Idag är det en vecka sedan vårt besök i Eksjö på Ingengörsregementet ING2. Till att början får jag lov att klaga på snön som kom förra veckan. Ingen snö som ögat kunde se i Ingelstad men åkte vi minst 30 min norrut var det snö överallt. Orättvist, det blev inte så många fina vinterbilder som jag ville haft. MEN! Återigen. Det var spännande att få åka runt på försvarets anläggning. Vi fick kolla på deras hundanläggning, hur dom tränas och fick även se lite praktiskt sök på vapen magasin! Vi träffade Schäfertiken Faja och hennes nuvarande matte, som fått ta över henne från en kollega som slutat. Hon är chef för hundenheten och supertrevlig. Vi fick inte bara se på Fajas praktiska arbete utan även pröva utrustning, sitta inne i ett fordon med larvfötter jag inte ens minns namnet på och åka en GW-bil! Besöket va mycket lärorikt och intressant tyckte jag, men jag beslutade mig för att försvaret inte va nått jag vill direkt satsa på i framtiden. Tjänsten som soldat är alldeles för krävande för en latmask som mig, haha. Dock kan man få jobb som civilanställd hundinstruktör och dressör, vilket hade vart sjukt kul. Att utbilda specialsökhundar är väldigt likt till att träna nosework osv vilket jag gjort en del under gymnasietiden. Det är roligt att utbilda hundar i nosarbete, vilket dom brukar vara så otroligt duktiga på! Herregud, vad bred hundvärlden är ändå. Här kommer fyra kassa mobilbilder.
0 Kommentarer
Jag gör inget hundrelaterat nu när jag har höstlov men känner att jag borde pressa in en uppdatering, haha.
Nästa vecka åker vi till Eksjö och blir runtvisade av försvaret, vilket ska bli väldigt roligt och intressant. Vi får även se hur vädret blir nere i Småland, eftersom många verkar fått snö på olika håll i Sverige! Stay tuned, här kommer ett par soligare höstbilder från förra veckan. Asså, vi hade ett sånt flow i träningen förra veckan! Fabio har uppgraderat sig till karamellhunden 2.0 och har 120% intensitet när det vankas träning, vilket är så himla kul att se. Han väcks till liv farbrorn!
Vi har tränat lite sök, apportering, lydnad och agility under veckan. Någon dag måste jag också få tummen ur lägga några personspår bara då jag hittat så många fina ängar och skogar här! I söket är han så exalterad att han kryper ur skinnet och kastar sig ut i kopplet när någon annan hund skickas ut eller piper och gnäller. Inställningen är det iallafall inget fel på. Han springer ut, jobbar med hög nos och kommer in med belöningen jättefint! Han har fått beröm för hur han arbetar och svänger vilket alltid är skoj :) Vi jobbar med synretningar nu men snart vill jag nog ge mig på att testa ljudretning då han börjat förstå innebörden av träningen igen nu. I apporteringen lägger vi fortfarande grunder, vi tränar att skicka ut mest rakt ut eller snett ut för att få signalen rätt. Vi tränar lite diregering vilket han kommer in i och vi har börjat utveckla stoppsignalen med sitt till sitt eller bara att stanna. Det svåra har varit att hitta ett sätt att stanna honom efter man skickar ut honom på en leksak eller dummie eftersom han så gärna stänger av och låter retrieverhjärnan sköta jobbet.. Dock hart jag kommit på att den kända orangea bäverkongen värderas högre än allt annat så stannar han när jag blåser blir det bäverbelöning. Ska pröva vidare och hoppas att det funkar framöver. Vi ska dessutom visa upp både apportering och agility på skolans öppna hus som hålls nu på lördag. Apportering är vi ju helt bortkomna med men det vet ju inte publiken förhoppningsvis haha ;) Apropå agilityn är det definitvt där vi briljerar mest just nu!! Han lyssnar så fint, tar snygga slalomingångar, lyssnar på kommando och kroppsspråk och är snabb som vinden (tycker jag haha). Senaste agilitypasset hade han fin självständighet och jobbade på lite längre avstånd än vanligen vilket var jätteskoj att se. Jag fick även träna på ett blindbyte vilket vi lyckades med mycket bra, gah vad jag är stolt över lilla flatten. I lydnaden går det också bra, jag vet bara inte hur jag ska komma vidare.. Jag har tränat sönder startklassen förra året vilket gör mig lite trött