Idag är det en vecka sedan vårt besök i Eksjö på Ingengörsregementet ING2. Till att början får jag lov att klaga på snön som kom förra veckan. Ingen snö som ögat kunde se i Ingelstad men åkte vi minst 30 min norrut var det snö överallt. Orättvist, det blev inte så många fina vinterbilder som jag ville haft. MEN! Återigen. Det var spännande att få åka runt på försvarets anläggning. Vi fick kolla på deras hundanläggning, hur dom tränas och fick även se lite praktiskt sök på vapen magasin! Vi träffade Schäfertiken Faja och hennes nuvarande matte, som fått ta över henne från en kollega som slutat. Hon är chef för hundenheten och supertrevlig. Vi fick inte bara se på Fajas praktiska arbete utan även pröva utrustning, sitta inne i ett fordon med larvfötter jag inte ens minns namnet på och åka en GW-bil! Besöket va mycket lärorikt och intressant tyckte jag, men jag beslutade mig för att försvaret inte va nått jag vill direkt satsa på i framtiden. Tjänsten som soldat är alldeles för krävande för en latmask som mig, haha. Dock kan man få jobb som civilanställd hundinstruktör och dressör, vilket hade vart sjukt kul. Att utbilda specialsökhundar är väldigt likt till att träna nosework osv vilket jag gjort en del under gymnasietiden. Det är roligt att utbilda hundar i nosarbete, vilket dom brukar vara så otroligt duktiga på! Herregud, vad bred hundvärlden är ändå. Här kommer fyra kassa mobilbilder.
0 Kommentarer
Snälla förstå att detta inlägget bygger på mina egna åsikter, men jag är heller inte ensam om dessa. Nej, det är så det är. Punkt slut. Jag har märkt någon form av "trend" den senaste perioden bland de mer hängivna veganer och vegetarianerna. Hunden ska självklart också gå på en helt vegetabilisk kost! Jättebra, eller hur? Nej. Nej, det är det inte. Och jag ska förklara varför, men låt mig först få klargöra detta ytterst simpla råd som många verkar missförstå i vildsinta argumentationer; Hunden kan leva hälsosamt på en noggrant planerad, vegetabilisk kost. Men detta innebär inte att hunden bör göra det. Även om hunden väljer en morotsbit över en leverbit, betyder det inte att hunden mår bättre av det. Hunden äter både strumpor och choklad. Det luktar och smakar spännande. Hunden avgör inte vad som är nyttigt och givande för kroppen, det är det vi människor måste förse hunden med. Låt oss gå ett tag tillbaka och studera vargen och början av hundens domesticering. Öppna den vuxna hundens mun, då ser du 42 tänder. Dessa tänder tillhör en karnivor, en köttätare. Detta ser man eftersom att tänderna är spetsiga, så enkelt är det i grunden. Rovdjur har spetsiga tänder, de jagar och hugger. Bytesdjuren, som också kan vara karnivorer men som oftast är gräsätare - herbivorer - har platta tänder för att mala ner växter, spannmål etc. Omnivorer, allätare, har oxå generellt sätt platta tänder och skillnaden ligger istället i nedbrytningsförmågan.
Att tänderna har funktionen att dela maten är en självklarhet, men varje tandgrupp har olika syften. Redan här beskrivs tydligt vad tänderna är formade till.
