Vad har du i änden på snöret?

VARNING!
Detta är ett åsiktsinlägg som utgår från mig och mina erfarenheter och tankar!
Håll med eller inte. Ett liknande inlägg som speglar det jag skriver här kan ni hitta på min kära vän Elinas blogg; HÄR! <-----

När blev bruksraser sällskapshundar? Är det något jag missat?
​Idag blev jag tipsad om ett inlägg på Facebook i en grupp för en icke godkänd ras, kallad Miniature American Shepherd (MAS). Det är en ras som är avlad för att vara en Australian Shepherd i mindre format. Vad som anses om denna "ras" är en helt separat diskussion. MASen är avlad för att vara en Aussie i mindre format, alltså rent sagt en mindre, vallande bruksras. Den är presenterad som att vara lugnare, ha mindre stress och vall, men instinkter och beteenden inom en ras plockas inte bort på bara några årtiondens avel. Mina erfarenheter av MAS är en högaktiv och krävande hund med mycket driv, hög träningsbarhet, vakt och andra instinkter. Ingen skillnad från Aussien, men självklart finns det individer som kom att passa beskrivningen bättre. Dock har jag, Elina och många fler kommit att märka att det finns många i dessa kretsar som håller sin hund till endast sällskap. Hunden går promenader och får hänga på i vardagen, vilket såklart är bra det med, men är det det en arbetande bruksras ska användas till dagligen? Oavsett storlek, avel och utseende? Kort och gott, en vallhund är inte gjord för att spendera sitt liv på sofflocket. Det är raser som ska få arbeta och göra meningsfulla saker i sina liv och det ska respekteras av intressenter, valpköpare och uppfödare. Bruksraser får inte ut mycket av livet genom att gå promenader, leka lite här och där och sedan slappa inomhus resten av dagen, och nu ska jag vara tydlig med att säga att detta självklart också behövs, men det är ingen livsstil dessa raser är ämnade till. Du som ägare bestämmer hundens liv, vad den får göra och inte göra, men du har också ansvaret att se till att få utlopp att göra det den mår bra av.

Låt oss gå längre bak i tiden för lite analys. Hundar har sedan urminnes tider olika områden deras egenskaper lämpar sig för och de är sedan avlade därefter. Egenskaper och arbetsområden som gör att vi har urvalet av raser vi har idag. Vi har de snabba kvicktänkta vallhundarna och maffiga herdehundarna i grupp 1, de utpräglade fågelhundarna i grupp 7, apportörerna i grupp 8 de anpassade sällskapshundarna i grupp 9. Med dessa ursprung följer en hel del egenskaper. Är det inte tänkt att du vill ha egenskaperna som följer med hundarna i grupp 1, så borde man kanske inte skaffa sig en vall- eller herdehund. Och är det en sällskapshund du söker för promenader och just sällskap, så finns det ju en grupp särskilt anpassad för det. Det många verkar tro är att dessa små hundar är helt okapabla till att arbeta, vilket är så fel man kan komma. Men dessa hundar är även skapta endast för människans nöje genom tiderna. De ska alltså i grunden inte valla och de ska inte jaga. De ska finnas där för hundsporter i allmänhet, och sällskap i synnerhet.

Alla hundar och raser behöver aktivering i någon form, vare sig det är det dom avlats till eller om det är något annat. Anledningen till att jag blir så besviken när jag ser just bruksraser som inte får jobba i någon form med hjärnan eller nosen, är för att de ligger mig så nära hjärtat. Jag älskar bruksraser och de egenskaper de besitter! Jag tycker att det blir fel när folket inom en ras väljer att just presentera typen utåt som en sällskapshund, när det uppenbart är en arbetande ras. Instinkter avlas som sagt inte bort på några femtiotal år, även om det kan verka länge och för att referera till Elinas inlägg; ”De som fått individer som inte kräver nån vidare aktivering, och förespråkar rasen till sällskap, har troligtvis inte upplevt motsatsen.” Det är så otroligt viktigt att poängtera något sådant här så valpköpare och hundar slipper lida när de inte fungerar i situationen som blivit given, inte bara uppfödarna utan även hundägarna som äger rasen och har sett utvärderingen av avelsarbetet i sin egen hund. I alla kullar är valparna oftast mycket olika och trots att kullen blivit jämn är alla olika individer, men för någon som aldrig erfarit rasen är det lika bra att informera vad som ligger till grund för det dom är intresserade av. I MASens fall är det viktigt att veta att Aussien ligger till grund. Hundar oavsett ras har rätt till aktivering och det är viktigt att inte förmänskliga dom. Bara för att de hellre ligger och sover i soffan än att göra det du har att erbjuda betyder inte att de inte vill jobba alls, du kanske behöver analysera de övningar du bjuder på och det sättet du arbetar i din hundträning. Hunden kanske är trött på att ständigt träna positioner eller träna på att sitta fint, och behöver motivering på andra sätt.

