det där med att inte vara för hård mot sig själv, men att fortsätta mot målbilden.

Har haft lydnadspepp, motivation och träningsglädje det senaste - precis som Vee, vilket är superroligt då jag inte haft det på länge som jag skrivit tidigare. Äntligen mår jag någorlunda ok mentalt och har orken att fokusera mot vår målbild. Grejen är dock att fokusera på att fortsätta träna och inspireras när man äntrar social media. Jag har fått äran att få följa sååå såå många supergrymma, skitduktiga och talangfulla hundtränare på bland annat instagram, som först och främst delar sin träning och vardag och på det sättet demonstrerar metoder och utveckling jag själv kan applicera och pröva på min egen hund. Jättebra verkligen, och jag är 120% säker att jag vuxit i min allmäna kunskap om inlärning och olika metoder samt att jag och Vee fått bättre resultat i vår träning tack vare att se, lära och pröva. Men nu den senaste veckan hände något igen. Jag blev påverkad. 
Jag blev påverkad på ett negativt sett av ett ekipage som egentligen var fruktansvärt duktiga, peppiga och inspirerande på alla sett. En ganska ung hund som utförde moment på träning som att det var SM, såååå snyggt!! Och nu när jag tänkt i efterhand på min känsla kontra videon och ekipaget i sig så har jag skärpt mig och tatt mig samman igen, haha. Men just då var det svårt. Jag satt med tappad haka över de fina momenten på skärmen och plötsligt fanns den där, den lilla mörka tanken. "Sådär fint kommer Vee aldrig utföra de momenten, som hunden på filmen", hunden som är 6 månader yngre och som redan debuterat i startklassen med uppflyttningsresultat. Vi sliter med detaljer, snabba sättanden/lägganden, grunder för de högre klasserna. Blickpunkter, positioner osv. Och anledningen till detta blev i slutändan jag själv. Jag var inte duktig nog. Jag hade väl inte grundat henne bra nog, inte uppmuntrat vissa sidor av henne nog, jag hade inte använt mig av "rätt" metod. Folk pratar om att deras hundar tar sin del av ansvaret ute på tävlingsplanen, men vad betyder det egentligen? Hur vet jag att hon gör det, och till vilken grad? Hur börjar jag om?
Jag försökte sedan lägga tankarna åt sidan, eftersom jag kände igen de lagom destruktiva tecknen när det kommer till motivationsdödande. Vi lyckades ändå få bra känsla och resultat på våra pass därefter, och framsteg på detaljer vi sett och lärt från. Men jag tänker ändå på det när jag ser så många duktiga hundtränare, jag vill vara dom så mycket. De vet vad som behövs göras och när, de vet vart saker ska ske och kan göra sina kriterier sådär glasklara medan en annan sänder ut världens dimma till hunden stundvis. Jag försöker intala mig att de ofta har haft flera hundar osv, men jag har också till en viss del fått pröva mig fram mer eller mindre seriöst med tidigare lånehundar. Visst hade jag antagligen inte kunnat träna Vee så som jag gör idag utan de erfarenheterna, men jag är verkligen inte där jag VILL vara om ni förstår vad jag menar. Jag VILL längre, jag VILL kunna mer. Jag vill så gärna tävla och komma långt, inte för meriterna eller nån sorts påhittad prestige i det utan för att det måste vara så jäkla mäktigt! Men det känns inte som att jag har det som krävs för att ta min hund dit, och jag vill så gärna ha det.

Men, nu lite pepp till mig själv här i skriven form. Jag tänker inte skylla på att folk har haft fler hundar, mer lättränade hundar, andra raser eller vad man nu vill skylla på. Jag vill istället skriva till mig själv att vi alla har olika inlärningskurvor, precis som våra hundar. Och jag vill uppmana mig själv att när jag har tid, råd och möjlighet att börja kursa även i lydnaden, för man kan inte läsa och bara titta på andra för att lära sig allt. Hitta den där bra instruktören du gillar och försök timea in en kurs! Och sist men inte minst. Rent tekniskt så behöver inte huvudet åka ner i backen när man lägger hunden, och andra sånna extra detaljer. Man kan få tillräckligt med poäng ändå, bara den lägger sig snabbt och direkt, du vet.
Och det finns gott om tid att utveckla moment och lägga till detaljer. Jag har sagt att om vi så ska ta VP när Vevan är 10, bara vi gör det, så är det samma med lydnaden som jag trots allt brinner för med. Sen kan man inte förutsätta att vi får all tid på jorden tillsammans men vad finns det för lycka i det. Med andra ord, kämpa på, traggla, TRÄNA! Fortsätt att inspireras av andra, tänk att de prestationer du hänförts av och ibland i de lägre stunderna avundats är målbilder. Det finns alltid något att förbättra, lära om och slipa på! Det var trots allt det som var en av anledningarna att jag fortsatte med tävlingslydnad. Vi är unga och har mer att lära, och det ska bli roligt, inget annat. Och ut på plan med er när tillfälle ges, så man får på papper vad som fungerar och inte. Det gör skillnad!

Det är verkligen ett double edged sword ibland att hålla på med något man brinner för!