Och plötsligt var 5 veckor i Fjugesta över. Det är galet hur snabbt tiden går när man har roligt. Vee hann fylla ett år, vi hann valla och utvecklas en hel del, vi fick en hel del lydnadstips och fick träna lite agility när vi hade tid och lust, vilket har vart svårt att få till tidigare. Jag har trivts så himla bra där uppe och hoppas kunna besöka dom snart igen! 

Igår åkte vi hem ner till Göteborg och träffade några vänner i stan innan vi in på kvällen åkte ut för att bli upplockade av Matilda som vi snällt får bo hos under några dagar här på öarna. På fredag reser vi vidare ner till Emmaboda över helgen och hälsar på min vän Linnéa med flock! Vi ska hänga, promenera och kanske kan vi valla lite, who knows. Ska iallafall bli roligt att träffa henne och hennes hundar igen, då vi bor så vitt spridda och hon är uppbokad nu när agilitysäsongen startat för året! På söndag drar jag tillbaka till Jönköping för att plugga inför kompletterande tentor. Wish me luck.

Jag har egentligen inte så mycket att säga just nu än så, men har desto mer bilder att dela, så jag bjuder på bilder!
​Valpbilder jag fotat från FTW's nuvarande kullar går att hitta på deras blogg här.

Tredje veckan på FTW är snart över. Sol och vår har tagit sig till Örebrotrakten och varje dag spenderas bland får, lamm och hundar. Vi vallar flera gånger per dag och njuter i fulla drag.
Men nu till den lilla korta och koncisa sammanfattningen jag tänkte publicera angående Vees ensamhetsträning, då jag just insåg att jag lovat mig själv att uppdatera regelbundet. Hur har det gått i vårt temporära boende?
När vi kom bodde vi med flertalet andra hundar, så Vee fick sitta och sova en del i bur i huset och i bil under dagarna. I början ylade hon och hade såååå tråkigt och var sååå övergiven. Men ibland kom minsann matte och man fick en promenad, bus eller till och med titta på hundarna som jobbade, och snart vart hon tyst och avkopplad - grymt! 

Men, hon kan inte sitta i en bur för evigt. Dessutom är det förbjudet enligt lag, så vi fortsatte att pröva oss fram, och variera att vara lös och i bur då hon kopplade buren till att lägga sig och sova och vara lugn, mest för att gradvis vänja henne igen. Hon fick en komposthagar som hon rymde ur men samtidigt förstörde hon inget särskilt så jag tog snart bort dom mest för att själv slippa hoppa över och plocka upp dom för jämnan. 
En dag var det lugnt flera timmar, andra så hittade hon ett gäng gömda tidningar att strimla. Sedan lugnt en vecka, sedan hade hon hittat och rullat ut hela rullen med bajspåsar och dragit sönder delar av dom osv. 
Fördelen som hjälpt henne här tror jag är att det finns ett fönster bredvid ytterdörren. Det finns finns flera fönster men just detta har även en bänk under sig, som är PERFEKT att ligga på som om man vore en katt och spana ut över vem som rör sig på gården. Där ligger hon alltså på dagarna när hon är ensam, hon ligger där och vilar eller sover. Så passiviteten finns där när hon inte får sina fåtal knäppar - för jag har lämnat noll saker i rummet som hon skulle kunna nå, som kan strimlas. På kvällarna drar jag för gardinerna som hon ibland puttar bort för att fortfarande kunna se, men säkrar jag lite så ligger hon och vilar i fönstret ändå, på en av extrasängarna eller i min säng. Att dra för tycker jag är bra att det fungerar, eftersom jag inte har fönster i mitt rum i Jönköping. Förhoppningsvis faller hon inte tillbaka i sina gamla ångestfyllda beteenden när vi kommer hem igen. 
Jag har lämnat en hel del "tuggvänligare" saker framme åt henne ifall hon får tvång till att tugga, bland annat en stor, mjuk socka hon hittade själv under en säng, en tom kong, en bäver i gummi som piper om man biter på den (bäverkong) och ett stort tuggben som hon vägrar tugga på. Hittills har det funkat bra. Hon är ensam där flera timmar, både i sträck och uppdelat per dag och det har bara blivit bättre och bättre. Jag funderar på att ställa en tom kartong från dagens leverans från Arken Zoo på ett tillgängligt ställe och se om den lockar till förstörelse.. Ett litet test liksom.
Å andra sidan så är hon med bland fåren varje dag, hon får springa lös varje dag och hon får valla och ta press och krav två gånger varje dag. Ibland får hon agility och lydnadspass på det och däckar gott om kvällarna. Inte konstigt isåfall att hon har vara på ensamtimmarna i vila, när hon tidigare nästan bara fått vila och nu får vara med och jobba jättemycket. Nyttigt för vallhunds- och unghundshjärnan tror jag. Så visst, det skulle kunna ha varit viss understimulans som orsakat problem med, men att hon haft den inombords och vart duktig på att kväva den i  min närvaro. Intressant iallafall och jag är så glad att jag efter 2,5 vecka här faktiskt kunde sluta tänka på "river Vee stugan nu när jag är borta" och bara lämna huset och vara borta längre stunder. För det är ju så man vill att det ska vara. 
Jag hoppas kunna fortsätta att behålla denna vana senare - att när jag kommer betyder det uppmärksamhet och att det händer något eller att det ska hända äventyr, och när jag går är det vila och lugn. Jag hoppas så otroligt att detta ger en förändring på vår situation i Jönköping och framtida boendesituationer. Löpet är klart, hon blir snart ett år, hon har tänt på fåren, hon får arbeta så mycket hon orkar med och hon får ett rimligt utbyte av aktivitet och vila. Jag hoppas innerligt att det ger ett förbättrat resultat.

Nästan två veckor har gått utanför Örebro och hos Fanny och Thomas på For The Win. Både Veva och jag trivs som fiskar i vatten med att vara ute i princip hela dagarna, valla och ha tid för varandra i allmänhet. Första veckan startade med kurs som jag fick vara åhörare och lite fotograf på, vilket var intressant och roligt. Vee fick sitta i bilen för det mesta i bur och klagade i början men lärde sig snabbt att koppla av. Hon fick även vara med och ligga och titta lite granna under dagarna. 
Efter det har det mest rullat på med diverse rutiner. Mata, promenader, rasta, träna hund, och nu även en hel del fårskötsel á la utfodring med hö i mängder till hungriga tackor. Men kan ju snabbt summera lite av de intressantare delarna som hänt dessa två veckor. 