på den. Dock är det i princip värdelöst att träna in nuvarande klass 1 då det byts efter årsskiftet! Något vi däremot fått resultat i är att greppa och hålla träapporten! Han har gått ifrån att inte alls förstå meningen med omvänt lockande och spy ut apporten till att nu kunna hålla fint och länge, om ändå något löst. Vi fick där börja med att kampa med apporten helt enkelt och berömma när han höll hår och höll emot. Berömde och förstärkte när han hämtade den efter jag kastat. Sedan började jag lägga tid på basic omvänt lockande med fokus på mig och långsamt med hjälp av kommando och beröm kunde han hålla apporten. Apporten är det roligaste och jobbigaste att träna med hundarna jag haft, men det ger ta mig fan den härligast känslan när man väl lyckas!! Mja, det va lite snabb och sen uppdatering (skulle egentligen skrivit klart detta inlägg förra helgen men vad gör man). Denna veckan har han vart i det blå, speedad och ofokus, men så är det ju. Hundar är trots allt hundar och inga robotar ;) Vi chillar och myser mycket på dagarna och drar oss då och då ut kylan för lite längre pass och promenader. Annars blir det mest småträning, eftersom jag känner mig omotiverad och oinspirerad.. Det kommer väl tillbaka så småningom, man behöver bara lite extra tid till att andas. Denna gångna veckan har jag och Fabio kommit igång mer med agilityträningarna. Agility är någon som verkligen får flatten att tända till och han studsar, skuttar och blir alldeles till sig av lyckan att få springa snabbt och samtidigt hålla koll på hur var och när. Vi har dels tränat lite på egen hand men även med våra nya bekanta. Det är verkligen givande att träna med folk som är duktigare än en själv, har jag insett mer och mer. Eftersom jag och Fabio endast tränat kortare kombinationer innan så kastas vi fort in i längre banor, vilket har vart otroligt läskigt men väldigt lärorikt på bara några tillfällen. Först och främst, banvandring. Trots gång på gång kan jag inte minnas. Jag kommer ihåg starten men efter halva banan försvinner det! Första gången tog det nästan 8 gånger innan jag någorlunda förstod vad det handlade om. Men jag har faktiskt blivit duktigare på det, vilket jag är stolt över. Att komma ihåg en bana är ju ett steg närmre en inoff. start ;)
Låt oss gå igenom lite höjdpunkter och träna-mer-punkter från våra senaste träningar. Höjdpunkt 1: Fabio hoppar largehinder som aldrig förr och har hindersug. Jag var osäker på om han ville hoppa så "högt" då vi bara tränat med låga hinder innan och mer lagt energin på svängar, handling och att faktiskt ta hindret. Vi har alltså inte lagt så mycket tid på att faktiskt hoppa. Men även om det va väldigt mycket bulldozer i början över hindren hoppade han på och över alla genom hela banan och kom snart på vilken teknik som behövdes användas. Han hade också ett härligt sug mot hinder, tunnlar och slalom, vilket var kul att se. Han har inte tränat agility på väldigt länge så att han var så taggad var jätteskoj men det blev ju en del fel och snurr i början också, men det har blivit säkrare allt eftersom vi tränat. Höjdpunkt 2: Tajta svängar, bra fart och uthållighet. Vi fick beröm för våra fina, tajta svängar! Det gjorde mig väldigt glad och det är positivt att han har det redan från början, men å andra sidan kommer det fram då jag behöver hålla mig nära för att föra honom rätt. Annars har han en superfart när han är taggad till tusen (alltså genom att sättas vis starthindret). Han har även en fin uthållighet som räcker genom en hel bana. Det kan vara värt att pröva ta ut lite energi innan för att pröva någon gång, eftersom han är så exalterad att han mitt i farten och svängarna kan skippa en slalomingång eller ta en tunnel extra, haha! Höjdpunkt 3: Han älskar balanshindren. Wihoo! Hans favoriter efter tunnlarna tror jag helt klart. Han rusar upp och lika fort ner. Vi tränar ännu på att ta det lugnt ner, dels för kontakthindren, men såklart oxå så han inte gör sig illa när han brakar fram. Hoppar han dock över så är det inte hela världen för mig, en positiv attityd och hindersug är vår prio 1. Gungbrädan var