fan, nu är klockan 12" men till min lättnad visade klockan 9:50, vilket är fullt dugligt då kliniken ligger 15-20 min promenad från vårt hus. Jag hade packat det jag behövde ta med dagen innan och sände en tacksam tanke till Oh My Dog att jag fick hem vår fina mapp för ett tag sedan så jag hade alla viktiga papper redan på ett samlat ställe, annars hade jag fått leta länge, hehe. 
Vi kom iallafall dit i tid och Vee var suuperglad av att få uppmärksamhet av veterinären, kramas och tjuta är ett måste!
Sedan fick hon lugnande, damp ihop och blev röntgad. Första gången jag har en hund som ska röntgas och första gången jag är med på röntgen. Spännande, särskilt när det måste vara precist för att få rättvisa bilder man kan gå efter. Sedan tog vi båda armbågarna med. När vi väl var färdiga fick hon uppvaks-spruta och vaccinet direkt och fick sen lugnt vakna inne i ett besöksrum och jag fick några snabba mobilbilder på resultatet. Det skickades in till SKK på stört, så svaren kommer inom en vecka, och det ska bli så spännande att se vad de tycker. Men allt jag tänker säga att det ser otroligt mycket bättre ut än jag väntade mig, men då är jag "lite" pessimist med. Hon har ju inte haft några problem fram tills nu så det känns skönt att se vad det blir för bokstav på dom. Armbågarna såg också bra ut!

Det är ju jäkligt tufft när man importerar valp från ett land där man inte röntgar vallhundarna, det blir mer jeopardy än i ex norden. Dessutom har Vee's gammelmorfar lämnat väldigt blandade resultat genom åren, och jag tror inte någon av syskonen kommer att röntgas då ingen kommit till Sverige vid valp- eller ung ålder. Moster och morbror har B- höfter i varje fall. Och vad för bokstav SKK än må sätta så ser det fint ut i mina ögon och kommer förhoppningsvis ge henne ett smärtfritt liv! :)
Bilder kommer ev när resultatet är inne.

De bränner alla häxor även om du inte är en. De letar och längtar efter minsta snedsteg. En gång i tiden var jag en av dom, det är jag inte rädd för att erkänna. Men jag är förbi det stadiet och jag är redo att vara transparent. För andra, för de som behöver något att prata om, och för mig själv. 

Vi lever i en internetkultur, vilket oftast innebär att folk som du aldrig träffat kan se och följa allt du gör från det du väljer att dela. Detta kan skapa - och skapar, ofta hat, avundsjuka och osäkerhet hos människor. Det du gör och lyckas med blir en tävling, ett mål de måste slå. Det du misslyckas med blir en triumf för dom, för att de befinner sig i en till synes bättre situation än vad du gör. 
Ett fascinerande fenomen, eftersom detta oftast baseras på det lilla de vet om dig utifrån vad du valt att berätta för omvärlden. Jag kan förstå motiveringen om de känner dig, om så på ett plan att ni träffats flertalet gånger eller hamnat i konfrontationer med varann så de fått en uppfattning. Det var den situationen jag själv var i, innan jag beslöt mig för att släppa bitterheten och gå vidare. 
Men just att människor kan frodas så på en annan, okänd persons motgångar att hen är redo att göra vad som helst. Att man som person inte vågar säga det man tycker och tänker online, för där visar människan sitt sanna jag.

Ofiltrerat, men ändå försöker alla leva sitt liv bakom ständiga framgångar. Blir vi transparenta, blottar våra själar för världen så kommer kråkorna för att ta sin del av kadavret. Det kan vara hemskt. Det är hemskt. 
Hundvärlden är en av många platser som innehåller detta. Dock har jag haft turen att få se allt mer och mer kärlek och stöd det senaste, vilket gett mig kontinuerligt hopp. Men man ser aldrig baksidan av månen. Det är för mörkt för att befinna sig där. Men den finns. 