Först så har kenneln precis välkomnat valpkull nummer 1 som föddes igår på eftermiddagen. Inga problem för förstföderskan och därtill mammahunden Ale som klämde ut 6 små puppisar. 2 hanar och 4 tikar, därav de fyra tikarna alla fick en silvergrå färg som kallas för dilute. Vi visste att pappa Jamie bar på anlaget, men inte att Ale gjorde det och eftersom det är recessivt osv är det vanligast med 25% fördelning, men här var ju nästan alla "blå" vilket var e kul överraskning. Inte till det vanliga. Ales mamma Fay ska valpa under nästa vecka är planen, så då blir det fler små korvar i huset. Kul!

Lammningen har småstartat men tyvärr inte så smidigt som vi hoppats, en tacka med felläge vars lamm inte gick att lirka ut överhuvudtaget samt en tacka som fött två döda lamm. Resten av de betäkta står nu inne och är under extra uppsyn för att det förhoppningsvis ska öka chanserna att vi kan hjälpa i tid eller att tackorna inte kan överge lammet åt kylan på samma sätt. Vi hoppas att det kommer igång snart. Inget är som väntans tider som man säger. 

Det sista som slått igenom de senaste 2 dagarna är Vevans inre vallhund! Jag har ju flertalet gånger skrivit om hur det gått så bra i vår utveckling och hur det några dagar senare slagit om fullständigt till kaos. Vi hade ju ofrivillig vallningspaus sedan någon vecka innan Vees löp eftersom fåren varken ville stanna hos mig och spara sprang från Vee, eller så hade vi tjock snö i den lilla hagen och att pulsa runt där med en stressad unghund med löphjärna funkade inte. Inne i fårens box var det helt ok, men så fort vi gick ut var det skrik och panik. 
När vi kom hit till Fjugesta var det såklart likadant. Vee vibrerade av spänningar vid bara åsynen av får eller annan hund som vallade. Hon tjöt och hade även kvar sina spänningar i linan samt sina frustrationsfyllda utfall mot fåren hon redan hade börjat utveckla på hemmaplan. Det gick inte så mycket framåt på några dagar utan Thomas sa bara att "hon behöver finna sin inre vallhund, hon har kontrollbehovet och intresset men vet inte hur hon ska använda det". Under kursen kunde hon göra utfall om fåren kom för nära, och vi bedömde det som osäkerhet och rädsla. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa till henne på skarpen att "vi gör inte utfall och skäller sådär" och efter några gånger släppte skallen och vi fick då tips från instruktören att jag skulle fortsätta att ha noll tolerans för utfall och under sista dagen låg hon med flertalet timmar och höll sig i skinnet. Inga utfall. Dock så hade hon såklart kvar spänningar och även utfall när hon väl fick gå på får själv. Så fort man pratade med henne på något annat sätt än beröm/korrigering brast hon och flängde runt. Vi testade helt enkelt att bara gå med henne. Hålla käft och gå. Dra med hunden, visa vart hon kan gå för att återfå kontroll över fåren och vart hon kan gå för att sätta fart på dom. Det var såklart kämpigt med en stretande hund i linan och bristande vana från mig. Jag får massor av hjälp från både Thomas och Fanny, vilket behövdes och fortsatt behövs framöver. Vi tränade först en gång varje dag och sedan två. Hon började kännas mer avspänd, andades okej och musklernas vibrerande började avta. Vi började dela upp flocken och Vee fick pendla mellan att kontrollera den ena och sedan den andra och att även mota bort de tackor som försökte smita över från grupperna. Vi delade igen, enda ner tills hon hade bara två får som hon fick känna sin finkänslighet på. Fortfarande vissa bristningar och lite frustration, men mycket bättre. Hon övergick från att panikspringa ikapp förrymda får, till att bara skynda sig. 

Det sista passet igår innan Thomas åkte iväg på jobb körde han henne inne i fårens lilla fårhus då det regnade en hel del ute och var blankis i träningshagen. Vee fick gå med honom och vi prövade teorin om att man hade nolltolerans för dragandet i kopplet istället för bara vid utfallen eftersom hängandet i kopplet skapar spänning som i sin tur leder till att hon exploderar och brister. Vee är väldigt "keen" i vallningen och på får, alltså väldigt intresserad och tar inte superlätt åt sig eftersom fåren är så viktiga för henne. Man måste därför vara tydlig med vad som är okej och inte, samt ligga steg före, vilket vi lyckades med genom nått så enkelt som att stoppa hängandet i kopplet. 
Hon spände av en helt del bara under det passet, men sedan på kvällen när jag släppte in fåren med Vee hände det. Hon går lugnt in till fåren, kontrollerar dom fint, okej avstånd och inga bristningar?! Vad hände?
Sedan så gick hon in och delade av dom konstant för det visade sig bli en favoritövning i vallhundshuvudet, haha. Men jag kunde till och med prata lite med henne utan explosioner. 
Idag gick vi ner till fårhuset för att släppa ut fåren och samma idag! Lugn, mjuk, koncentrerad. Inga bristningar, bara enstaka tillsägelser till fåren. Svårt att lyssna såklart för vi har tränat så länge utan varken kommando eller stopp så det bryr jag mig inte om så länge hon är avspänd och lugn med djuren. Vi sprang efter fåren som vet vart dom ska bort till hagen, men då det blåser och halva hagen som sagt är blank-is, välte staketet snart därpå och vi fick ta hem fåren igen. Fåren sprang före, ner i en dunge och jag lät Vee gå ut för att se vad som hände när hon va så mjuk och fin. Hon fastnade med linan i träden men fick tillbaka fåren åt rätt håll. Hon vill ju gärna stoppa och har på dessa pass lärt sig hur man gör det på ett trevligt sätt, vilket gjorde att jag testade att skicka iväg henne igen när fåren försökte rymma tillbaka till den rasade träningshagen. Hon svängde ut (inte särskilt vid då hon har noll träning eller koll) och stoppade och vände tillbaka fåren till mig. Lite kaos då det var nytt och hon inte riktigt vet hur man ska hålla ihop fåren mot mig och balansera men hon la sig till slut när jag bad henne. Noll bristning, noll stress! Lugn och avspänd!! Hon sprang LÖS och gjorde detta. Vi tog in fåren och sedan fick Vee ligga och hålla fåren från höhäcken som jag fyllde på då de fått stå inne. Superfint verkligen, och jag är så glad. Det har gått två dagar bara så det kan vara som sist att det går skitfint och sen blir det kaos igen, men just nu är hon en helt annan hund med fåren än hon någonsin varit. Vi har dessa två veckor fått börja om och prövat helt andra saker och förhoppningsvis ger det resultat i slutändan. Det bästa är att vi har 3 veckor kvar av träning, nu jävlar kör vi!!