Jag tycker det är själviskt att ge sin hund vegetarisk/vegansk kost. "Själviskt," kanske ni tänker, "dom lägger ju ner massor av tid på maten och bryr sig om sin hund." Visst är det bra om ägaren lägger ner tid och rådfrågar veterinär, hundmänniskor etc om kostråd och lägger engagemang i hundens köttfria kost. Jag tycker det är ytterst acceptabelt om hunden mår dåligt av kött. Men jag anser att det är själviskt att tvinga på ett djur sina egna idéer om etik och moral. Hunden tittar inte på haren ute på ängen och tänker "vilken fin hare, den ska få leva i frid", jo kanske om det är en hund utan jaktintresse, men tänk er en vinthund till exempel. Hunden ser ett byte, och det är få gånger den ser köttet som mål. Hunden har inte behövt jaga för kött eller föda på flera tusentals år, allt den ser är ett byte. När haren väl är igång, springer med hunden efter sig, har inte hunden en tanke på rädslan hos bytet innan den genskjuter och sätter tänderna i det. Hunden tänker aldrig "Ånej, detta är ju traumatiskt och lidande för djuret" och vänder självmant om för att käka morotsgodis hos matte istället. Det handlar om instinkter. Om hunden får tag på haren och lyckas ta död på den, har den dödat bara för att döda, vilket är djurvännens mardröm. Hunden har ingen särskild etik och moral när det kommer till instinkter. Att hävda att de har det är att förmänskliga, och det skulle man väl inte göra? Eller hur var det nu? Håller du istället med om att hunden har rätt till en biologiskt anpassad kost, men har svårt för att stötta industrin? Hör av dig till jägare, slaktare etc. och hör om man kan få köpa slaktrester. Särskilt jägare brukar ha som en sorts policy att ta vara på hela djuret, istället för att slänga allt det som de inte kommer äta själva. Inälvor, ben och liknande är utmärkt att ge sina hundar. Notera dock samtidigt att även detta kräver tid, engagemang och kunskap, precis som vegetabiliskt baserad kost. Man kan väga för och nackdelar mot varandra, men det är iallafall ett alternativ. Jag personligen hade hellre lagt den tiden på att ge min hund en kost baserad på deras biologiska behov förutsatt att den inte är intolerant eller blir dålig i magen och så vidare. Visst, jag har inte frågat min hund vad den vill äta helst. Den kanske hellre vill ha en morot för det smakar gott och doftar spännande. Men jag frågar heller inte min hund, för den är ingen människa. Det är min uppgift att mata den med det den behöver för att må som bäst. Enligt mig äter en hund animalisk föda, blandad med en mindre mängd annat för att få de näringsämnen som krävs. Men huvudingrediensen är kött, och halten ska vara hög enligt mina preferenser. Vill du ha ett husdjur som frodas på en vegetarisk kost, köp en kanin eller ett marsvin istället. Till och med hamstern tycker om att äta mask och larver. Blir ingen fortsatt serie detta, men funkar som utfyllnad i brist på annat.
Dagens throwback är denna träningen med fina Bacchus <3 Det var ett pass med superhärlig känsla och mycket humor. Se inlägget här Här kommer lite bilder från Schäferslaget som jag lovade skulle komma upp men som aldrig gjorde det, haha! IPO va verkligen döcoolt att se i verkligheten och det va så att man ville ha Schäfer eller Malle direkt. Hade faktiskt vart både tufft och roligt att pröva lite rondering (minns inte vad den korrekta benämningen är) och bitarbete, vi får la se vad det blir av den där framtida valpen. Här får ni en bildbomb!
Varning för "ånej, stackars mig"-inlägg.
