Jag är rädd.

Detta inlägget skrev jag en natt när jag tvivlade på mig själv, bara ett kort tag efter jag tagit emot Vee. Funderade länge om jag skulle ta bort det eller inte, men tycker det finns något viktigt i texten som kanske flera känner eller har känt igen sig i någon gång i sitt hundägande. Den där känslan.. 
Läste en gång att "0m dina drömmar inte skrämmer dig lite är dom inte stora nog". Jag tog rädslan som ett gott tecken helt enkelt. Det är okej att vara rädd, så länge det inte blockerar en från att se framåt. 

---

OBS.

Tankar som jag tror infinner sig i fler huvuden än mitt eget då och då. Även om dessa exempel utgår från mig själv och vissa punkter är mer irrationella än andra. Bara för att jag är orolig, betyder det inte att det är vår verklighet.

Men jag vill också poängtera att rädsla inte alltid är negativt. 

---

• Jag är rädd för att min hund ska komma ut med dåliga höfter och armbågar. ​
• Jag är rädd för att överbettet inte kommer rätta till sig och resultera i operation.
• Jag är rädd för att vi ska träffa arga hundar med ägare utan koll. 

• Jag är rädd för att separationsångest ska uppstå. 
• ​Jag är rädd för att jag som förare ska misslyckas att ta vara på min hund. 
• Jag är rädd för känslan av att vara nybörjare - även om jag har haft hundar på deltid innan. Det blir plötsligt på riktigt när det är ens egen och man inser att man faktiskt ska vara ett team det närmsta decenniet. ​Det är häftigt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. 

---

Och det är okej.
​Det är inte hela världen. 
Det brukar faktiskt lösa sig. 
Oftast så oroar man sig i onödan. 

Men trots det så är det okej att säga,
"Jag är rädd."