Nämen hejsan igen!
Vecka 12 kom till slut och äntligen skulle jag få lov att åka hem en vecka innan nya äventyr (kommer senare i inlägget så stay tuned!)
Jag och Vee reste hem med en supertung resväska på lördagen och var hemma vid eftermiddagstid. Vee sov/vilade lugnt i princip hela vägen hem och det var inga problem. På bussen ut till öarna tog vi vår plats och sen var det lugnt. Väl hemma tog vi en promenad bort till min faster med familj och hämtade upp föräldrarna och Vee fick hälsa på hela släkten i princip, inte henne emot att vara mitt i centrum, det är trotsallt där hon trivs allra bäst. All eyes on da Veva! 
Hon löper ju nu med som sagt och fick på sig trosor vilket inte är några större problem när dom väl är på. Dock har hon konsumerat ca 4-5 trosskydd under veckan och det förvånar mig att det som kommer ut faktiskt inte är kasst? Haha, välkomna till bajsuppdateringen! 

På söndagen var vi iväg på "ledighetens" första stopp, Rörö och en av mina bästa vänner Elina med sin nya lilla lånevalp hon passar och uppfostrar fram tills Augusti: En liten MAS vid namn Zaffran, en charmig och chill liten fluffboll.

Vi rände runt på en strand vid vattenbrynet och fotade valpen men även lite Vee som fyllde 11 månader på fredagen innan. Med byxor och nosar fulla av sand gick vi sen hem till Elina, hängde med flocken en stund utan problem och kopplade av några timmar innan vi drog hem igen. Mycket färja för vallhunden denna veckan, helt enkelt. På måndagen behövde jag och mamma åka till stan några timmar vilket gjorde att Elina vart snäll nog att passa Vee över dagen med. Hon hade svassat in till flocken ssom att hon ägde stället, busat med fielden Zelda som inte är jättemycket äldre och i perfekt storlek för bus, samt pockat på all uppmärksamhet som gick. På vägen hem fick hon leta godis i ljungen på ett berg innan vi drog hemåt och unghunden sa godnatt i ex antal timmar. 

På onsdagen var vi igång tidigt igen, vi hade bokat träning i Tagenehallen med en tjej jag följt på instagram ett tag och hennes två hundar. Lite agility stod på schemat men blev även ett litet lydnadspass. Och trots andra hundar, löp osv gick det fint och unghunden skötte sig bra. Ser fram emot att träna mer agility, oavsett vad höfterna säger, då hon tycker det är svinkul, drar på till max (även i ljudvolym) och springer ifrån mig på två röda! Kul!
Efter det drog vi in på lunch och fika på café med två av mina favoritvänner och Vee sov som en stock under bordet. Hon har växt massor i sin passivitet och miljöträning har jag märkt, trots att jag inte kunnat lägga stor del på den. Men hon har fattat konceptet "är matte passiv är jag det med" och det har funkat väldigt bra denna veckan. 

Tordagen kom och det blev ändrade planer. Jag skulle egentligen åkt till stan på miljöträning och cafésittning med Emma och hennes Dobermann Lincon samt Elina och Zaffran på fredagen men då Emma kunde på torsdagen så drog vi in då istället. Superkul att träffa Emma och Linc igen då jag sist såg dom båda när Linc va 11 veckor och nu är han redan 5 månader och har växt om vevan i både höjd och vikt. Vevan var plötsligt äldst i gruppen. Vi åt kladdkaka, chillade, pratade, hundarna sov och var allmänt charmiga. Innan vi sedan gick runt en bit för att hänga i stan. Vi stannade utanför Domkyrkan och beslöt oss för att ha en spontan liten fotografering och lek/träning med hundarna bland allt folk vilket gick oväntat bra. Härliga bilder, bra träning och vi kunde skämma ut oss i godan ro när folk kastade underliga blickar, haha!
Efter ex antal timmar i stan drog vi hem och fikade en gång till med min farmor och bror. 

Under fredagen tänkte vi vilat men fick förfrågan att gå ut på caféet igen under kvällen med tre vänner vilket var supermysigt. Vevan trivdes och sov så vi klagade inte någon av oss. Möjlitvis var det liiite kallt, men man blir bortskämd nu när solen faktiskt tittat fram lite det senaste och snön försökt smälta. Själv är jag snötrött nu och var glad över barmarken ute på ön, trots att det ibland innebar blöta tassar istället.

Lördag var det lugnt. Vi tog en liten promenad ut i bergen med familjen vid lunch, annars var det vila vilket alltid behövs hos en liten unghund som just nu är van vid 70% vila i vardagen typ. 
Anledningen var dessutom för att jag skulle packa.. Till vad kanske ni undrar? Jo, jag har vart tyst om våra planer, mest för att det inte vart jättemärkvärdigt kanske och kanske också för att jag är supernervös men såklart också supertaggad då det kommer innebära hundträning i massor bland annat. 
Jo, jag ska nästan göra en repeat av påsken förra året och spendera 4 veckor på kennel under valpning och lammning! Men denna gången stannar jag i Sverige, men dock så drar jag till Örebro istället. Fördelen med distansstudier och kompromisser i vardagen!
Vee och jag ska bo hos Fanny och Thomas som driver bland annat företaget Klickerklok men som båda även har hand om kenneln For The Win (FTW). De har främst BC, men även ex Vorsteh. Jag ska hjälpa till med valpar, hundar, fåren och andra småsysslor under min tid hos dom. Och som grädde på moset ska vi få hjälp med vallningsträning och diverse annat, vilket är superkul och känns superbra! Precis vad vi två behöver, särskilt bland fåren. 