dock otäck, tur att vi inte behöver träna med den på ett tag då ;) Höjdpunkt 4: Klarar svårare kombinationer, ingångar och lyssnar på handling. Som jag skrev tidigare har vi bara tränat lättare, direkta banor och liknande. Är positivt överraskad att han faktiskt klarar svårare kombinationer och banor så bra som han gör. Han lyssnar till min handling och går bra på kommandon ut etc. Han går att styra från att ta de enklaste vägarna och är uppmärksam på det som ska göras. Jag brukar dessutom vilja tro att jag är tydlig i min handling, hur ska han annars förstå vart han ska. Vi prövade även att göra slalomingångar från "fel" sida, alltså att han måste runda en stolpe innan han kan ta slalomet och han lyssnar jättefint på det och tar dom efter några demonstrationer! Visst står jag bredvid och är övertydlig, men det funkar så otroligt fint också. Ah, vad jag är stolt över vår utveckling och hans fina grunder som Elina gett honom. Träna mer 1: Självständighet och mindre slarv Vi måste kunna tänka mer enskilt och sluta slarva! Fabio behöver stöd runt hela banan för att göra rätt och han behöver en övertydlig handling för att inte slarva. Detta förekommer främst på hinder, vissa tunnelingångar och främst slalomet. På hindren är målet att kunna göra mer byten från hunden, ex blindbyten och kunna lita på att han förstår mig. Vissa tunnlar tar han inte om jag inte springer upp förbi. Måste även hitta något sätt för honom att veta vart han ska när han kommer ut ur tunneln så vitt det inte är rätt fram. Suget är bra men ibland kommer han av sig och behöver stöd helt enkelt. Ack, på slalomet slarvar han. Det är hoppa över ingångar, sluta för tidigt eller börja för sent in. Han kommer i brakande fart och vill helt enkelt ta slalomet snabbare än hans smidighet tillåter honom. Vi får nog helt enkelt lägga ner tid på slalomtekniker. Nu har han den typiska "två hopps metoden". Men vi kanske kan arbeta in den typiska "BC-metoden"? Någon som har tips på om man kan öva det på något sätt? Haha, svårt att förklara metoder. Träna mer 2: Distans Distans, hör ihop med den önskade självständigheten. Tror att alla dessa punkter påminner om varandra faktiskt. Jag vill kunna springa före honom i slalomet och vara säker på att han tar det för att sedan hamna rätt i handlingen. Jag vill även kunna skicka honom in i slalomet på avstånd, något vi inte kan idag. Jag vill kunna jobba mer på avstånd från honom helt enkelt, oavsett vad det gäller! Vet inte hur jag ska träna det ännu, men det löser sig nog med tiden. Träna mer 3: Utveckla handling och ordförståelse (ovanstående punkter) Som jag skrev ovan, jag vill kunna göra blindbyten och veta att han tar hindren, jag vill kunna skicka på en tunnel och direkt springa vidare utan att ha tvekar. Att han på avstånd lyssnar på kommando och orden jag ger honom. Det börjar låta mer som att det är hindersäkerhet jag strävar efter, vilket det kanske är. Vi fortsätter att träna olika handlingar och banor och ser hur vi utvecklas. Ja vill helt enkelt slippa vara övertydlig i min handling, alltså kunna kommunicera med både stora och små rörelser. Hoppas ni tycker det ska bli intressant att följa oss framöver. Mycket hundträning på gång nu! :) Idag har vi beslutat oss för att pröva nått nytt, och jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte har ens två aningar med vad vi håller på med. Hittade av en slump youtubesidan tillägnad boken "Apportering till vardag och fest" skriven av Elsa Blomster och Lena Gunnarsson i min jakt på övningar i upplet och apportering. På sidan fanns en del övningar på grunder som jag direkt fick inspiration att sätta mig in i! Det ledde till ett intensivt träningspass i husets allrum samt ute på fotbollsplanen med fokus på lek, hålla kvar, komma och leka med mig och hålla fast, sitt på avstånd/stoppsignal med handtecken och så småningom vissla och även dirigering ut och höger/vänster. Låter väldigt mycket (vilket det såklart är höh, jag är inte bäst på att hålla ordning på mina pass så det får jag bli bättre på) men mycket är även repetition av sånt han kan blandat med många pauser.