Jag har beslutat mig för att inte bry mig längre. Jag har öppnat min instagram. Den som brukade vara privat. Jag har ett konto tillägnat mitt hundägande. Det är offentligt, precis som denna bloggen. Jag vet att dom finns där ute - kråkorna. Dock är jag inte lika säker på vilka dom är längre, vilket för mig är mer av en lättnad än tvärtom. Visst vet jag inte exakt vem jag borde "passa mig för" längre, men vet jag inte det hindrar det mig heller inte från att vara ärlig, och att visa vem jag egentligen är för dessa. Så att de faktiskt kan bestämma själv vem man tycks vara, och inte från orden av någon annan. Vi har alla kråkor, vissa fler än andra. 
Jag har tur. Jag har tur att jag inte längre känner att jag behöver gömma mig. Många har inte den turen idag, och det kommer förmodligen ändras för mig med. Men jag lever i nuet.

Vi lever i en tidsålder där folk vill läsa om med och motgångar, men delar man annat än det förstnämnda med världen så blir man bränd.
Jag vill följa dina med- och motgångar, för jag vill lära känna dig, eller delen av dig som du inte vill visa ansikte mot ansikte. Det outtalade samtalet som förs via text på en skärm. Jag kanske inspireras av dig, ser upp till dig eller önskar vi kände varann. Jag vill se en verklig människa. Det vill många andra med. Sen finns det kråkorna, och just därför ska man inte dela allt. Men att få lov att skriva hur du har svårt med relationen till din hund, hur den kanske inte har allt du önskar, hur ni kämpar utan resultat, hur kass du känner dig just idag när det kommer till hundträning är en befrielse. För det finns andra som dig. Just nu, precis förut eller imorgon. Jag har bestämt mig för att värdera den känslan över min rädsla för kråkor. En så länge har det inte bitit mig, men som sagt lovar jag heller inte att det aldrig kommer att göra det, eller att det inte är helt individuellt. Men personligen älskar jag att vara transparent, om ens lite. 

Jag vill att vi stöttar varandra. Du vet när man skrattar med någon istället för åt någon? Du vet när man lyfter upp någon istället för att dra ner? Försök se problem från andras perspektiv. Hur är denna personen/hur verkar hen vara? Är det värt att lägga sin kraft på att gå flera år i bitterhet?
Ser du något fint, inspirerande eller liknande på instagram eller facebook - lämna en kommentar! Följer du någon som du ser upp till? Berätta det för dom! Jag är ganska säker på att de flesta blir jäkligt glada att höra det. Vi är alla människor. 
Jag medger att jag ex inte kanske kommer överens med en viss person. Vi har en brokig historia, men jag har sedan länge valt att lägga det bakom mig. Det förstörde mycket för mig och för andra i min närhet, men idag har det lärt mig en hel del istället. Och vet ni vad, jag tycker exempelvis att hon tar fantastiskt fina bilder och har en hel del vettiga åsikter om mycket annat. 

Men det finns andra, som inte förtjänat min förlåtelse. Kråkor. Dom vet vilka dom är. De kommer aldrig förtjäna den, men samtidigt lägger jag inte min aktiva tid på dom. Jag är transparent ändå. Vill dom skratta åt att jag har en hund med separationsångest, so be it. Vill dom skratta åt att min hund inte kan gå i koppel utan att halvt strypa sig, so be it. Vill dom göra det till deras egna problem, so be it. Jag är upptagen med att leva mitt liv och träna min hund. Det måste vara tröttsamt att försöka hinna med båda delarna. Det må låta hycklande, och det får man gärna tycka. Det tycker jag själv när jag skriver det. Men å andra sidan tänker jag inte lägga tid på att tala gott om någon som inte förtjänar det. Men jag tänker heller inte aktivt gå och berätta för andra om personen, det är för mycket arbete. 

Men jag har som sagt tur. Jag har turen att slippa vara ökänd bland hundfolk, så vitt jag känner till i varje fall. Jag har turen att ha vänner som stöttar mig. Jag har turen att hittills ha sluppit näthat av större grad, så jag enkelt kunnat skita i det. Alla har inte den turen. Men om jag ska vara ärlig har jag heller inte möjligheten att begränsa mig själv för andras skull. Jag har beslutat mig för att vara öppen, ärlig och transparent oavsett dödlighetsgrad. Dock så har jag filter för vad som syns igenom och inte. Jag vill dela mer men inte allt, för det har allmänheten inte med att göra. Men jag känner bara att många ibland gör hundägandet till mer än vad det är.