Vee är lite känslig och ibland låg i sin andra löpvecka, men har sina dagar där hon är sitt glada jag och är redo för arbete. Men då vi inte vallat på länge nu mest pga diskussionerna vi för med varann tror jag inte hon skulle säga nej till det heller! 
Så nu sitter vi här på ett trångt SJ-tåg mot Stockholm (via Örebro) och vevan vilar under sätet. Tack och lov erbjöd sig en snäll tant med en annan hund att byta plats då jag bokat min. Så nu är det lugnt och tryggt igen. Imorgon och fram till onsdag om jag minns rätt ska vi få titta på kennelns valpköpare som kommer på kurs och får vi vara lov att vara åhörare. Så kul då jag missar några träningstillfällen nere i Jönköping under april.

Så ja, det var väl vår uppdatering! Ska fota en heeeel del under tiden och även för kenneln är tanken så kommer publicera bilder under veckorna iallafall. Hinner jag blogga om träning och vardag gör jag det! :)
​

Vee väckte mig vid halv åtta i tisdags, ålade upp till mitt ansikte och gjorde allt i sin makt för att dra upp stackars mig ur sängen. Jag gick irriterat med på det och släppte ut henne för en morgonkiss. Inget utöver det vanliga liksom. När jag ska lägga mig i sängen igen ser jag två mörka fläckar vid fotändan på sängen, tänker att det vart bajsfläckar som hon en gång lämnade i sängen som valp när hon var så dålig i magen efter märg så hon bajsade vattenkonsistens. Jag tände mobillampan och möttes av en RÖD fläck! 
Vanligtvis ger blodfläckar av diverse slag ett adrenalinpåslag av det negativa slaget, men inte denna gång! Mina känningar hade vart rätt sedan några veckor tillbaka,

LÖPET ÄR HÄR! 

Ännu en gång, vanligtvis tänker tikägare "suck, nu kom löpet nu kan vi inte göra saker på ex antal veckor", men tikägare som jag jublar och firar att unghunden ska få lov att börja mogna till slut. Min teori om separationsångesten den senaste tiden dessutom kan mycket väl ha påverkats av de nya, främmande hormonförändringarna, då hon i måndags var ensam 40 min i sin hage (dock hade hon hoppat över igen men vad gör man) utan att ha dragit fram eller försökt bita sönder något överhuvudtaget! Helt galet. Jag tänker hoppas och tro att det är pga löpet fram tills valpen bevisar att jag minsann haft fel! Antingen är det enstaka gånger i samband med varje löp, eller så är det just pga hormonerna och förändringarna från valp till "kvinna", haha.. Kanske blir det lättare framöver och efter flertalet löp! Vi hoppas och tror och håller alla tummar, tassar och klor. 

Vi har nästa vecka bokat in träff med bästisen Elina och hennes flock söndag och även måndag då hon ska få vara där själv över dagen! Sedan har vi en agilityträning på onsdagen, samt några vänner vi ska hänga med igen (bortsett ifrån plugget). Sedan händer mer spännande grejer men det skriver jag om nästa vecka. Vee har haft en så otroligt lång period med vila pga diskussioner i vår träning och förmodligen hormoner som förstört lite extra. Nästa vecka och en månad framåt kommer jag ha mer tid för henne och att kunna ge det hon förtjänar varje dag. Bättre unghund kan jag inte ha egentligen när det kommer till vila och passivitet/lugn inomhus. Vi ska knö in vallning, lydnad, agility och spår förhoppnings, som vi längtat båda två!

Det jag kan säga nu är iallafall att det vart en del motgångar ett bra tag nu och att byta miljö ett tag kommer förmodligen att göra gott! Det skäms jag inte för att skriva.
Det blir alltid bättre någon gång! Nu jävlar tar vi sats!

Hur går det med ensamheten kan man fråga sig?
Jovars, inte så snabbt framåt tyvärr.. Dessutom har jag två bokade besökstider på torsdag på runt 2 timmar var som jag måste gå på utan hundvakt, vi får se hur det går. Jag har inte gått och handlat etc när hon vart själv hemma pga att jag inte haft tid, eller helt enkelt vågat, jag har dock suttit mycket ute i köket, gjort diverse ritualer fram och tillbaka och försökt i den mängd jag kan. Vee spenderar nu sin ensamhet i en avskärmad, lagom rymlig komposthage, med det hon får tugga på inuti. Dock då tygburen till koja hon hade där inne var hög nog för henne att klättra upp och därmed skutta över kompostgallret när det blev jobbigt, det kom hon snart på - problemlösare, en egenskap jag annars värdesätter högt, haha. Inte så kul att städa just då men lite roligt att reflektera över nu i efterhand. 
Jag har börjat lämna henne och gå den korta rundan runt kvarteret då och då, och ska utöka tiden drastiskt med runt 5 min varje gång nu under veckan är tanken, träna minst 3 ggr per dag. Jag har gått iväg ut och inte vart borta minst 40 min på runt 1,5 vecka nu iallafall och jag upplever att det möjligtvis gör henne tryggare att veta, möjligtvis inte. Förhoppningsvis har den ytterligare avskärmningen och införande av en koja bidragit lite till trygghetsfaktorn med. Igår bytte vi turburen mot stålburen, som är lite lägre, och lättare för mig att förvara, då det kunde gå in 3 st vevor i tygburen. Målet där är ju såklart att kunna ta bort hagen successivt med tiden! Till sommaren ska hon ev få gå ensam i hundstall en del medan jag jobbar (men förhoppningsvis även vara med en hel del), så det kommer kunna fortsätta underhålla träningen och skapa mer rutiner, samt att jag ska iväg en period i April, hoppas även där kunna träna en hel del, då utan hage såklart , samt kanske fråga om jag kan få hjälp av en äldre, trygg individ då Vee har funkat väldigt bra att va ensam en längre stund med en redan trygg hund för att se om det kan underlätta hennes ångestfylla tonårsperiod. Jag får ta mig i hårdkragen denna veckan, faktiskt trycka in denna träningen och samtidigt hinna plugga till fredagens tenta. Det blir en utmaning och jag känner mig otroligt omotiverad, men man får göra det man måste.

