Dödlig transparens?

De bränner alla häxor även om du inte är en. De letar och längtar efter minsta snedsteg. En gång i tiden var jag en av dom, det är jag inte rädd för att erkänna. Men jag är förbi det stadiet och jag är redo att vara transparent. För andra, för de som behöver något att prata om, och för mig själv. 

Vi lever i en internetkultur, vilket oftast innebär att folk som du aldrig träffat kan se och följa allt du gör från det du väljer att dela. Detta kan skapa - och skapar, ofta hat, avundsjuka och osäkerhet hos människor. Det du gör och lyckas med blir en tävling, ett mål de måste slå. Det du misslyckas med blir en triumf för dom, för att de befinner sig i en till synes bättre situation än vad du gör. 
Ett fascinerande fenomen, eftersom detta oftast baseras på det lilla de vet om dig utifrån vad du valt att berätta för omvärlden. Jag kan förstå motiveringen om de känner dig, om så på ett plan att ni träffats flertalet gånger eller hamnat i konfrontationer med varann så de fått en uppfattning. Det var den situationen jag själv var i, innan jag beslöt mig för att släppa bitterheten och gå vidare. 
Men just att människor kan frodas så på en annan, okänd persons motgångar att hen är redo att göra vad som helst. Att man som person inte vågar säga det man tycker och tänker online, för där visar människan sitt sanna jag.

Ofiltrerat, men ändå försöker alla leva sitt liv bakom ständiga framgångar. Blir vi transparenta, blottar våra själar för världen så kommer kråkorna för att ta sin del av kadavret. Det kan vara hemskt. Det är hemskt. 
Hundvärlden är en av många platser som innehåller detta. Dock har jag haft turen att få se allt mer och mer kärlek och stöd det senaste, vilket gett mig kontinuerligt hopp. Men man ser aldrig baksidan av månen. Det är för mörkt för att befinna sig där. Men den finns. 

Jag har beslutat mig för att inte bry mig längre. Jag har öppnat min instagram. Den som brukade vara privat. Jag har ett konto tillägnat mitt hundägande. Det är offentligt, precis som denna bloggen. Jag vet att dom finns där ute - kråkorna. Dock är jag inte lika säker på vilka dom är längre, vilket för mig är mer av en lättnad än tvärtom. Visst vet jag inte exakt vem jag borde "passa mig för" längre, men vet jag inte det hindrar det mig heller inte från att vara ärlig, och att visa vem jag egentligen är för dessa. Så att de faktiskt kan bestämma själv vem man tycks vara, och inte från orden av någon annan. Vi har alla kråkor, vissa fler än andra. 
Jag har tur. Jag har tur att jag inte längre känner att jag behöver gömma mig. Många har inte den turen idag, och det kommer förmodligen ändras för mig med. Men jag lever i nuet.

Vi lever i en tidsålder där folk vill läsa om med och motgångar, men delar man annat än det förstnämnda med världen så blir man bränd.
Jag vill följa dina med- och motgångar, för jag vill lära känna dig, eller delen av dig som du inte vill visa ansikte mot ansikte. Det outtalade samtalet som förs via text på en skärm. Jag kanske inspireras av dig, ser upp till dig eller önskar vi kände varann. Jag vill se en verklig människa. Det vill många andra med. Sen finns det kråkorna, och just därför ska man inte dela allt. Men att få lov att skriva hur du har svårt med relationen till din hund, hur den kanske inte har allt du önskar, hur ni kämpar utan resultat, hur kass du känner dig just idag när det kommer till hundträning är en befrielse. För det finns andra som dig. Just nu, precis förut eller imorgon. Jag har bestämt mig för att värdera den känslan över min rädsla för kråkor. En så länge har det inte bitit mig, men som sagt lovar jag heller inte att det aldrig kommer att göra det, eller att det inte är helt individuellt. Men personligen älskar jag att vara transparent, om ens lite. 

Jag vill att vi stöttar varandra. Du vet när man skrattar med någon istället för åt någon? Du vet när man lyfter upp någon istället för att dra ner? Försök se problem från andras perspektiv. Hur är denna personen/hur verkar hen vara? Är det värt att lägga sin kraft på att gå flera år i bitterhet?
Ser du något fint, inspirerande eller liknande på instagram eller facebook - lämna en kommentar! Följer du någon som du ser upp till? Berätta det för dom! Jag är ganska säker på att de flesta blir jäkligt glada att höra det. Vi är alla människor. 
Jag medger att jag ex inte kanske kommer överens med en viss person. Vi har en brokig historia, men jag har sedan länge valt att lägga det bakom mig. Det förstörde mycket för mig och för andra i min närhet, men idag har det lärt mig en hel del istället. Och vet ni vad, jag tycker exempelvis att hon tar fantastiskt fina bilder och har en hel del vettiga åsikter om mycket annat. 

Men det finns andra, som inte förtjänat min förlåtelse. Kråkor. Dom vet vilka dom är. De kommer aldrig förtjäna den, men samtidigt lägger jag inte min aktiva tid på dom. Jag är transparent ändå. Vill dom skratta åt att jag har en hund med separationsångest, so be it. Vill dom skratta åt att min hund inte kan gå i koppel utan att halvt strypa sig, so be it. Vill dom göra det till deras egna problem, so be it. Jag är upptagen med att leva mitt liv och träna min hund. Det måste vara tröttsamt att försöka hinna med båda delarna. Det må låta hycklande, och det får man gärna tycka. Det tycker jag själv när jag skriver det. Men å andra sidan tänker jag inte lägga tid på att tala gott om någon som inte förtjänar det. Men jag tänker heller inte aktivt gå och berätta för andra om personen, det är för mycket arbete. 

Men jag har som sagt tur. Jag har turen att slippa vara ökänd bland hundfolk, så vitt jag känner till i varje fall. Jag har turen att ha vänner som stöttar mig. Jag har turen att hittills ha sluppit näthat av större grad, så jag enkelt kunnat skita i det. Alla har inte den turen. Men om jag ska vara ärlig har jag heller inte möjligheten att begränsa mig själv för andras skull. Jag har beslutat mig för att vara öppen, ärlig och transparent oavsett dödlighetsgrad. Dock så har jag filter för vad som syns igenom och inte. Jag vill dela mer men inte allt, för det har allmänheten inte med att göra. Men jag känner bara att många ibland gör hundägandet till mer än vad det är.

För att citera en av mina favorit Drag Queens, Alyssa Edwards:
"It's not personal, it's drag."

Get over it, släpp det iallafall för en stund. Låt oss ha roligt och stötta varann istället. Känner ni att ni kan så våga visa er både mäktiga och därtill svaga! För oavsett hur svaga ni än må känna er, eller visa, så är ni mäktiga. 
Mäktiga att stå ut och göra det ni älskar mer än något annat, mäktiga att bestämma över ert eget liv och era egna beslut, mäktiga nog att vända kråkorna ryggen. 
Vi håller inte på med hund för att vi måste, för att vi vill bevisa något, för att trampa på varann. Vi gör det för det är roligt, för vi älskar det, för att det håller oss gående. Det var iallafall därför de flesta av oss började. Keep it that way. 

​Remember why you started. Visa hur mäktig du är.