Oavsett så behöver det inte vara svårt att ge aktivering. Nosarbete kan variera från godissök i köket till personspår i skogen. Aktivering ska ses som roligt för både dig och hunden! Det stärker relationen och är roligt för båda parter och skapar det frustration hos dig eller hunden är det inte konstigt om ni hellre undviker det. Dock kan även beteenden som att ständigt ligga inne och sova vara ett tecken på understimulering, då hunden sover bort tiden eftersom den inte har annat att sysselsätta sig med. Vi måste ha med oss i tanken att detta är ett djur med behov! Att ge hunden uppgifter borde vara lika självklart som att ge hunden vatten.
Sen benämner jag Aussien som vallande brukshund, men det betyder heller inte att den måste jobba med just vallning eller bruks, även om det vore ultimat för rasen. Det finns gott om utvecklande träning som freestyle, lydnad, rally och agility etc som de kan stimuleras med. Dock kräver de generellt det där lilla extra engagemanget, vilket jag tycker är viktigt att framhäva. Jag väljer Aussie, då jag vill syssla med lydnad, bruks och agility. Jag vill leva ett mycket aktivt liv med min hund och har sikte på SM, inte bara i teorin men även i praktiken. Alla måste inte ha SM i sikte för att köpa Aussie, men det ursäktar heller inte att inte ger den det som behövs. Jag vill äga en Weimaraner under mitt liv, men det är en utpräglad jakt/fågelhund. Självklart passar den även för bruks, men vill skaffa en först när jag har möjlighet att tillfredsställa jaktbehovet. Aussien är såpass allround idag att man inte nödvändigtvis behöver valla, trots att det hade vart nyttigast. Jag skulle inte skaffa en ras där jag ifrågasätter om jag skulle kunna tillfredsställa dess behov, därför är det viktigt att framställa raserna för det dom är; arbetande. De ska ha ägare som har ett intresse för att aktivera sin hund, det borde alla hundägare ha. Får man en individ man inte väntade sig skulle vara krävande, blir det komplicerat. Grupp 1 är jätteduktiga på att lära sig ett önskat beteende, men samtidigt lika duktiga på att lära sig ett oönskat. Det stämmer in på många av bruksraserna och är en av egenskaperna som gjort att de fungerar så bra just till det, precis som sina ursprungliga uppgifter, men det är även det som kan utvecklas till beteenden av mindre önskvärd kvalitet i form av negativ stress. Beteenden såsom att bita på möbler och inredning, utfall i hundmöten, dra på vilt, ingen kontakt med dig/lyssnar dåligt och liknande.
Det är inte bara detta som kommer ut av att förvandla aktiva raser till sällskapshundar, vi har ju redan inom många raser en avel som riktar sig mot dessa typer av hundar. Raser som är delade på grund av att hundägare och uppfödare inte kan komma överens och tolka en rasstandard på samma sätt. Kanske är det lika bra att de hålls skilda åt.

I denna låååånga texten har jag endast refererat till Aussie och MAS, men detta gäller även för exempelvis Bullraser, Terriers och apportörer som Tollare och Golden.
Bullraserna är underbara sällskapshundar, aktiva sällskapshundar. De är intensiva, krävande raser som med kunskap och aktivering är ypperliga familjehundar. Terriers är ofta envisa och tuffa till temperamentet, då de från början är robusta jakthundar, och retrievers som Tollare kräver minst lika mycket som en vallhund. De vill bära på saker och ha meningsfulla uppgifter i livet. Min vän Matilda har sin Golden Retriever Svante - en nästan helvit, typisk ”utsällningsgolden” från bra linjer. Svante har hög energi och behöver mycket fysisk och psykisk stimulans, så samtidigt för att en ras som Golden är omtalad som en lugn och foolproof hund, kan individer som Svante bli en utmaning eftersom det inte var det man förväntade sig. Trots att rasklubbar jobbar för att upplysa om sina raser och att det ständigt diskuteras bland hundfolk och på sociala media, hur kommer det sig att dessa raser ändå ofta kommer i händer som inte är redo att ge vad som krävs och behöver omplaceras?
Jag har idag Bacchus, en Berger des Pyrenées à Face Rase. Det är en mycket speciell ras som verkligen kräver sitt dagliga behov. Även om han har en superbra av och på-knapp märker man tydligt när vi går ut om han fått långa eller korta promenader, samt om han fått jobba med huvudet den dagen. De flesta pyrrar, oavsett temperament behöver sin aktivering och det gäller som sagt inte bara pyrrar. Zelda är en Cocker Spaniel med mycket energi. Hon kommer behöva en hel del aktivering och träning har jag redan sett, ”även om hon bara är en spaniel”. Dock, trots att jag anser det vara såhär, tycker jag heller inte att vi ska skrämma bort intressenter från våra underbara raser.

Vi måste bara se till att sprida vår kunskap på vägen och se till att fler faktiskt vet vad de håller i andra änden av snöret!
Vet du?

-->​Länkar till andra bra inlägg som diskuterat Aussien hittar du HÄR och HÄR! <--