I övrigt har vi haft paus från all sorts träning, även vallning ett tag. Dels för tentaplugget men oxå för allmän grå och trist period med 40 cm snö och what not.. Vi gick ut i torsdags och körde ett pangpass i lydnaden, men utöver det är det svårt. Dessutom är Vee lite knepig och obekväm i flera situationer, och vi får inte riktigt bukt med det. Det funkar liksom men hade hellre velat ha mer glädje än vi har just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Har en del frågor som jag hoppas kunna reda ut framöver med lite tips. I lördags vallade vi igen, men hunden har slutat lyssna utomhus helt i de förutsättningarna vi har. Fåren springer från Vee då hon som ni vet gärna är för på, och dom vill inte vara hos mig heller vilket resulterar att vi båda ständigt för gå efter fåren som springer runt lagårn' och upp för backarna täckta med djupsnö.. och när jag försöker låta hunden ta lite ansvar så stänger hon ut mig helt och lyssnar inte ens när jag panikryter, nödstoppen vill inte slå in. Relationen sätts på spel liksom. Säger jämt att jag ska bygga relation hit och dit och jag vet ju egentligen hur men känner inte att varken lek eller samarbetsövningar ger den effekt jag vill föreställa mig, vilket såklart sänker motivationen ännu mera.. Det blir den där tanken att alla lyckas utom jag med diverse vardagsgrejer just nu, och flertalet har en trygg hund till sin unga slyngelhund som kan lära den ytterliggare. De har haft den från 8 veckor och har en toppenrelation osv osv. Kanske är hon extra obekväm med mig för att jag "överger" henne och ställer krav på att hon ska vara ensam så mycket nu efter vad som hänt på den fronten, who knows. Svårt med en individ som kan vara så otroligt stenhård och tuff i ena sekunden, men så otroligt känslig i nästa. Det är en konst att lära sig en sån hund, helt enkelt. Vi tragglar på.

Medans andra kampanjar fotgående och fjärr, kampanjar vi numera ensamträning.

Det är förvånansvärt lite saker som inte funkar i min och Vee's vardag, vilket är lite av ett under med första hunden i formen av en intensiv Border collie valp. Men allt var extra frid och fröjd fram tills ca 8-9 månader då valpen började känna av unghunds/slungelvibbar och bestämde sig för att hon minsann inte skulle vara ensam när jag lämnade huset en längre stund minsann.. Och det visade hon tydligt.. genom att riva ner och bita sönder diverse saker i vårt rum. Hon har bland annat strimlat ena sidan på en IKEA-papperskorg, vanställt en tandborste med tillhörande fodral, dragit ner och massakrerat diverse antal tomma bajspåsar, och gjort snöänglar med kaninens kiss-strö över hela golvet och i min säng.
Älskar min hund...

Nu är det så att jag särskilt i en chatt med min kära vän Vendela som har en hel del erfarenhet av ensamträning och stress relaterat till ensamhet hos hund, kom fram till vad som antagligen troligast är problemet bakom beteendet som jag inte verkar kunna få bukt på. Att ha en hund som aldrig kommer kunna vara ensam är omöjligt, iallafall i mitt liv, men då hon är trygg och lugn i att vara ensam på rummet bakom stängd dörr när jag duschar, lagar mat, äter i köket, städar osv. så tror vi båda att hon dels går igång på signalerna som säger "nu ska jag gå och vara borta minst 30-40 minuter och du får inte följa med" och att det stressar henne och att förstörandet både underhåller henne, minskar hennes egen stress och är självbelönande, men också att det troligast beror på en unghundsfas och slyngelålder som trädt fram mer och mer. 
Anledingen till det är att hon fram tills detta börjat varit lugn och klarat ensamheten i runt en timma utan problem så länge jag inte lämnat något som kunde uppfattas som ätbart eller som luktade väldigt ätbart, vilket jag snabbt lärde mig att undvika. Men, plastpåsar och tandborstar varken luktar gott eller går att passera som ätbara. En ganska stor beteendeförändring helt enkelt. Och den triggas när hon tror jag lämnat huset. Sitter jag i köket? Fine! Sitter jag på toaletten? Okej! Duschar jag i 35 minuter? Super!
Men! Ger jag signalerna att jag ska lämna huset en längre stund, då kommer det krypande. 
Dessutom lyckades jag förra lördagen lämna henne ensam hemma i 2 (!!!) timmar på villkoret att jag plockade bort ALLT attraktivt som hon brukar vilja eller kunna tänka sig förstöra. Och därför utlöste det inga större skador. Däremot gick jag och gjorde iordning mig för natten i 20 min senare den kvällen och då hade hon förstört min digitala ritplatta till en nästan oanvändbarhet, då hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka såpass snart igen. Varje gång jag kommit in och nått vart trasigt eller eliminerat från jordens yta av unghundens ytterst välfungerande små tänder, har jag inte brytt mig, bara suckat och plockat undan det och frågat mig själv hur fan detta ska gå överhuvudtaget. Hon har inte fått skäll, hon har inte fått beröm. Men något säger mig att hon vet något när hon skamset möter min blick när jag öppnar dörren. Kanske som för att säga "Det är ditt fel alltihop du som övergav mig". 

Nåväl, kampanja ensamhetsträning. Jag ska plocka undan allt av värde och intresse varje gång hon lämnas längre. Och jag ska ta på mig jacka etc och hela faderuttan flera gånger per dag. Jag ska rassla med nycklar, slänga i ytterdörren och jag ska sitta timmar i köket vid mån av möjlighet. Vi ska klara det här. För hon är kolugn så fort jag är med henne igen, hon är kolugn så fort hon har koll. Och jag vet ifrån vallningen att hon har ett extremt kontrollbehov, särskilt just nu. Inte konstigt att man vill ha koll på flocken när man är vallidiot.
Jag hoppas faktiskt kunna göra slag i saken och uppdatera iallafall veckovis på vår stundande komna träning. Och jag hoppas att någon kanske finner intresse i att följa det, oavsett om det går mot guld eller käpprätt åt helvete (då kan ju de som är skadeglada få lite lycka, då de annars verkar leva otroligt bittra liv). Det känns som att det idag lägga mycket spotlight på det "glamorösa" träningslivet, som även jag bara velat blogga om innan. Men vardagen är viktig, och vikten av ensamhetsträning är förskräckligt tung, för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv tillsammans utan låsningar i vardagen. Jag måste kunna handla, eller gå till läkaren etc. utan att hunden välter huset. Det har hon gjort tillräckligt. Nu kör vi. 