Karnske inte skräck.. men måste erkänna att man är nervöst illamående inför tanken på att bli godkänd om man ska få köpa valp eller inte. Förhoppningsvis om allt faller rätt i tiden skaffar jag min första egna hund nästa sommar. Gah, och ska man kunna skaffa någon överhuvudtaget är det nog ganska dags att börja kontakta uppfödare, sätta upp sig på intresselistor och hålla koll på avelsdjuren redan nu. Men, innan det kan göras måste man få en första godkännande, för att ens kunna stå på listan. Självklart är ju detta en måste men det blir ju inte mindre skräckinjagande för en sån som jag. Det värsta väl ändå när man ställer in sig på en kull, mejlar eller tar kontakt och får positiv respons men sedan inser att man faktiskt är chanslös till att få en valp från den kombinationen. Man inser att man faktiskt inte kan stirra sig blind och vidga sina vyer en aning. Jag har insett att jag faktiskt kanske måste se över mina "reservraser" till och med, att ingen kanske vill sälja nån Aussievalp till mig. Det känns inte som att någon skulle vilja sälja till mig överhuvudtaget, och jag kan inte heller sätta fingret på varför. Men, men, det är bara till att utmana sig själv och sin något sociala fobi och kasta sig ut i hundvärlden. Dock något jag drömmer om att kunna uppnå med en framtida uppfödare är att hitta en vän i den personen. Fatta hur givande att vara nära vän med den som fött upp ens hund? Det blir naturligt med träffar, hundsnack och hjälp när det behövs. Det är sånt jag drömmer om. Hoppas jag hittar mig någon sådan inom en ras jag vill ha, annars får jag nöja mig med det jag får ;) Men, trots att man fantiserar och ser varmt välkomnande uppfödare framför sig möts man oftast av hårda människor, har jag tyckt. Jag förstår naturligtvis vart den tuffa fasaden kommer ifrån och att man som uppfödare behöver vara bestämd mot nytt, okänt folk som vill ta sig ann någon av ens valpar. Det hade jag också varit så missförstå mig rätt. Jag har bara funnit mig själv sakna lite av den där välkomnande känslan när man skriver ett mejl etc och berättar om sig själv, sina planer och anger sitt intresse. Det finns dock såklart hos många uppfödare och jag har även talat med några av dom. Vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte låta alltför naiv men det är en tuffare värld än man tror. Och jag vet inte hur jag ska bevisa mig värdig en plats i den världen. Allt jag önskar hade vart en miljö som välkomnar en fastän man är ny, fastän man är osäker och fastän man ställer dumma frågor. Uppfödare som ser ens passion och brinnande intresse. Ens ambitioner. Uppfödare som inte utesluter en direkt för att man kontaktar andra uppfödare samtidigt. Man känner sig så ensam och hjälplös som icke-hundägare på rastorget. Allt man önskar är att någon ska skratta med en själv när man sitter där som ett nervöst vrak och säga "det blir nog bra det här". Jag scrollar dessutom dagligen genom sociala media och vilken annan person som helst. Jag ser hundfolk som träffas över nätet, via konton, bloggar och grupper. Men det har aldrig hänt mig, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag försöker ta kontakt med folk men det krävs mycket från min sida, och jag är inte direkt mer introvert än närmsta granne. Jag antar att man är rädd för att bli dömd, för det är så lätt att bli. Man kontaktar inga uppfödare eftersom man fått ett negativt svar någon gång, man kontaktar ingen eftersom man inte har någon anledning till det. Man skriver inte i några grupper, eftersom man inte kommer på några frågor. Jag har ingen hund, så därför kan man varken byta erfarenheter, diskutera individer/raser eller åka på "tränigsdejter" eller träffar. Och jag vet inte hur man ska ta sig ur det. Samtidigt som jag älskar hundvärlden och allt det innebär känner jag mig ofta så fruktansvärt skräckslagen inför den. Man känner sig verkligen så ensam och hjälplös som icke-hundägare. Vi lär oss något nytt om oss själva varje dag. Och ja, jag anser att jag har fått nån form av fästingfobi. Varför ska blodsugande parasiter som bara sprider bakterier, sjukdomar och olycka få finnas? Onödigt. Mitt flyktbeteende för att överleva säger spring när jag är i kontakt med fästingar. Och ja, jag är mycket väl medveten om hur jobbigt det kommer att bli framöver. Särskilt jobbigt nu när dom letat sig på Zelda, för fästingar är ju egentligen något som drabbar alla djurägare, och inte minst oss hundägare. Men att få dom i sängen är inte jättenajs, och dom är bra vidriga när dom är fulla med blod.. Idag har jag plockat två stora med fästingsnara på Zelda, en liten som gick av på hälften (en tyst minut) och spolat ner ytterligare två krypare. Tur som sjutton att man själv är vaccinerad mot TBE, även om det inte minskar riskerna jättemycket. Det känns åtminstone bättre i själen. För nej, jag vill inte ha anaplasma, jag vill inte ha borrelia eller TBE för den delen heller och inte ge det till min hund. Nej kära fästingar, jag vill inte dela blod med er. Jag är inte redo att ta det steget i vårt förhållande ännu. Hej igen!