Vi har problemet att han släpper precis innan jag hinner få tag på föremålet, och har osäkert grepp, vilket vi ska jobba på. Förhoppningsvis kan apporteringen hjälpa oss med apportbocken i lydnaden framöver. Vi ska fortsätta jobba med en säker och stadig handtarget, avlämningar i handen och att greppa rätt innan vi går så mycket vidare. Vi varierar dessa pass med dirigering och stoppsignaler tror jag.. Jag är sjukt intresserad av jakten och det är nått jag vill syssla med med framtida retriever och fågelhund, men är egentligen inget jag vill satsa på i nuläget. Kan ju ingenting liksom.. Men kul aktivitet som vi kan göra för oss själva på fritiden skadar ju inte. Blir det lite fel är det liksom inte hela världen, och det blir så mycket skönare att träna då. Vi prövar och ser vart vi kommer, kan ju vara bra att inte "slita ut" lydnaden, agilityn m.m. :) Får se vart vi hamnar, jag håller er uppdaterade! När man är duktig och inte bloggar på nästan två månader, hinner det hända en hel del. I kort kan jag sammanfatta det med att jag slutat jobba och fått lön, börjat läsa upp kurser på Ingelstad vilket gjorde att jag bodde hemma i 5 veckor. Under dessa veckor fick jag även äran och möjligheten att träna en liten kelpie-dam i agilitygrunder. Jag bytte även upp mig kameramässigt från en Nikon D3100 till en D7100. Här ska fotas manuellt ser ni, och bilderna nedanför är de första från kameran! Men, nu är jag och Fabio äntligen inbodda och installerade nere i Ingelstad. Vi har hunnit promenera en massor och fota, bada i sjön och hittat en fin skog att lägga spår och träna sök i. Denna skolan har så sjukt många möjligheter för hundträning, folket är trevligt och lektionerna rullar på. Internatet är också över förväntan! Mycket lugnt och tyst och alla verkar ha en bra respekt för varandra och ens hund, vilket är guld värt. Är sjukt taggad på detta året som smålänning! Är redan kär i naturen och omgivningarna.
Jag och Matilda har även hittat lite folk med trevliga hundar vi ska hänga på, vilket jag ser fram emot. Och Fabio sköter sig ypperligt både mot hundar, människor och i vardagen. Eftermiddagen spenderar vi på agilityplanen med två tjejer med BC och Sheltie och imorgon blir det sök-intro för att friska upp minnet och komma ut och köra lite i skogarna. Dessutom ska vi träffa massa hundfolk! Önska oss lycka till, så skriver jag lite mer ingående en annan dag! Här kommer bilder från de senaste dagarna :) Snälla förstå att detta inlägget bygger på mina egna åsikter, men jag är heller inte ensam om dessa. Nej, det är så det är. Punkt slut. Jag har märkt någon form av "trend" den senaste perioden bland de mer hängivna veganer och vegetarianerna. Hunden ska självklart också gå på en helt vegetabilisk kost! Jättebra, eller hur? Nej. Nej, det är det inte. Och jag ska förklara varför, men låt mig först få klargöra detta ytterst simpla råd som många verkar missförstå i vildsinta argumentationer; Hunden kan leva hälsosamt på en noggrant planerad, vegetabilisk kost. Men detta innebär inte att hunden bör göra det. Även om hunden väljer en morotsbit över en leverbit, betyder det inte att hunden mår bättre av det. Hunden äter både strumpor och choklad. Det luktar och smakar spännande. Hunden avgör inte vad som är nyttigt och givande för kroppen, det är det vi människor måste förse hunden med. Låt oss gå ett tag tillbaka och studera vargen och början av hundens domesticering. Öppna den vuxna hundens mun, då ser du 42 tänder. Dessa tänder tillhör en karnivor, en köttätare. Detta ser man eftersom att tänderna är spetsiga, så enkelt är det i grunden. Rovdjur har spetsiga tänder, de jagar och hugger. Bytesdjuren, som också kan vara karnivorer men som oftast är gräsätare - herbivorer - har platta tänder för att mala ner växter, spannmål etc. Omnivorer, allätare, har oxå generellt sätt platta tänder och skillnaden ligger istället i nedbrytningsförmågan.