Idag var vi på tredje kurstillfället av fyra i vallning! Hunden som nu legat däckad i flertalet timmar var väldigt pepp på träning och var som vanligt inte jättesugen på att hänga med mig. 
Jag hade tidigare i veckan prövat hur Vee reagerade på att valla i sele istället för halsband då hon jämt hänger i halsbandet och liksom spänner sig, och då hon vanligtvis drar mindre i sele till vardags samt det är lättare att bromsa hela kroppen med selen istället för halsbandet var det värt att pröva. Vi skulle även pröva att träna in ett stående stoppkommando istället för ett läggande, eftersom hon ändå väldigt sporadiskt och ojämnt lägger sig på "ligg"-kommandot. Jag tog då möjligheten att använda "stand" då jag alltid innerst inne velat ha engelska kommandon på Vevan, sedan Skottland. Jag gillar det helt enkelt, så vi får se på den biten i framtiden. 

Iallfall, jag fick en idén under ett av våra träningspass hemma då jag sett en hel del med unghundar på exempelvis instagram som grundtränat i sele, och jag upplevde att Vee var något lättare att stoppa och reglera i selen under vårt träningspass, samt att träna "stand", vilket gjorde att jag lite nervöst frågade om vi kunde pröva selen under iallafall ett av passen idag för att se om vårt eget tidigare pass endast var en ren tillfällighet eller om det faktiskt var någon skillnad. Vi fick ett solklart ok och uppmuntrande om att det var bra att se om det gav någon förändring. 

Vi började med att bara gå runt som vi gjort annars med med Vee vid min sida, och transporterade oss runt fålla där fåren stod under dagens pass. En fördel då Vee's kontrollbehov tar över lite när djuren har fri springväg. Det var lite svårt när en kursares und fick lov att gå enda fram med inte Vee, då både stannade hon upp och slog på dövörat samt försökte gå in själv. Nolltolerans och börja om igen. efter lite repetitioner där jag hade tummen i ögat på henne tillräckligt så gav det med sig och positivt nog fick jag höra att slyngeln tydligen var mycket mer avspänd idag än vad hon brukar vara! Själv såg jag det inte, haha, men jag litar mer på instruktören i det fallet. Hon studsade en del och var lite frustrerad att inte stackars hon fick jobba men det fick vi tips att kontrollera med liggkommando för att dra ner på intensiteten. Målbilden är att hon ska kunna transporteras med mig runt vid sidan utan att studsa eller springa runt!
Efter det kom dagens energiboost, som började i mixade känslor, haha. Vi skulle pröva att gå mot djuren, detta eviga moment som aldrig verkar ge något. Det blev ett tag alldeles för mycket för mig att koncentrera mig på och hunden var sjövild, vilket gav ett nära sammanbrott (överdrift, men you get it), men efter lite tänkande fick vi en ny taktik och den fungerade bra. Selen gjorde stor skillnad, hunden var lättare att lugna ner och bromsa upp, samt få stopp på med linan. Vi hade flera meter där jag kunde gå med slak lina efter Vee, innan det blev för snabbt igen. Men det är något vi aldrig kunnat annars, så alla små framsteg är superbra. Detta ska vi fortsätta med och försöka se om selen fortsätter ge resultat, för att kanske i framtiden pröva att köra halsbandet igen isåfall då det är smidigare i längden, men någonstans ska man börja. 
I samband med att gå på djuren så tränade vi "stand" och stadga i det. Vi gjorde samma övning vi gjort med ligg innan, och jag gick runt medan jag ständigt betingade kommandot. Hon lyssnade bra, stod fint still och höll sig i skinnet. Därefter kombinerade vi det med inkallningar, både lite längre ifrån och närmre djuren rakt bak mot mig. Hon släppte bra och kom som hon skulle. Vi fick ibland repetera att hon skulle ligga bredvid mig och inte krypa två meter fram när jag bad henne att ligga *suck* och det ska vi fortsätta betinga. Ett "ligg" är bra att ha för att ta ner henne i aktivitet.
Efter det tog vi en paus, hämtade fleecetäcket till en liten frusen Veva och passivitetstränade medans det andra ekipaget tränae klart. Idag märkte jag TYDLIGT att hon separerade arbete och vila på plats, när jag ställde det kravet. Hon stängde av fint när vi gick utanför hagen och hämtade täcket och efter lite påminnelse låg hon tryggt bredvid mig med rumpan på sidan och tittade på de andra som tränade och på bilarna som passerade. Annars brukar hon ofta ligga spänt och upprätt, försöka krypa mot hagen/fållan samt gny av att dom andra jobbar och inte hon men idag var det superfint! Tumme upp på den. Hon satt även snällt i bilen bakom ratten när vi tittade på demonstrationer utan hund. 

Efter detta fick vi titta på hur instruktören jobbade med sin hund i fållan och både grunderna, samt påbyggnad av dessa vilket var bra och tydligt! Kul och nyttigt att redan nu få tips på hur man kan tackla momentet med fålla och närarbete med djuren, oavsett om det är långt bort i nuläget. Efter det var Vee taggad igen men fick snällt vänta på sin tur. In i den lilla fållan var det. Relativt lugnt och koncentrerat, låg okej innan och la sig på kommando efter hon fått lov att gå in till mig. Här fick jag lov att låna en lättare käpp för att ha som förlängd ärm och på så sätt lättare kunna stoppa, bromsa och styra henne utöver den lilla linan som jag fäst i selen. Hon svarade bra på pinnen i början men började snabbt utmana lite, vilket gjorde det svårare men överlag skötte hon det bra. Bättre än jag trodde iallafall, och allt som inte är kaos, käka ull och rusa runt är så kallat "bättre", haha! Det ska bli intressant att träna vidare i trängre utrymmen och Vee ska mer och mer få vara med och ta in och ut fåren vi tränar på regelbundet. Det är ju hennes chans att få påverka djuren lite mer än vad hon har möjlighet att göra i nuläget. Och förhoppningsvis kanske det öppnar för att hennes spänningar på djur ska släppa lite grann, om än lite. Det avdramatiserar djuren lite, eftersom de annars oftast är för långt bort ur hennes kontroll.