För att citera en av mina favorit Drag Queens, Alyssa Edwards:
"It's not personal, it's drag."

Get over it, släpp det iallafall för en stund. Låt oss ha roligt och stötta varann istället. Känner ni att ni kan så våga visa er både mäktiga och därtill svaga! För oavsett hur svaga ni än må känna er, eller visa, så är ni mäktiga. 
Mäktiga att stå ut och göra det ni älskar mer än något annat, mäktiga att bestämma över ert eget liv och era egna beslut, mäktiga nog att vända kråkorna ryggen. 
Vi håller inte på med hund för att vi måste, för att vi vill bevisa något, för att trampa på varann. Vi gör det för det är roligt, för vi älskar det, för att det håller oss gående. Det var iallafall därför de flesta av oss började. Keep it that way. 

​Remember why you started. Visa hur mäktig du är.

Tjena tjena, long time no see! Ytterligare en vardagsuppdatering som brukar dyka upp såhär efter jag vart frånvarande ett tag!
Vi är tillbaka i Jönköping sedan en vecka tillbaka, naturen är i fullt högsommar-mode med 20+ grader och livet rullar på som vanligt igen. Saknar fortfarande Fjugesta, valpar, får och vallning otroligt men förhoppningsvis får vi komma tillbaka på visit i framtiden. 
Vi har lyckats vara lite aktiva denna veckan trots värme, tro det eller ej! Dock har mycket skett mot eftermiddagen då solen står lite lägre och vi slipper smälta ihop till två små fläckar och sugas upp av den torra, numera törstiga jorden. Vi började veckan med att utforska nya promenadstigar. Man kan inte tro att det finns såpass många skogsstigar 5 minuter från Jönköpings centrum som det faktiskt finns, något som jag verkligen gillar med staden. Hade definitivt kunnat tänka mig att bo utanför stan någon gång i mitt liv. 
Vi utforskade en gammal banvall som ligger ca 10 min gångväg från vårt hus. Banvallen är numera en enkel grusväg som leder en bra bit genom stan, mer exakt rakt bort till vår vän vi brukar valla hos! Istället för att åka buss 30 min kan vi alltså gå raskt bort dit på samma tid, och varför inte göra det när det är både gratis och fint väder? Hoppas att de delar upp fåren snart så vi hinner träna något mer innan det är dags att flytta ner och jobba, nu när hon faktiskt kan en hel del. Det blev iallafall strax över 5 km fram och tillbaka och vi var båda lite trötta av värmen. Senare på kvällen prövade jag lite småträning med hot-dogs som belöning och vilken skillnad det har gjort mot tidigare godisbelöningar! En hel annan hund som tiggde godis och bjöd på allt möjligt. Hon hade oxå en av dagarna innan vart ensam hemma i rummet i ca 40 min medans jag handlat utan att varken synligt stressa och flåsa eller gjort försök till att förstöra något.