Att tänderna har funktionen att dela maten är en självklarhet, men varje tandgrupp har olika syften. Redan här beskrivs tydligt vad tänderna är formade till.
Jag tycker det är själviskt att ge sin hund vegetarisk/vegansk kost. "Själviskt," kanske ni tänker, "dom lägger ju ner massor av tid på maten och bryr sig om sin hund." Visst är det bra om ägaren lägger ner tid och rådfrågar veterinär, hundmänniskor etc om kostråd och lägger engagemang i hundens köttfria kost. Jag tycker det är ytterst acceptabelt om hunden mår dåligt av kött. Men jag anser att det är själviskt att tvinga på ett djur sina egna idéer om etik och moral. Hunden tittar inte på haren ute på ängen och tänker "vilken fin hare, den ska få leva i frid", jo kanske om det är en hund utan jaktintresse, men tänk er en vinthund till exempel. Hunden ser ett byte, och det är få gånger den ser köttet som mål. Hunden har inte behövt jaga för kött eller föda på flera tusentals år, allt den ser är ett byte. När haren väl är igång, springer med hunden efter sig, har inte hunden en tanke på rädslan hos bytet innan den genskjuter och sätter tänderna i det. Hunden tänker aldrig "Ånej, detta är ju traumatiskt och lidande för djuret" och vänder självmant om för att käka morotsgodis hos matte istället. Det handlar om instinkter. Om hunden får tag på haren och lyckas ta död på den, har den dödat bara för att döda, vilket är djurvännens mardröm. Hunden har ingen särskild etik och moral när det kommer till instinkter. Att hävda att de har det är att förmänskliga, och det skulle man väl inte göra? Eller hur var det nu? Håller du istället med om att hunden har rätt till en biologiskt anpassad kost, men har svårt för att stötta industrin? Hör av dig till jägare, slaktare etc. och hör om man kan få köpa slaktrester. Särskilt jägare brukar ha som en sorts policy att ta vara på hela djuret, istället för att slänga allt det som de inte kommer äta själva. Inälvor, ben och liknande är utmärkt att ge sina hundar. Notera dock samtidigt att även detta kräver tid, engagemang och kunskap, precis som vegetabiliskt baserad kost. Man kan väga för och nackdelar mot varandra, men det är iallafall ett alternativ. Jag personligen hade hellre lagt den tiden på att ge min hund en kost baserad på deras biologiska behov förutsatt att den inte är intolerant eller blir dålig i magen och så vidare. Visst, jag har inte frågat min hund vad den vill äta helst. Den kanske hellre vill ha en morot för det smakar gott och doftar spännande. Men jag frågar heller inte min hund, för den är ingen människa. Det är min uppgift att mata den med det den behöver för att må som bäst. Enligt mig äter en hund animalisk föda, blandad med en mindre mängd annat för att få de näringsämnen som krävs. Men huvudingrediensen är kött, och halten ska vara hög enligt mina preferenser. Vill du ha ett husdjur som frodas på en vegetarisk kost, köp en kanin eller ett marsvin istället. Till och med hamstern tycker om att äta mask och larver. Blir ingen fortsatt serie detta, men funkar som utfyllnad i brist på annat.
Dagens throwback är denna träningen med fina Bacchus <3 Det var ett pass med superhärlig känsla och mycket humor. Se inlägget här Här kommer lite bilder från Schäferslaget som jag lovade skulle komma upp men som aldrig gjorde det, haha! IPO va verkligen döcoolt att se i verkligheten och det va så att man ville ha Schäfer eller Malle direkt. Hade faktiskt vart både tufft och roligt att pröva lite rondering (minns inte vad den korrekta benämningen är) och bitarbete, vi får la se vad det blir av den där framtida valpen. Här får ni en bildbomb!
Varning för "ånej, stackars mig"-inlägg.