Så, hur ser vår läxa ut nu innan nästa  och sista tillfället 25/2? Let's summera!

• Gå runt i hagen! Flänger hon så lägg henne, inga onödiga kommandon hon ändå inte förstår, prata inte i onödan utan fokusera på att få med mig hunden!
• Starta lugnt mot djuren utan smackning (eventuellt väldigt mjukt och lågt för en mjuk start), och gå med tillsammans med henne, håll linan kort och släpp efter om hon håller sig lugn, dra annars lätt i linan för att lugna/bromsa/stanna upp henne lite. Var noga med att släppa efter som belöning, tydligt! Fortsätt stanna henne med "stand" och stoppa henne mjukt med linan om hon inte tar kommando. 
• Stand! Fortsätt drilla! Gå runt henne i position, förflytta mig runt henne och upprepa kommando för att påminna. Kalla in först när blicken är på djuren. Tänka på min egna röst och val av kommando för att inte trigga någon spänning. Eventuellt förstärka inkallningen med ett extra "kom" om jag känner att jag tappar henne. Lägga henne vid mig and start over again!
• Fålla! Lugn ingång, noga med stadga i ligg. Gå lugnt. Jag mellan hunden och fåren. Bromsa henne är hon är för långt fram med käpp och röst, eventuellt lägg henne. Byt håll. Korta pass (noga!!). Beröm lugnt, lågt och försiktigt när hon gör rätt. Håll stenkoll på hennes sinnesstämning. Eventuellt flytta fåren så hon inte behöver känna att hon "måste" gå in och nafsa. 

Kom ihåg allmänt:

• Finn balansen mellan bra och dåligt, när exakt ska jag berömma, när exakt ska jag rätta henne? 
• Tonläge, tonläge, tonläge.
• Fortsätt med sele för att få en helhetsbild.

Hoppas det var lite intressant att läsa om vår kursdag, utveckling och planering Håll tummarna för att det ger några små framsteg!

Jag vet inte mycket om vallningens värld, men jag vet med säkerhet att det finns få saker som gör mig så glad som att få valla med Vee. Eller ja, valla och valla.. Snarare att gå runt i hagen och öva lydnad och impulskontroll. Men att jobba med en hunds otroligt starka instinkter är svårslaget. Ibland leder det till stor frustration och otrolig irritation, men trots det och att man känner för att lägga av då man fått en unghund för sina synder, så räcker det att "hon gick lugnt, kontrollerat och koncentrerat i 10 sekunder!!!!" och det gör ens dag. Vallningen lär mig också att förstå och se min egna hunds minst, små ytte-pytte signaler och hur jag kan ligga steget före. Vee lär mig mycket, väldigt mycket. Även om det är mycket rytande från mig i hagen under passen just nu. Nolltolerans för fjantigheter, beröm för samarbete!
Ge och ta.
Jag pratar ofta med folk om vad jag önskar för typ av vallhund nästa gång, och ja, en mjukare och mer lättformad hund hade inte vart fel och det hade nog passad mig bättre, en hund som är öppnare i huvudet med mjukare djurkänsla mer naturligt..
Men som jag skrivit tidigare; Lyckas jag komma ut och tävla med Vee i ett vallprov eller IK 1 oavsett hur lång tid det tar, så har jag lyckats. Om det så ska ta 10 år, envisast vinner.

Och ofta känner jag inte mycket motivation eller ork att lägga massa spår med timtals liggtid, valla upplet-rutor eller traggla fotgående för femtioelfte gången när jag inte får en spontan feeling. Men oavsett hur det går i vallningen, och hur lite om ens något utvecklas från gång till gång så ger det mig en sån energiboost och träningspepp. Sen boostar det såklart mer när det går bra, ja då är det ju som på moln, men även om hon bara lyssnade liiite bättre än annars så ger det mig en vilja och en eld inom mig att träna vidare just för att jag sett att det finns där. 
Ja, jag vet inte. 

Lite snurriga natt-tankar märker ni kanske, men jag ville bara skriva av mig hur lycklig vallningen gör mig och hur roligt det är att få möjlighet att förvalta en så personligt utvecklande vallhund och få tillgång att göra det som den avlats till flera hundra år bakåt.
Hur mycket blod svett och tårar det kommer ligga bakom den där lilla korta träningsfilmen på sociala media den dagen den publiceras. Hur mycket förtroende jag kommer lägga i Vee's tassar den dagen jag knäpper loss linan för sista gången.

Det är fruktansvärt häftigt, och jag kunde nog inte hittat mer rätt!
Ser fram emot att få fortsätta att utvecklas, lära mig och en dag även få uppleva nya äventyr med kommande vallhundar precis som jag får med Vee idag.
Men den biten har vi inte bråttom med.

Jag känner mig så otroligt omotiverad i hundträningen. Kanske är det mitt undermedvetna som säger, "Nu är det nog på blötsnö och kyla". Instämmer.
Denna veckan hittills har vi vilat helt och hållet från allt vad vallning och får är. Jag tror det behövdes efter såpass intensiv träning förra veckan. Och jag överarbetar ju liksom inte min hund direkt, och lever hellre efter att vi tar det lite väl lugnt så vilan aldrig blir ett problem. Men kraven som vi satte på henne förra veckan behöver tid att landa så vi kan komma tillbaka starkare i vallningen igen. Hoppas kunna få till något pass i helgen, då ska det dessutom frysa på så förhoppningsvis är det inte lika blött. Det hade iallafall gjort det lite trevligare. 
Denna veckan har jag pallrat mig ut och gjort lite nosarbete med Vevan. Vi fick också hem ett litet startpaket i Nosework med eukalyptus och tre olika små gömmor. Har försökt att lära in doften men har i princip nollställt allt vad sådan inlärning innebär när jag inte har tillgång till en stor mängd behållare eller en doftbana. Det kommer, hon tycker det är superkul än så länge så arbetsmoral finns det gott om. 

Jag ska fokusera på något annat som vi tränat denna veckan efter att det fått ligga på is litegranna, och fått sjunka in - nämligen personspåret. Det är det bästa med att det finns snö, blöt som fast. Jag kan se mina fotspår och se vart jag lägger näringen i spåret, samt så kan jag lättare hålla henne "on track" och se till att hon hittar rätt.

I måndags fick hon två spår ute på ängarna en bit ifrån där vi bor.
Första spåret - ca 100m, en vinkel på 90 grader (L-spår), godis i vinklarna, godis ganska tätt i fotspåren, liggtid på ca 15 min.
Eftersom vi spårar själva och oftast har knappt med tid så blir det inte mycket liggtid, men det gör minsann inget säger Vee, ju tidigare man får arbeta desto bättre. 
Vi har innan mest spårat raka, korta spår med massa godis i varje fotspår för att få ner farten och slå på nosen och koncentrationen hos henne. Det gjorde vi några gånger i höstas utan större koll eller plan. Och till min positiva överraskning så spårade hon väldigt fint, tog varje fotspår och stannade in och fann alla små godbitar. Denna dagen hade vi sele och det gick väldigt bra även om hon fick spåra i koppel. Vinkeln tog hon bra själv, tappade bort sig lite på slutet när det blev lite sumpigt. Eventuellt fanns det annan vittring där. 

Andra spåret - ca 200m, två vinklar på 90 grader (U-spår), godis i vinklarna, godis lika tätt som spåret innan, mer appellkänsla, liggtid på ca 40 min. 
Mamma ringde innan vi hann gå, vilket gjorde att det blev en väldigt bra paus för att spåret skulle få ligga en stund och Vee fick passivitetsträna vid sidan om. Vi gick spåret med mamma i telefonen med, vilket gjorde att jag överlämnade mer ansvar till Vee. Godiset låg i vinklarna etc och hjälpte henne rätt. Detta spåret gick bättre än det förra. Nosen i kärnan i stort sätt hela tiden, lagom fart, tog varje fotsteg i nosen. 

Sedan fick hon springa av sig på vägen tillbaka. 
Tisdagen försökte vi uppletande och Nosework. Skicken gick bra överlag med leksaker som vanligt, men vi prövade en ny plats. Hon ignorerade konceptet av en ruta och sökte långt utanför vilket gjorde att jag fick hålla in henne med rösten eftersom vi sökte i stadsparken bland folk. Hon ville inte riktigt komma med sakerna sedan heller. Jag prövade att låta henne söka en penna vilket var för svårt i buskig terräng men hon tog ann uppgiften bra. Ska utveckla det med tiden men jag låter det ligga ett tag nu. 

Idag så tog vi två spår till, efter en ytterst tråkig vilodag igår!

Första spåret - ca 150m, 3 vinklar på 90 grader (P-spår), godis endast några få gånger på varje sträcka, mindre godis i vinklarna, liggtid på ca 10 min. 
Härlig känsla, idag fick hon spåra i halsband och koppel, trädde kopplet under kroppen och höll emot lite mer för att hon tenderar att dra mer i halsband, vilket hon också gjorde. Att trä linan under kroppen puttar ner huvudet i kärnan lite mer vilket hjälpte henne. Väldigt noggrann i fotspåren, okej fart (lite bråttom), tog vinklarna jättefint utan inblandande av mig. Jag insåg dock att det var ett spår med bara högervinklar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att försvåra det på nästa spår. Överlag var detta en jättefin utveckling på måndagens spårande. 

Andra spåret - ca 200-250m, 4 vinklar på 90 grader (vänster, vänster, höger, vänster), godis endast i 2-3 fotspår per raksträcka (en eller två bitar), inget godis i vinklarna, liggtid på ca 30 min. 
Vi tog lite bilder och prövade min nya wi-fi adapter till kameran i väntan på spåret för att få lite liggtid. Adaptern kopplas till en app så man kan se live hur det ser ut i kameran via telefonen m.m. Jag ska pröva denna främst när jag fotar självporträtt framöver, planerar redan att få lite roliga bilder på lördag förhoppningsvis när det är uppehåll och kallare. 
Vee var taggad innan och lite snopen att inte få jobba direkt men gick snällt med och gick med på att sitta i knäet för lite bilder fastän det var rena plågeriet. Sedan gick vi spåret. 
Hon hade bra fart, superbra koncentration och även fast näsan inte var i varje fotsteg så ögat såg det, så missade hon inget godis vilket betydde att hon hade nosen bra i kärnan och gick efter mina fotsteg. Tappade bort sig lite i örsta vinkeln och snurrade lite när det inte var raksträcka eller högersväng (sa ju det!!) och jag höll emot och lät henne sköta det själv. Jag gav endast beröm där det behövdes. Hon sökte av runt vinkeln och hittade spåret nästan direkt och upptaget var hur fint som helst och hon var på banan igen. Resten av vinklarna var också lite svåra eftersom det inte blev något stopp för att käka godis som innan, men hon löste det bra efter hennes förra "misstaf" och tog snabbt upp och hittade rätt efter några få ögonblick av tvivel. Svansen i topp, och hon tuffade på. Hur fint som helst! Pepp, pepp!

Vee är verkligen en tänkare. Inte så att hon riktigt tänker när hon väl jobbar, höhö, men mer så att hon lär sig av dagens erfarenheter och tänker över det tills nästa gång. Det är något jag gillar, även om det är jäkligt frustrerande när man står där och hunden har noll koll fastän man gjort samma om och om igen. Ja men visst, vi behövde ju bara vänta en vecka så låg det ju på plats!
Hon är inte lätt på så vis och man är oftast osäker på om saker och ting går in och tas upp. Men jag föredrar att hon behöver vila mellan nya träningstillfällen och intryck för att bearbeta informationen. Då hinner jag också att samla på mig styrka, ork och motivation tills nästa gång när vi kan vila tillsammans! Nu sover hon gott, skithunden.


Även fast vi är olika, så vill vi lika mycket. Även fast vi sällan tycker eller tänker samma, så vill vi båda få det att fungera för att kunna samarbeta harmoniskt. 
Och även fastän Vee är mycket hund som kräver sitt, hade jag inte hållit mig flytande utan henne. Hon är bäst helt enkelt. Min lilla byracka.