Någon dag senare tänkte jag att hon skulle få sig lite mer hjärngympa. Målet var egentligen två eller tre olika spår, men då jag är ganska rädd för fästingar och ormar, vågade jag mig som mest på ett, och gjorde istället en uppletande-ruta med två leksaker som hon fick söka upp. Istället la jag tid på att promenera och värma upp emellan så det skulle bli längre liggtid än vad Vee vart van vid tidigare, då hon fått gå spåren nästan direkt eller med kortare liggtid. Ca 40 minuter på spåret som varken var rakt eller strukturerat. Jag trampade runt bland vitsippor mellan träden så gott jag kunde och droppade korvbitar lite varsom för att jag inte visste om hon skulle klara utan näring eller inte. Spåret gick över sumpmark med och då la jag korv precis innan och precis efter, men det stjälpte nog mer än det hjälpte överlag. Korv i spåret var ingen bra idé pga myror, massor av myror.
Kanske borde börja med godislådor i spåret istället för att börja pröva markeringar samt att bespara henne från myror i nosen eller bara slumpa det helt och pröva pinnar! Iallafall, hon löste det skitfint med tanke på att hon inte spårat sedan i februari/mars och dessutom första skogsspåret i år och första spåret på icke-snö sedan hon förstod innebörden av att spåra på riktigt. Hon tog sig över sumpmarken helt ok förutom de överdrivna korvätarpauserna (my bad!), och spårade något långsamt men å andra sidan noggrant och behövde ingen hjälp utan löste allt själv från början till slut. Något jag är bortskämd med gällande Vee är just en mer naturlig spårnäsa och att hon när hon väl spårar inte drar särskilt mycket utan låter linan hänga. Möjligtvis på raksträcka, och det ska utvärderas på ängsspår nästa vecka förhoppningsvis. Dessutom är hon så tydlig på svanshållningen när hon har spåret kontra när hon måste jobba mer. Svansen åker upp och börjar svänga fram och tillbaka vilket är roligt att se. Och förmågan att lösa problem själv är ibland en mycket bra egenskap. Oavsett om vi kommer ut på nån appelltävling i framtiden eller inte (mest pga lydnadsdelen som vi har svårt för) så är hon jäkligt rolig att spåra med och det är något jag försöker ta vara på. 

När vi nosat färdigt och hittat både korv och leksaker i skogen testade jag en ni skogsväg för att försöka ta mig runt tillbaka till vår vanliga promenadstig men icke. Vi velade in oss i skogen och lyckades efter en extra timma komma ut vid civilisationen och mer exakt vår kära banvall igen! 8,5 km stod det på telefonen sen när vi kom hem igen. Tanken hade vart att träna lydnad på hemvägen men det fick vänta och mina axlar värkte av att ha burit en tung träningsväska i 2,5 timma genom skogen. Men trevligt var det iallafall och jag hittade så många otroligt fina platser som jag garanterat inte kommer lyckas hitta igen, hehe. 

Lydnad körde vi ett minipass kvällen därpå, med korv och en suuuperpepp hund! Skitkul fotgåendenötande inomhus med peppig hund med tryck! Sådana pass har vi inte ofta haft det senaste, tvärtom. Dessutom lyckades jag direkt shejpa in ett backande på henne vilket jag kämpat med innan. Så jag funderar på att bjuda in henne till träning med rätt belöningar, samt när jag märker att hon har önskad sinnesstämning!
Detta pangpass gjorde att vi tog oss ut dagen efter och tragglade lite till utomhus. Härligt tryck där med men hon blev snart trött och då också lite såsigare. Men överlag härlig attityd och vilja att göra rätt. Hon är så söt när hon tigger godis genom att sätta sig i fotposition!! Dessutom gjorde vi både lite trickträning, hantering och stretching!

Efter det har vi mest tagit det lugnt och vilat emellan. Jag fick ett ryck en kväll och tänkte "jag skulle ju ensamträna henne idag" och beslutade mig för att kl 21 på kvällen dra ner till stan, käka subway och sedan promenera hem, vilket allt som allt tog ca 1,5 timma. Kom hem och hon var inte synligt påverkad, hoppade upp i sängen till mig, akutgosade som hon gör då och då med diverse ljud och hoppade sen självmant ner och somnade på golvet. Jag har fått hopp igen, snälla låt Fjugesta ha hjälpt henne. 
Idag gick vi en till längre promenad på runt 6 km på kvällen, då det var svalare. Trampade nästan på en liten snok, första ormen jag ser i år, och hade allmänt trevligt. Förhoppningsvis kan jag försiktigt börja att pröva jogga med henne lite innan jag vågar pröva cykel för att träna lite kondition, drag och att fortsätta bygga lite muskler! Vardagen rullar på helt enkelt. Hoppas kunna fortsätta hålla igång oss lite varje dag iallafall, vare sig det är motion eller träning!