Karnske inte skräck.. men måste erkänna att man är nervöst illamående inför tanken på att bli godkänd om man ska få köpa valp eller inte. Förhoppningsvis om allt faller rätt i tiden skaffar jag min första egna hund nästa sommar. Gah, och ska man kunna skaffa någon överhuvudtaget är det nog ganska dags att börja kontakta uppfödare, sätta upp sig på intresselistor och hålla koll på avelsdjuren redan nu. Men, innan det kan göras måste man få en första godkännande, för att ens kunna stå på listan. Självklart är ju detta en måste men det blir ju inte mindre skräckinjagande för en sån som jag. Det värsta väl ändå när man ställer in sig på en kull, mejlar eller tar kontakt och får positiv respons men sedan inser att man faktiskt är chanslös till att få en valp från den kombinationen. Man inser att man faktiskt inte kan stirra sig blind och vidga sina vyer en aning. Jag har insett att jag faktiskt kanske måste se över mina "reservraser" till och med, att ingen kanske vill sälja nån Aussievalp till mig. Det känns inte som att någon skulle vilja sälja till mig överhuvudtaget, och jag kan inte heller sätta fingret på varför. Men, men, det är bara till att utmana sig själv och sin något sociala fobi och kasta sig ut i hundvärlden. Dock något jag drömmer om att kunna uppnå med en framtida uppfödare är att hitta en vän i den personen. Fatta hur givande att vara nära vän med den som fött upp ens hund? Det blir naturligt med träffar, hundsnack och hjälp när det behövs. Det är sånt jag drömmer om. Hoppas jag hittar mig någon sådan inom en ras jag vill ha, annars får jag nöja mig med det jag får ;) Men, trots att man fantiserar och ser varmt välkomnande uppfödare framför sig möts man oftast av hårda människor, har jag tyckt. Jag förstår naturligtvis vart den tuffa fasaden kommer ifrån och att man som uppfödare behöver vara bestämd mot nytt, okänt folk som vill ta sig ann någon av ens valpar. Det hade jag också varit så missförstå mig rätt. Jag har bara funnit mig själv sakna lite av den där välkomnande känslan när man skriver ett mejl etc och berättar om sig själv, sina planer och anger sitt intresse. Det finns dock såklart hos många uppfödare och jag har även talat med några av dom. Vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte låta alltför naiv men det är en tuffare värld än man tror. Och jag vet inte hur jag ska bevisa mig värdig en plats i den världen. Allt jag önskar hade vart en miljö som välkomnar en fastän man är ny, fastän man är osäker och fastän man ställer dumma frågor. Uppfödare som ser ens passion och brinnande intresse. Ens ambitioner. Uppfödare som inte utesluter en direkt för att man kontaktar andra uppfödare samtidigt. Man känner sig så ensam och hjälplös som icke-hundägare på rastorget. Allt man önskar är att någon ska skratta med en själv när man sitter där som ett nervöst vrak och säga "det blir nog bra det här". Jag scrollar dessutom dagligen genom sociala media och vilken annan person som helst. Jag ser hundfolk som träffas över nätet, via konton, bloggar och grupper. Men det har aldrig hänt mig, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag försöker ta kontakt med folk men det krävs mycket från min sida, och jag är inte direkt mer introvert än närmsta granne. Jag antar att man är rädd för att bli dömd, för det är så lätt att bli. Man kontaktar inga uppfödare eftersom man fått ett negativt svar någon gång, man kontaktar ingen eftersom man inte har någon anledning till det. Man skriver inte i några grupper, eftersom man inte kommer på några frågor. Jag har ingen hund, så därför kan man varken byta erfarenheter, diskutera individer/raser eller åka på "tränigsdejter" eller träffar. Och jag vet inte hur man ska ta sig ur det. Samtidigt som jag älskar hundvärlden och allt det innebär känner jag mig ofta så fruktansvärt skräckslagen inför den. Man känner sig verkligen så ensam och hjälplös som icke-hundägare. |
Välkommen hit!
Här kan ni följa mig - Karin, och min Border Collie Vee, lite allt möjligt om vår vardag och ämnet hund och allt som hör till! Välkommen!
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM FÖR BILDER, VIDEOS OCH ÖVRIGA UPPDATERINGAR!
@crossdriversBit inte när det räcker att morra, |