Något jag börjat tänka på det senaste är att min blogg mer och mer har gått från hund, till foton på hund.. vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt, men det var inte den huvudsakliga anledningen till att jag startade bloggen. Jag vill skriva om hundträning och allt som rör hundvärlden, jag vill skriva om något mer än bara min vardag. Vad skulle ni som tittar in vilja läsa om? Imorgon och några veckor framåt ska jag ju ha Zelda igen så då blir det lite träning och planering iallafall, ska även försöka filma lite mer då det är nyttigt att se tillbaka på samt underhållande i allmänhet. Kanske ska man göra lite positivt/negativt för månaden eller liknande, vilket jag sätt på andra bloggar jag följer.. Jag får styra upp detta! Dock så har jag så mycket bilder liggande som jag tidigare lovat att lägga ut, men jag kanske bara ska lägga ut de bästa så det inte blir så mycket bilder? Eller vill ni se bilder? Berätta gärna för jag är så lost. Fotografi har blivit en så stor del av min vardag nu och i och med att våren och det fin vädret kommer, folk skaffar valpar etc så blir det automatiskt mer kamera och mindre annat. Nästa vecka har jag iallafall börjat planera agilityträning och lydnadsträning då vi fått i uppgift att träna in moment för de nya reglerna som tillämpas under 2017, kallad för startklass! Sååå, återigen till det som inlägget egentligen ska handla om, valpis! Vilken överraskning va? Idag hade jag i uppgift att passa Vendelas lilla Barbie i några timmar (mer specifikt 1,5 timme) under förmiddagen då hon är borta över helgen och hennes farmor skulle bort en snabbis. Det gick bättre än jag trodde det skulle gå för mig med en valp, haha! Jag är vilsnare än om en elefant ska ta hand om en fågelunge, eller tja, kanske tvärtom med tanke på vilken liten bulldozer Barbie är. Tänder som knivar, men söt som socker är hon! ;) I början grät hon och talade högljutt om från rummet två dörrar bort hur hon skulle fly och hitta en snäll familj som inte är så hemska att de ensamtränar henne och servera henne korv på silverfat. Men så fort hon tystnade en kort stund gick jag dit och hämtade henne och bädden och kissade av henne i trädgården. Hon har växt och blivit så stoooor på 2 veckor!! Dubbla storleken från sist jag fotade henne, och hon börjar faktiskt se ut som en Flatcoated Retriever och inte bara som en liten bebis. Vi chillade, busade, hon tuggade och jag planerade vad jag skulle säga till frisören i en nära framtid när stora delar av mitt hår hade blivit avtuggat av en flattevalp. Vi var ute i gräset och njöt i solen bland blommor och blader och sedan däckade hon inne på Vendelas rum, vilket gjorde att jag såg min chans att ensamträna. Hon hälsar också att vara modell och ta vara på sitt vackra, unga utseende är ett slitsamt jobb som kräver mycket sömn.. zzzzz... Ni som inte känner mig är nog inte så bekanta vid min mer "konstnärliga" sida om man ska säga så! Har förvandlat en bild på Sammi från BPH'et till någon sorts blandning av foto och målning via photoshop och lekt runt lite då originalet blev för suddigt.
Tycker det är himla skoj att göra loggor och designer till hundrelaterade saker! Har en hel del att göra med både läxor och praktik just dessa dagar tyvärr, så ska försöka få redigerat lite bilder från dagens BPH till imorgon så det blir lite bilder i inlägget! :)
Överlag kan jag ju säga att alla hundar gjorde fina test överlag och ingen blev underkänd, haha! Tur det, men Kiwi (pudeln) hade gärna fått bo hemma hos mig om hon inte skulle utbildas ;) Nu ska jag sova, upp igen kl 7! Gonatt på er! |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |